En dröm uppfylld! Litet i alla fall...

Vi har sett räv här då och då genom åren, några bilder har jag fått också. Sommaren 2019 kom en rävtik och åt av alla nedfallna bigarråer under trädet, efter ett tag kom även hennes ungar. Då fick jag en hel del bilder, likadant sommaren 2020, men nästan alltid med en räv i taget. Nu i sommar har vi sett att några rävungar kommer och käkar bär och insekter i gräsmattan. De har hela tiden kommit en och en, några gånger har två synts en kort stund. Jag kunde inte låta bli att drömma om att rävungarna skulle komma och leva busliv som dovhjortskalvarna gör, men jag var övertygad om att det sker bara inte.

I går när jag reste mig från datorn och tittade ut genom fönstret fick jag syn på en rävunge. Fram med kameran så klart, förberedd med 100-400. Vi har lämnat mycket gräsyta oklippt i år, av två skäl. Vi vill ha mycket ängsblommor till bin och fjärilar, och sedan måste trädgårdstraktorn på service och blev borta ett bra tag. Många blommor blev det, och massor med mycket högt gräs. Traktorn kom tillbaka för ett tag sedan, och jag körde litet på några ställen i gräsmattan, men mycket orört finns kvar. Nå, jag tittade i sökaren, och upptäckte att det fanns en rävunge till! Ivrigt började jag fotografera, men märkte snart att gräs och inte minst prästkragar var duktiga på att skymma lekande rävungar, och dessutom mycket skickliga på att förvilla autofokusen. Som synes...

Det visade sig att även mamma räv fanns i närheten.

Prästkragarna kunde verkligen förföra autofokusen, trots att jag ställt den på spot. Många fina busbilder kunde det ha blivit, men i stället blev det många suddiga rävar och skarpa prästkragar. Men några hyfsade resultat blev det i alla fall.

Men tyvärr mest på stillasittande busungar.

Dom är ju ganska söta även när dom sitter stilla.

Så fick jag träff på en som satte full fart.

Här busar tre stycken, två är effektivt skymda av blommor och gräs.

Det gula till vänster är ett blommande kungsljus. Väldigt populärt hos fotografen just då!

Det här måste väl vara en tjej? Det ser ut som om hon har kraftig ögonirritation med rinningar från bägge ögonen, men när jag detaljstuderar bilder på henne och de andra börjar jag undra om det mörka inte ingår i pälsfärgen. Vad jag kan se börjar det mörka inte inne vid ögat, och ingen av valparna ser ut att ha irriterade ögon.

Hej då! säger lilla damen.

Ja, en liten del av min dröm om bilder på busande rävungar på tomten blev alltså uppfylld. Man kan ju inte få allt man vill här i livet, och prästkragar måste ju också få vara med på bild.

Vi hörs!

Litet svärmande för svärmare

Sven Karlander har en blogg från i förrgår med mycket fina bilder på kaprifolblommor. Det kom upp litet frågor kring lämpliga pollinerare och svärmare omnämndes. Svärmare är fantastiska små fjärilar, så nära kolibri vi kommer här i Sverige. Varje sommar har vi dagaktiva sådana här som håller till främst i en paradisbuske, ett par meter från balkongen. Då kan jag få bilder med mitt Canon 100-400mm L när de håller på. Att försöka med makro på marken funkar dåligt, de är oftast på 3-4 meters höjd så det går bättre från balkongen. Mest är det humlelik dagsvärmare eller kortare humledagsvärmare. Det finns en till som är mycket lik, oftast i stort sett identisk förutom en liten, liten detalj som jag återkommer till i bildsvepet. Även större dagsvärmare kommer, in intressant fjäril genom att den är migrant och flyger hit från norra Afrika - södra Europa. Intressant att läsa om humlelik dagsvärmare och större dagsvärmare i länkarna som går till Artdatabankens artfakta.

