Hur hjälpa humlor och bin? Hur hitta information om dem?

I tidigare bloggar har jag lovat att återkomma till det, nu är det dags! Jag börjar med det som brukar vara svårt, att identifiera humlan eller biet man fotograferat. Google är naturligtvis det första man tänker på, men det är inte lätt att leta när man saknar kunskap om de här krypen, det blev jag ordentligt varse när jag provade förra sommaren. Samma sak med Wikipedia. Men det finns hjälp! Facebook.

För yngre är Facebook en självklar del av livet, bland oss litet äldre finns ofta ett motstånd. Och det var inte det första stället jag själv tänkte mig att söka information på. Men så fick jag syn på gruppen ”Vi som gillar bin och humlor”,https://www.facebook.com/groups/1398007453807107/

Och jag kan lova att det är en fullträff! Där finns oerhört kunnigt folk, forskare och författare av faktaböcker bland andra, som fantastiskt tjänstvilligt och tålmodigt ställer upp och hjälper oss fåkunniga med artbestämningar och andra fakta. Där finns också ett filbibliotek där man kan hämta bestämningsnyklar och annat. Och ingen behöver känna att man inte vågar fråga, alla bemöts lika välvilligt, från den totalt okunnige till superexperten.

Hjälp behöver man. Förvisso finns det humlor och bin som man inte misstar sig på när man väl vet vad det är, men särskilt bland bina finns det många arter där små, små detaljer skiljer. Sedan finns det en mängd arter där man måste dissekera och studera i stereolupp eller mikroskop för att avgöra art, men det får forskningsfolket sköta, för en amatör räcker det mycket långt med de arter som kan bestämmas från bildmaterial.

Artdatabanken har en bestämningsnyckel för humlor som kan vara till stor hjälp, http://www.artdata.slu.se/Humlor/huvudnyckel.htm

Humlor är inte heller alldeles lätta att artbestämma. Dels kan de variera ordentligt i teckning, melanistiska (svarta) individer är inte ovanligt, dels kan de ändra utseende. När de är nyutkomna är humlorna vackert färgade, sedan slits ”pälsen” med tiden, dessutom bleknar den i solen. 

Melanistisk humla

Det finns en underbar bok om humlor, ”Galen i humlor” av biologiprofessorn Dave Goulson. Den är INTE till mycket hjälp med artbestämning, men det är en härlig berättelse med massor av humlekunskap. Rekommenderas!

Hur hjälper man dem då? Det finns många sätt, från mycket enkla som vem som helst klarar av till mer resurskrävande. Jag nämnde i en tidigare blogg att våra välklippta gräsmattor minskar överlevnadsmöjligheterna för humlor och bin. Vi har en stor gräsmatta här i Linnekulla, och den klipps nogsamt. Annars blir hunden och katten ännu mer utsatta för de miljontals fästingar som finns över allt här. Men jag har några trix för att ändå få litet blomning.

När de förtjusande (ähum) maskrosorna drar igång väntar jag med klippningen till så nära inpå frösättningen som jag vågar. Det funkar fint, man lär sig med tiden när det är dags. Att utrota maskrosorna gav jag upp för många år sedan. Det finns mer givande sysselsättningar, dessutom älskar bina och humlorna dem.

Maskros med skogsbandbi (Halictus rubicundus)

Vi bor på skogstomt, så gräsmattan blir inte monoklultur precis. När brunörten blommar i några bestånd på ett par ställen, brukar jag köra runt de ytorna och låta dem vara oklippta. Samma sak med andra blomster som står litet tätare. När fibblorna blommar brukar jag öka tidsintervallen för klippning.

Brunört

Har man plats för det, är sälg utmärkt för att gynna bin och humlor. Men det krävs utrymme, vi fick ta bort en stor sälg som gav sig katten på att omsluta huset. I stället har vi planterat småvuxna arter, gråvide och krypginst, på grusslänten där sälgen stod. Den grusslänten är mycket populär bland sandbin och inte minst praktbyxbina, mina specialskyddslingar ;-) När man inhandlar växter för detta ändamål får man se upp så att man inte råkar köpa någon vacker men steril variant. Det råkade jag göra, men fick byta till gråvide och krypginst på planskolan. Tur det, annars hade det inte blivit några pollen där.

