En del är stora, en del är små. Försvinnande små. Och försvinner gör dom…

Humlor och bin varierar i storlek. Svartepetter på bilderna här är en av de större, närmare 20 mm. Det är en melanistisk jordsnylthumla, det vill säga den är svartare än de normalt är. Av den gula kragen har den bara ett par små tussar kvar.

Ängshumlans arbetare blir 9 till 14 mm, ganska stor spännvidd.

Skogssmalbin är små, de blir 7 till 8 mm långa.

Småsovarbin är riktigt små, 4 till 6y mm. Man anar det när det sitter på en blåklocka.

För att inte tala om undersläktet micrandrena bland sandbina, jag råkar ofta kalla dem micro-andrena av misstag men egentligen är det ganska träffande. De är allt från oerhört svåra till helt omöjliga att artbestämma utan studier under stereolupp och/eller dissektion, så dem låter jag vetenskapsfolket hålla på med i fred.

När jag fotograferade i dag blåste det rejält, och att få bilder på bin i blommor som sitter på meterhöga stänglar och vajar i vinden är en utmaning, men några bilder blev det. Dock är småsovarbiet på blåklockan från i går.

De övriga sitter på parksallatblommor, som är i stort sett jämnstora. Man ser lätt storleksskillnaden mellan jordsnylthumlan som fyller styvt halva blommans omkrets, och skogssmalbiet som sitter på ytterdelen av ett kronblad och ändå har gott om plats.

I Sverige finns 40 arter av humlor, och runt 250 vildbin. Det borde ju räcka långt tycker man, även om de inte alla finns i hela landet, och trots att de lever sitt korta liv i olika perioder från tidig vår till höst. Men de minskar stadigt, och av vildbina är närmare 90 arter rödlistade och alltså hotade.

Våra insekter är till stor nytta för oss och andra levande varelser. Utan insekterna kan fåglarna inte föda upp sina ungar, flyttfåglarnas häckningstid är intimt kopplad till insektslarvernas maximala antal i naturen. Och utan pollinatörer blir det ingen frukt till oss, bara som exempel. Många matnyttiga växter måste pollineras av insekter för att leva vidare. Även vintertid nyttjar fåglar insektslarver som föda, blåmesen på bilderna letar larver av solitärbi i lupinens avbrutna blomställningar. Kolla ner i röret, sedan ta sig in! Inte alltid så lätt! Bilder från januari i år.

Fåglar och insekter är evolutionärt väl intrimmade med varandra, att de matar sina ungar och sig själva med krypen är knappast orsak till att både art- och individantal för insekterna minskar. Inte att de blåser bort heller, som idag ;-)

 Vi hörs!

Äntligen en lysingbidam! Men de blir allt färre...

I går fick jag äntligen en bild för i år på en lysingbihona! Dags att komma nu, när praktlysingarna nästan blommat slut!Så här ser hon ut:

Praktlysingarna har blommat ett tag. Bilderna nedan på en blomma och en lysingbihane är från 26 juni. I solitärbinas värld är det ofta så att hanarna kläcks och flyger omkring någon vecka före honorna. Så att de hinner känna av området och -inte minst- peppa upp sig, kan man tänka.

Lysingbin lever av nektar och pollen från lysingväxter. Vissa lysingväxter producerar också en olja, som bina tar till vara. Lysingbina har här hos oss minskat i antal varje sommar de senaste åren. Det kan bero på de kalla vårar vi haft två år före detta, och i år på den onaturliga vårvärmen med högsommartemperaturer hela maj, som fått blommor att dra igång tidigt och blomma klart på nolltid, om de inte dött torkdöden innan. Förhoppningsvis är det så, men det finns andra allvarliga saker som påverkar våra humlor och bin i synnerhet och insekter i allmänhet. Resultatet är att de stadigt minskar i antal, både art- och individmässigt.

Jag tittade ut genom fönstret i förmiddags och fick se någonting som gnistrade som ett smycke i toppen på en torr kungsljusstängel från i fjol.

Jag får det till större ängstrollslända. Den var paparazzovänlig och släppte fram kameran nära nog till närgränsen. Inte alla som gör det, man tackar!

En trädgårdssnylthumla på väg bort någonstans -förhoppningsvis inte för evigt- får avsluta dagens blogg. Ska fundera litet på problemet med allt färre insekter här i världen.

Vi hörs!

Fler humlor, bin och andra kryp

Jag gillar humlor och bin, så jag fortsätter med dem ett tag till. När jag var ute med kameran fick jag syn på en humla som avvek litet från de som brukar hålla till här. Först trodde jag att det var en kraftigt blekt åkerhumla, men så upptäckte jag att bakkroppen inte stämde med den. Efter att ha sökt på nätet har jag kommit fram till att det är backhumla det handlar om.

Det är mycket trevligt om jag har rätt i min bestämning, backhumlan är på stark tillbakagång och väntas försvinna från Skåne ganska snart. Det vore mycket roligt om den utvecklingen mot alla odds kunde vända. Jag väntar på hjälp från kunnigare folk för att säkert artbestämma.

Förra bloggen tog jag upp småsovarbin, som övernattar i blåklockor. Det finns fler bin som gillar blåklockor, till exempel ett med det avslöjande namnet blåklocksbi på svenska. Det vetenskapliga namnet är Melitta haemorrhoidalis, andra delen antyder att det kommer av den röda ändan på honorna. Som synes besöker de gärna malvor också.

Jag fick en bild på blåklocksbi i blåklocka också. Och när jag tittade närmare på bilden upptäckte jag att även ett småsovarbi kommit med. Krokarna hanen har i ändan för att hänga upp sig i blomman syns även om biet inte är så skarpt på bilden. Det är onekligen stor spännvidd i storleken på våra vildbin! Från de största humlorna till de minsta sandbina, micro andrena, som jag brukar kalla flygande kommatecken.

Jag träffade också på ett trädgårdssandbi i en parksallatblomma. En trevlig bekantskap det också!

Det finns så klart andra kryp än humlor och bin att titta på när man går runt med makroobjektivet. En märklig fluga dök upp, flera stycken satt på väddblommor. Det visade sig vara stekelflugor, och jag kom fram till att det är stekelflugan Sicus ferrugineus. Svenskt namn kan jag inte hitta, troligen finns inget utöver gruppnamnet.

När jag passerade samma borstnejlika som citronfjärildamen i förra blogginlägget satt på, kom herr citronfjäril och satte sig. Han får avsluta detta inlägg.

Vi hörs!