Svärmarna är sannerligen inte lätta att få på bild, de flyttar omkring mycket snabbt, hovrar någon sekund eller två och sedan till nästa blomma. Vingarna rör sig så snabbt att man inte ser dem med blotta ögat, men med kort slutartid kan man få dem på bild. Humlelik dagsvärmare har ett vingspann på 38 -49 mm, kroppen är ett par centimeter. Om man inte vet vad man skall titta efter är det lätt att missa dem eller ta dem för någon humla eller svävfluga. Jag har aldrig lyckats se någon av dem på kaprifol, men väl på blåeld och som sagt paradisbuske. Första bilden är från 2020, humledagsvärmare på blåeld. Där gick det fint att använda 150mm makro på riktigt nära håll. Man ser hur lång snabel den har där den hovrar framför blåelden och når ner i blomman.

Här följer ett svep med bilder på humlelik dagsvärmare, avslutas med hur man skiljer den från svävflugelik dagsvärmare.

Här en bild på den humlelika. Den svävflugelika saknar en vingribba genom framvingens diskfält. Den efterföljande bilden är en delförstoring där jag markerat området man skall hålla utkik efter. På bild alltså, in natura lär man aldrig se den på en levande svärmare ;-)

Och här delförstoringen med markering:

Och sedan några bilder på större dagsvärmare. Som namnet säger, den är litet större men inte mycket. Och snabb den också! Det är inte blixtbilder, fjärilen och blommorna är solbelysta och bakgrunden i djup skugga.

Hej då! säger en humlelik dagsvärmare.

Vi hörs!

Många steg blev det! Och tunga var dom.

Å andra sidan kan jag gå med lättare steg nu. Eller framöver, i alla fall. Så här var det: i måndags började vi kolla på priset för så kallade värmeloggs, träbriketter om man vill. Dags att börja fylla på inför vintern, sådana elräkningar som i vintras vill vi helst slippa. Vi tänkte ta 20 paket i stöten med början dagen därpå. Alltså gick vi in på leverantörens hemsida för att beställa på tisdagsmorgonen. Då hade priset stigit med 20%! Vi kollade runt igen, men de andra var ännu värre. Sagt och kollat, vi beställde 20 paket och åkte för att hämta. De briketter som fanns på golvnivå var bedrövliga, men högst uppe på en enorm lagerhylla, i himmelsnivå ungefär, fanns nyinkomna fina briketter. Jag bad lagerkillen hämta ned en av pallarna så att vi kunde få våra 20 paket. Men han var måttligt intresserad av att hämta ned en pall och sedan sätta upp den igen, delvis plundrad. För som han sa, det säljer vi ju på vintern! Hustrun och jag funderade, och klämde sedan i med att "om vi köper en hel pall då!" Efter diverse dividerande om delleveranser och sånt gjorde vi affär. Vi tog 20 paket i bilen, sedan fick vi hjälp att få hem 51 paket på kvällen i tisdags. Det går 96 paket på en pall, resterande 25 paket hämtade vi i går, onsdag. När de där paketen kommit hem, skulle de från vår parkering till källaren för lagring. 96 paket á 10 kg, bra nära ett ton. Att hantera flera gånger...

På bilden nedan skymtar man vår bilparkering i lövgluggen uppe till vänster. Sedan körde jag 5 paket åt gången längs husets långsida och sedan längs gavelsidan ned för backen till källaringången. Många turer blir det, jag lovar!

Och många steg! Jag hade mobilen i fickan när vi tog hand om de 71 första paketen, 6333 steg säger stegräknaren som finns i nallen. Och 4426 meter! Tillkommer stegen för de 25 paket som inte finns i stegräknaren. Jag vill inte påstå att jag slår Bengt Björkboms fjällvandringar, men det känns som att det är något åt det hållet. Dom briketterna värmde ordentligt även utan eld! Men alla 96 paketen låg i går staplade i källaren inför vinterns ankomst. Århundradets mildaste vinter hoppas vi!

Nåväl, tänk om livet blott av briketter bestod, torrt och torftigt bleve det då. I morse blev vi uppmuntrade av att fler hjortmammor nu anser sina telningar stora nog att få rumstera i Damadromen! Halv åtta på morgonen var det dags, tre hindar och lika många kalvar kom. Först en ensam liten krabat:

och strax därpå anlände två till.

