Litet naturligt från vår närmaste omgivning i Linnekullatrakten.

Ensamma tillsammans.

Jag är gräsänkling över helgen. Eller rättare sagt, VI är gräsänklingar. Det är inte populärt hos Amba och Nicke när någon av husbondsfolket sviker flocken och ger sig ut på egna äventyr. Särskilt inte matte. Nicke ser på mig med halvslutna ögon från bordet på balkongen och säger att du är nog bra husse, men det ska vara matte också!

Amba håller koll från balkongen hon också och instämmer fullständigt med Nicke.

Och husse dras med besvärliga muskler, nu är det en vad som inte vill fungera. Sitta still går an, men promenader blir det inte tal om. Nåja, djuren måste få komma ut, så ned på gräsmattan kom jag i alla fall. I kanten blommar harsyra, en ordentligt röd modell.

Det blir inga toppenbilder från marknivån när benet inte fungerar utan att protestera vilt och vadmuskeln överbelastar ledningen till hjärnans smärtmottagning, men den vackra färgen på harsyran syns i alla fall.

En bit därifrån blommar vårt bigaråträd för fullt. Ett jätteträd som brukar ge massvis med goda bär, som nötskrikor, koltrastar, ekorrar och andra intressenter sätter i sig med god aptit precis innan de är så mogna att vi själva vill smaka. Nåja, litet brukar vi kunna sno åt oss, och klättra så högt som behövs för att nå de större mängderna är definitivt uteslutet för oss människor här på slänten så det är lika bra att de får komma till nytta i diverse djurmagar. Vackert blommar det i alla fall.

Jag tog de här bilderna när solen stod lågt i dag och började fundera på sängdags bakom Skåne-alperna.

När jag ändå är inne på blommor avslutar jag men en tulpan. En mycket trevlig sort, som fortsätter att blomma utan att slita ut gångjärnen i blombladen nu när vårsolen tar kål på de flesta andra. De har hållit på långt mer än en vecka och är fortfarande lika fina. Sånt blir man glad av!