Samma sak råkade vi ut för med krokus, en omgång på 40 st lökar i grusslänten visade sig vid kontroll vara sterila, de vackra gullkrokus med försäljningsnamnet ”Golden yellow”. Hustrun har kollat krokusutbudet, det finns två till som är sterila, turkisk krokus ”Golden bunch” och snökrokus ”Ruby grant”. Vackra men inte till glädje för bin och humlor som behöver käk på våren.

Jag har också låtit ett antal sälgkvistar stå i vatten ett tag tills rötter kom, och planterat på ett par ställen i tomtkanten. Det funkar naturligtvis inte i stads- eller radhusmiljö, en snabbväxande jättesälg kan nog tära ordentligt på grannsämjan.

Glödsandbi

Har man plats kan man lägga en sandhög, grusbunke, på tomten. Det gillar alla slags grävbin. För bin som bygger i hålrum kan man ordna bihotell, biholkar. Till exempel genom att borra hål, från två millimeter till 10 millimeter i diameter, i till exempel vedkubbar. Borra så djupt som möjligt. Man kan bygga in bambukäppar, gärna 20 – 30 cm långa, i en ram så blir de hotell för bin. Det finns till och med bihotell att köpa om man inte vill bygga själv. Bihotellen placeras på solig, varm plats, från strax över markhöjd upp till ett par meter.

Länkar till bihotell / biholkar: http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/djur/insekterochspindeldjur/steklargetingar/binochbiholkar.420.html

http://www.naturochtradgard.se/naturtradgard_solitarbin.html

http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/miljoklimat/ettriktodlingslandskap/mangfaldpaslatten/nyttodjur/solitarbin.4.37e9ac46144f41921cd157a8.html 

Att fixa hotell för humlor brukar vara svårare, de godtar inte vad som helst. De här dansken har en modell som skall fungera: http://www.lahumlasuse.no/?page_id=157

Är man lantbrukare finns det stora möjligheter att hjälpa bin och humlor. Kantzoner är oerhört värdefulla. Att låta sälg finnas -eller till och med plantera- gör stor skilnad för tidiga arter. Det finns möjlighet att få statliga bidrag till kantzoner.

http://www.jordbruksverket.se/download/18.41cc237a13437a99fbd8000838/1370040378948/Kantzoner+i+jordbrukslandskapet_w.pdf

Ja, det var litet om vad man kan göra. Var och en efter förmåga naturligtvis, även ett enda bihotell i trädgården gör skillnad. Två ännu större! Det får räcka så här, även om det finns mer för den vetgirige. Bara sök, det finns massor på nätet för den som vill veta mer!

Metallsmalbi

Bilder på krypen, ja. Jag lovade att komma med några tips om det för intresserade. Det får bli i nästa blogg!

Vi hörs!

Snyltare! Gökar! Parasiter! Mordgalningar!

Sommaren är en härlig tid, bin och humlor surrar lugnt bland blommorna. Det verkar så fantastiskt fridfullt när man sitter på en sommaräng en solig dag. Är det verkligen det? Fridfullt? Njaee... 

Jag återkommer strax till det, men först blir det litet mer om bins bobyggande för sina ätteläggar. Jag har nämnt sandbin, som är grävbin och gör just som det låter, gräver. De gör en gång i marken och placerar sina ägg där i små kammare med matransoner till var och en. Det finns andra som också gillar hålrumstänket, men inte gräver. Många bin använder naturliga hål som larvbostäder, till exempel ihåliga växtstammar. Vasstak är mycket populära! Många vissnade fjolårsväxter står kvar som rör i markerna, utmärkta bostäder! Man kan använda andras små hål som blivit lediga, sitter det skräp i vägen får man baxa ut det. Här är en länk till ett minst sagt idogt arbetande bi som hivar iväg en enorm järnbalk som var i vägen! Ja, en spik då, men i jämförelse alltså: https://www.youtube.com/watch?v=8f9mhC-low4 

Jag kan ju inte låta bli att visa några hålbyggare. Först ett rödmurarbi, som mycket väl kan göra som biet i filmen ovan. 

