Färgfilm slår igenom på riktigt. Kodak, Kodak, Kodak överallt!
Under den här tiden när jag var sommarvikarie i fotohandeln slog färgfoto igenom bland ”vanligt folk” på riktigt. Kodak kom med sina Instamatic-kameror, och gjorde reklam för dem och sina färgfilmer överallt. Precis överallt! Lade man en veckotidning med baksidan upp tittade man genast på en Kodak-annons. Inne i tidningarna fanns fler. Små enspaltare med Kodak på var och varannan sida i minsta landsortstidning. Ingen slapp undan Kodaks annonsering!
Och Instamatic sålde någonting helt otroligt. Nästan till hundra procent i presentförpackning eller ”start kit” med en negativ färgfilm medföljande. När den var färdigtagen och nästa film skulle inhandlas när man lämnade in för framkallning, var den vanligaste beställningen ”och en likadan filmrulle”. Då visste man att den passade! Färgfoto ökade kolossalt, och framkallningspriserna sjönk, vilket ytterligare ökade på efterfrågan på färg. Färgfoto var tidigare ofta förknippat med diapositiv, nu blev ”färgkort” standard.
Inte så konstigt kanske, färgfoto var länge en nästan ouppnåelig dröm i fotovärlden. I gymnasiet skulle vi göra någonting som kallades specialarbete, och jag valde att titta på ”fotografins historia”. Jag fick med det är att fotografi betyder att ”måla / rista med ljus”, om camera obscura, Niepce som fotograferade med asfalt 1826, Daguerre med sin daguerreotypi 1839 och mycket annat. Foton blev det, men inte i färg. Det ville man gärna ändra på redan från början, men det var inte lätt! Jag fick med både Gabriel Lippmann med sin lippmannplåt från 1891 -som gav honom Nobelpris! och bröderna Lumiére som 1903 kom med Autochromemetoden, båda metoderna besvärliga, dyra och ingenting för vanligt folk. Men jag missade att JC Maxwell redan 1861 tog vad som räknas som den första färgbilden! Och att Sergej Prokudin-Gorskij använde hans metod för att ta färgfoton i Ryssland 1905 och tio år framåt! Han tog tre bilder av varje motiv, en med rött filter på kameran, en med grönt filter och en med blått filter. Bilderna visades sedan med tre projektorer försedda med samma filter. Resultatet blev enastående, får man nog säga. Han körde alltså RGB långt innan Lightroom! Kolla gärna hos Allt om historia, länk: https://alltomhistoria.se/kultur/foto/tsarens-ryssland-i-farg-1905-1915 och se om inte de bilderna ger en dokumentation som slår det mesta… Ingen lätt metod, och inte billig heller, så den blev inte så vanlig. I mitten av trettiotalet kom Kodak med Kodachrome diafilm, och Agfa svarade med Agfacolor för dia, och färg-dia blev i många fall lösningen för den som ville ha färgbilder.
Visst ja, jag skulle ju stå över den där fotohistorien… Men det blev bara en liten bit och mycket summariskt, förhoppningsvis någorlunda rätt, så jag kan kanske förlåtas? Tillbaka till min egen fotohistoria!
Instamatic blev en enorm succé. Agfa försökte kontra med en egen lättladdad kamera, Agfa Rapid, men hade inte en chans. Instamatic var vad som gällde! Rollei gjorde till och med en spegelreflexkamera för 126-kassetten, Rolleiflex SL26, men någon succé blev den inte. Inte så konstigt kanske. Instamatickassetten var lindrigt sagt inte betrodd hos de mer avancerade fotograferna, de krävde annan kvalitet än den populasen stod ut med.
Många andra fabrikat anammade Kodaks kassett, och Voigtländer släppte sin modell Bessy AK. Tillverkad av Balda, men det nämndes aldrig. Föreståndaren i en annan av stadens fotobutiker skickade med mig en Bessy AK och en film för att ta litet bilder som kunde visas upp i affären när folk skulle övertygas om att det fanns inte bara Kodak här i världen. Jag hittade två av de bilderna, kommer nedan. Jag vet inte om de gjorde någon nytta för att kränga Bessy, men kul som minne. Tiden har gått illa åt färgerna.
Jag skrev sist att jag träffade på många fotograftyper under den här tiden. Det var han med en Hasselblad 500C som kom in varje sommar och fick kameran laddad(!) och inställd(!) för strand och solsken på Mallorca. Han fick inte många bra bilder. Det var damen som fick en reklamskylt med kattungar på mot att hon köpte en kamera. Hon köpte en Instamatic, blev intresserad och tog väldigt många bra bilder!
Det var lokalkorrespondenter för lokaltidningen, som den långe, magre och strame folkskolläraren från byn norrut, och den lille, runde, inte alls strame taxichauffören från byn västerut. Han brukade alltid se till att nämna tidningens ordinarie pressfotografer när man pratade med honom, få med dem så många gånger som möjligt i samtalet. Kollegorna på bladet kallade han dem. En av dessa kollegor på bladet kom också in då och då, med en Pentax Spotmatic om halsen. Vi pågar blev smått gröna… Ingen av de här herrarna bad att få kameran laddad, och de var alla mycket trevliga.
En kille lämnade in sv/v negativ för förstoring. När bilden av en staty var klar för avhämtning, studerade han den noga med en stark lupp, han hade testat ett objektiv. Ögat på statyn hade markerad iris, och han sade att den inte var perfekt cirkelrund. Det var ett absolut krav för en duglig fotograf att objektivet kunde fixa sådant! Frågor om huruvida irisen verkligen var cirkelrund på statyn, om viss vinkel kunde betyda något, avvisades med en fnysning.
En gång stod butiksföreståndaren och jag med mina just uppackade bilder som kommit från labbet. Jag hade sett i en fototidning att någon tagit bilder på maskrosbollar, på olika sätt för att få fram effekter, och ville gärna prova jag också. En av kundkretsens mer avancerade fotografer kom in, tittade på bilderna och sade lågt och långsamt med det förakt som bara finns i sävlig skånska ”det är fult att härmas”. Jag har efteråt funderat kring om han tänkt på hur mycket vår och andra däggdjurs drift att härma betyder för överlevnaden, eller hur vår kultur skulle ha utvecklats om vi inte hade härmat…
Men det fanns som väl var inte så himla många renodlade besserwissers på den tiden, så jag körde glatt vidare med bilder på folk i omgivningen, som vid den här Köpenhamnsresan till exempel.
Vi hörs!
Hälsn!
De sista bilderna är från 1971.
Jag jobbade i järnaffär på den tiden och där fanns också dom där tendenserna. Alla skulle ha en borrmaskin, sålde många varje dag i flera års tid. Elvispar, skoputsamaskin, elektrisk potatisskalare o.s.v. Människor hade fått bättre ekonomi och kund kosta på sig.
Sten
Ha det gott/Stig
Väldigt kul att se bilder från förr.
Toppen inlägg!
MvH
Johnny
Sedan då Kodak. Den Store Gule Fadern. Överallt där man gick här i Stockholm såg man den gula Kodakskylten, ända fram mot sekelskiftet 2000. Den sista togs ned bara för några år sedan. Det var utanför Wibergs Foto på Karlavägen.
Själv använder jag fortfarande Kodak Ektar 100 när jag plåtar med historiska kameror.