Här följer några bilder från morgonens uppvisning.

Litet filmat blev det också, men jag har inte haft ork att redigera ihop något av snuttarna. Burna briketters börda sänkte kraftigt bärarens ork. Konstigt va? ;-)

Jösses, nu är dom här igen! Måste ha tag i kameran!

Vi hörs!

Sommarens premiärpresentation i Damadromen!

Det har gått litet trögt med introducerandet av nya dovhjortskalvar i Damadromen, några hindar har haft smygrepetitioner senaste veckan men hållit hårt i telningarna och inte tillåtit längre språngmarscher. Hustrun och jag konstaterade i går eftermiddag att nu dröjer det nog inte länge innan mammorna tappar den absoluta kontrollen över sina kalvar som har benen fulla av spring. Mycket riktigt, redan några timmar senare, i går kväll, var det dags! Den lilla kalven for omkring som en raket i Damadromen, det fanns inte en chans att hinna fotografera eller filma. Efter en stund tog det tydligen på krafterna, den lille lade sig ner för vila och jag kunde få bilder och litet filmsnuttar. Kalven har feminina drag tycker vi, och ögon som utklassar Betty Boop totalt (hon seriefiguren, ni vet. Googla annars). Men vi har misstagit oss förr, och den hiskeliga farten i springandet tyder mer på att det är en kille. Tjejerna brukar vara mer stillsamma. Vi får försöka kolla in närmare framöver.

En riktig liten sötnos är det i vilket fall som helst! Skönt med en liten paus.

Sedan upp och hoppa igen!

Mycket att hålla reda på!

Trött blir man! Dags för ny paus.

Och hungrig blir man också! Dags för påfyllning av raketbränsle!

Såja! Redo igen!

Det gick verkligen undan i går kväll, det fanns inte en chans att hinna använda stativ. Det hade behövts för filmning, 7D med batterigrepp och 100-400 är inte alldeles lätt att hålla stilla när man måste använda skärmen som sökare. Sådant får man leva med ibland, här kommer en filmsnutt från premiären!

Vi hörs!

Det börjar röra på sig i damadromen!

Och vad är nu damadromen undrar ni säkert. Jo, jag kom att tänka på velodrom, där cyklister far runt. Och hippodrom, där hästar far runt. Båda benämnda med latinska uttryck. Så vad är då naturligare än att döpa vår gräsmatta till damadromen - där hjortar far runt? Vetenskapliga namnet på dovhjort är Dama dama, så saken är ju solklar.

Den lilla hjortkalven med mamma kom i går förmiddags och käkade gräs. -Himla gott gräs här, mamma! ser hon ut att säga.

Hon - vi är ganska säkra på att det är en liten fröken, det näpna feminina utseendet tyder på det - kollade in var mamma höll hus...

...innan hon gick för att kolla in vad det där konstiga är för någonting. Träd?

Sedan snabbt tillbaka till mamma igen. Små tjejer kan också hoppa, skutta och springa, det har vi sett genom åren.

På tal om hoppande, skuttande och springande så har jag undrat var alla andra dovhindar håller hus med sina småttingar. Jag kollade däggdjur - dovhjort - kalv i Lightroom, och kunde konstatera att de första kalvarna brukar dyka upp första veckan i juli som tidigast. Helt normalt alltså, de andra föder väl för fullt och de som fött väntar på att småttingarna skall nå presentabel ålder, det vill säga kunna hoppa runt litet själva. Det brukar ta några dagar.

I väntan på att fler kalvar med mödrar och eventuellt bröder som man kan sparra mot, lägger jag upp en film från 20 juli i fjol. Den ljusa kalven döpte vi till Laban efter lilla spöket laban, han i böckerna ni vet. Laban var riktigt ljus, och i tidig gryning och sen kväll såg han nästan lysande ut. Ett riktigt litet spöka alltså. Nu skall jag prova att lägga in en video. Definitivt inte proffsklass, men jag har i alla fall roligt sedan jag i fjol äntligen provade det där att filma med systemkameran :-)

Vi hörs!