Ett metallsmalbi (Lasioglossum morio) sitter i en näva. Ett grönskimrande litet bi. 

Citronbin är små bin, mycket ursprungliga. De är krävsamlande, samlar alltså födan i krävan och blåser sedan ut den som en bubbla. Man kan faktiskt ana en bubbla vid munnen på det här småcitronbiet (Hylaeus brevicornis) om man förstorar bilden: 

Ett annat citronbi, gårdscitronbi (Hylaeus communis), besöker blåeld: 

Det kan ju verka tryggt och fint, telningarna väl instängda i marken eller i rör, försedda med mat och allt. Hårt slit, men bra blir det! 

Jodå, men precis som i övriga världen finns det de som inte vill göra jobbet själva, utan hellre lever på andra. Det finns bin som struntar i både bobyggande och proviantering åt sina larver. Enklare att lägga äggen i de flitigas bon! Verkar det bekant? Ja precis, de kallas gökbin. Många gökbin är mycket lika och svåra att skilja åt, men här kommer ett som jag lyckats få namn på, sälggökbi (Nomada lathburiana):

En grupp gökbin har röd bakkropp/undersida och kallas blodbin (Sphecodes sp.). De är omöjliga att artbestämma på bild, här kommer ett exempel: 

Här har jag tagit ett oidentifierat gökbi på bar gärning. Jag har borrat en massa hål i en samling gamla lärkkubbar för att öka binas bostadsbestånd, och det här gökbiet undersöker möjligheterna att placera sina ägg där när någon flitigare är klar med förberedelserna. 

En riktigt vacker parasit är guldstekel (chrysis ignita). Jag är inte säker på att det är rätt artnamn det latinska, men det är en god gissning i alla fall. 

En närbild på guldstekeln: 

Bina kan också råka ut för rovsteklar. De är blixtsnabba och kastar sig genast över ett offer som kommer i närheten och biter huvudet av det. Den här rovstekeln med latinska namnet Cerceris rybensis patrullerar den lilla sandhåla där jag plåtade det rödlistade hedsidenbiet i förra bloggen. Vi får hoppas att det inte är biets bohåla den kommer upp ur på bilden under. 

Humlorna håller sig också med snyltande arter, de kallas just snylthumlor. De är lika blodtörstiga som rovsteklarna, ännu värre faktiskt. De är tämligen lika de humlor de parasiterar, och tar sig förbi arbetshumlorna i ett etablerat humlesamhälle, går längst in och biter huvudet av drottningen. Sedan får arbetshumlorna ta hand om snylthumlans ägg och larver i stället. Här en jordsnylthumla (Bombus bohemicus). 

Både bin och humlor kan drabbas av kvalster. Det finns sådana som bara liftar med värddjuret för att ta sig till en ny plats, men de flesta är direkta hot mot värdens hälsa. Det händer att de är så många att värddjuret inte orkar flyga. Så allvarligt är det inte för denna, en mörk jordhumla (Bombus terrestris), men det kliar nog runt halsen... 

Inte helt fridfullt i sommarhagen, alltså. Men de här hoten har humlor och bin utvecklats tillsammans med, de kompletterar varandra och lever i balans. Det finns betydligt alvarligare hot mot bin och humlor. Dessutom drabbar verkningarna en förfärlig mängd arter om hoten skulle vinna och humlor och bin försvinna. Inte minst skulle det drabba oss människor mycket hårt. Och då är det ju minst sagt himla märkligt att de hoten... 

Det tar vi nästa gång! Jag avslutar med en pigg humla som bara har något enstaka kvalster och flyger glatt utan att tänka på eventuella hot. 

God helg på er alla!

Vi hörs!

Sommar och sol, bin och humlor, livet är härligt!

Hej igen!

Roligt och intressant. Jag skrev sist att så är det med humlor och bin. Och jag vidhåller, dom är mycket roliga och intressanta att studera! Jag ska ge några exempel på vad jag menar.

Solitära bin har ju inga kupor eller bon att bege sig till för att sova i lugn och ro när arbetsdagen är slut. Men dom fixar det ändå! Blåklocksbiet (Melitta haemorrhoidalis) till exempel övernattar gärna i just blåklockor. På bilden har en hane börjat göra sig hemmastad i hotellrummet. 

 Ibland upptäcker man roliga saker helt utanför ämnet så att säga. Visst ser väl det här blåklocksbiet i malvan att ha ett kattansikte?

 Det finns fler som använder blåklockor som sovsal! Småsovarbi (Chelostoma campanularum) är ett litet bi som tycker att det är perfekt. Det är verkligen litet, 4 till 6 mm. Det har två ”krokar” baktill som det använder för att hänga upp sig i blomman med. Här är ett bi på väg in i sin sovsal, en stor blåklocka. Det kallas även litet klockblomsovarbi på svenska.

 Att det är litet ser man även på den här bilden där det håller till i en liten näva.

 Ett bi med mycket intressanta vanor är fibblesmalbiet (Lasioglossum leucozonium). När arbetsdagen närmar sig sitt slut, söker biet upp en korgblommig växt, till exempel fibbla. Där bökar det ned sig bland kronbladen i blommans kant. När sedan solljuset minskar, viker blomman ihop sina kronblad och sluter sig över biet. Snacka om paulun! Om vädret är dåligt nästa dag, regnet öser ned och solen inte visar sig, öppnar sig inte blomman och biet snarkar vidare. Det skulle ju ändå inte kunna jobba utan solljuset och värmen.

 Fibblesmalbiet på bilden ovan visar prov på ännu en rolig och intressant del av sitt beteende. Humlor och bin som hittat en lämplig blomma och käkar/samlar pollen/nektar, gör klart för andra humlor och bin som kommer att här är det upptaget. Intränglingen får ”fingret”, mycket tydligt. Detta genom att biet sträcker upp ett ben i luften. Fibblebiet på bilden förstärker informationen genom att dessutom visa gadden! Det tänkte väl att det skulle göra susen mot paparazzi. Jag blev inte särskilt rädd, inget solitärbi kan sticka en människa, och försöker inte heller. Men hota kan man ju!

 På bilden nedan visar en åkerhumla (Bombus pascuorum) prov på samma beteende.

 Glödsandbi (Andrena fulva) är förtjusande bin som liknar en svärm röda ädelstenar när dom letar käk i våra berberisbuskar på våren. Ett sandbi, honan gräver alltså en gång i marken där hon gör små celler där hon lägger ett ägg i varje och proppar in mat till larven. Den kläcks, käkar upp maten, förpuppas och övervintrar till nästa vår.

 Ett bi med passande namn är sobersandbi (Andrena cineraria), även kallat gråsandbi som ju också är ett passande om än tråkigare namn. De brukar ha bon i våran gräsmatta.

 Ett av mina absoluta favoritbin är praktbyxbi (Dasypoda hirtipes). De ser ut som små lejon i sin fantastiska pälsskrud. Damerna alltså. De använder byxorna för att transportera pollen. När de kommer till sin gång där de ska lägga ägg och portionera ut matsäck till larverna, sätter de sig vid mynningen och vibrerar för att släppa loss lasten. Det kan ta en bra stund om de är vällastade, åtskilliga minuter. Här är ett par bilder på praktbyxbidamer.

 Killarna är inte lika praktfulla. Värsta sortens don Juan-typer, far runt hela dagarna och jagar tjejer, hinner knappt äta. Men det gäller alla solitärbihanar. Inte lätta att plåta, man hinner sällan rikta in kameran innan de ger sig iväg igen.

 Jag avslutar dagen med en raritet på en raritet. Ett hedsidenbi (Colletes fodiens) sitter på hedblomster (Helichrysum arenarium). Båda är rödlistade, hotade till sin existens. I Sverige hör dessa båda intimt samman, utom på Öland där hedblomster inte finns. Där besöker biet i stället renfana för att få pollen. Nektar hämtas från flera olika korgblommiga växter och några andra.

Sommar, sol, bin, humlor, pollen, nektar. Allt är frid och fröjd, flyter på i stilla ro. Eller???Fortsättning följer.

Vi hörs!

Vintern fortsätter, isrosorna blommar.

Termometern håller sig på minussidan både dag och natt, och ska enligt vädersiarna göra så ett tag. Det är inte så vanligt här i Skånealperna numera, det brukar vara ett evigt hattande mellan tö och frost som gemensamt bygger upp ett inte särskilt roligt väglag i omgivningarna. Då är det bara att spänna broddarna på stövlarna.

Jag är ingen vinterälskare precis. Som barn älskade jag vinter, och när min farbror sa att dom milda, disiga Skånevintrarna var bra, ”Det är så mjukt och skönt...” sa han, tyckte jag att han var obotligt korkad. Numera har jag anammat hans synsätt.

Men OK, så här med någon minusgrad och några centimeter snö går det att stå ut med vintern. Det är ljust, rent och fint. Veckodammsugningen går mycket lättare när folk, hund och katt inte drar med grus, lärkbarr, rester av höstlöv och annat mög in efter utevistelser.

Och riktigt tjusigt var det på bilrutan i förmiddags. Jag hade inte den tid jag skulle velat ha för att fånga de vackra isrosorna, när vinkeln stämde för skärpedjup stämde den definitivt inte för motivframhävande. Då ska man inte ha begränsat med tid om det ska bli fina bilder, men här kommer ett par exempel i alla fall.

1.

2.

Dagens blåmes är från igår.

3.

Vi hörs!

Nu har det lugnat sig och återgått till det vanliga.

Vädret alltså. Vi hade tur med stormen, den kom i exakt rätt vinkel för att vindarna skulle gå ovanför oss, åsen skyddade bra. Och strömmen har vi fått behålla hela tiden! På E-ons avbrottskarta har vi varit omgivna av röda pluppar men klarat oss. Tidigare räckte det med en laber bris och/eller litet duggregn (jaja, litet mer då) för att strömmen skulle försvinna men sedan dom grävde ned kablaget har vi klarat oss helt undan.

Jag återgår också till det jag höll på med och lägger upp novemberbilder. Regnat har det sannerligen gjort, och mörkret har varit deprimerande. Men 2 november tittade ljuset fram en stund, och jag fick en bild på Linnekullavägen, upp mot Ringmuren. En halvcirkelformad anläggning som Önos-grundaren anlade som helikopterlandningsplats, att använda när han ville lyssna till forsen i Linnekullabäcken .

1.

En blåmes måste jag ju ha med! Den här fick syn på mig och hojtade ”VA??!!! Paparazzo!” innan den försvann.

2.

Kaprifolbär fanns fortfarande, titan lät sig väl smaka.

3.

Gärdsmygar håller till i några rishögar, kommer ibland fram till matningen.

4.

Domherrarna bryr sig inte så mycket om fröautomaterna så länge det finns ”naturlig” föda. De här båda herrarna rök ihop om en samling nässelfrön.

5.

27 november var det dags igen. Det regnade ordentligt, men så slutade det och det blev ljusare. Amba och jag begav oss till Hästahagen, precis när vi kom fram där man ser ut över ett kalhygge bröt solen aningen igenom molntäcket. Hela hygget blev som försilvrat med tillhörande miljoner diamanter. Helt omöjligt att fånga med kameran – i alla fall för mig, jag provade inte ens – men jag fick i alla fall med den döda hasselbusken som sträckte armarna mot solen och jublade ;-)

6.

Ett par ögonblick senare bröt solen igenom helt och förtrollningen försvann. På vägen tillbaka hittade jag ett spindelnät inne i buskaget där litet av stämningen dröjde kvar.

7.

Bofink,

8.

Grönfink,

9.

och nötväcka får avsluta november. Och hela återblicken på 2014, december har jag redan klarat av när jag kom igång här igen för ett tag sedan.

10.

Vi hörs!