Hur fotografera humlor och bin i flygande fläng? Del II
En mycket god fotovän sade när vi pratade om flygande humlor ungefär så här: ”Jag försökte i somras. Jag var ute en hel förmiddag och kom hem med långt över 500 bilder. Inte en enda lyckad. Jag har gett upp!”
Alldeles lätt är det inte, det medges. De ser ut att flyga litet lojt bland blommorna, men när man försöker få en bild blir man snart varse att på makronivå är de blixtsnabba. Att spontant upptäcka en flygande humla och hiva upp kameran för att plåta den slutar nästan alltid med ett misslyckande. Men med litet eftertanke innan man kör igång ökar chanserna ordentligt.
Om man planerar litet, och går ut när blommorna är nyutslagna och fulla av pollen och nektar blir det genast lättare. Humlorna behöver inte leta efter fyllda blommor utan kan ta det lugnt. Växter med många blommor är särskilt lämpliga att hålla utkik efter, som kungsljus, lupin eller blåeld till exempel. De söker gärna igenom blommorna systematiskt, och det blir någorlunda enkelt att följa färden den korta biten mellan två blommor utan att ta kameran från ögat. Ofta – eller, ja, ibland då - fungerar det med serietagning också, man kan följa humlan på färden.
Humlor i kungsljus:
Humla i lupin:
Humla i blåeld. Här känner man nästan hur humlan lugnt surrar framför blomman, utan brådska:
Det är många som jagar pollen och nektar, och de eftertraktade varorna tar snabbt slut. Då blir varje stopp för att kolla läget mycket kort. Humlan gör bara en halvhalt och far genast vidare. I boken ”Galen i humlor” av professor Goulson berättar han att humlorna avsätter doftmarkeringar från fötterna när de besöker en blomma. När nästa humla kommer och känner fotsvettdoften, vet den direkt att här finns ingenting att hämta, och flyger genast vidare. Då är det svårt att hänga med i svängarna med kameran. Växterna fyller på nektarförrådet under natten, så lugnast förhållanden är det på morgonen och förmiddagen.
Men nu är det ju inte alltid man har turen att hitta välfyllda blomster med loja humlor. Mycket ofta har man istället en samling humlor som far omkring alldeles för snabbt för att man skall hinna med. Dags att ge upp? Nej, jag har kommit på ett sätt att fånga dem på bild ändå. Först en humlebild. Den här humlan är på väg bort från blomman, det ser man ju lätt:
Och humlorna på de två följande bilderna är på väg till blomman, det ser man ju också tydligt, eller hur?
Men det är de inte. Båda har just lyft från blåelden efter uträttat ärende. Mitt ”trick” är att rikta in mig på humlan när den sätter sig, och plåta den när den lyfter. Där finns ett litet problem, klämmer man ned avtryckaren när humlan lyfter, är den långt utanför bildytan när bilden tas. Därför måste man trycka av precis innan humlan lyfter. Det låter konstigt att trycka av före, men när man hållit på ett tag lär man sig hur humlan beter sig när den skall ge sig av, och kan klämma till i rätt ögonblick. Man måste öva själv, förklara går inte. Det där är litet som Ingemar Stenmark, ”He gå int förklar för en som int begrip he” sa han ju till Åke Strömmer en gång ;-) Det som gäller är övning, övning, övning.
Men serietagning, säger någon kanske. Som jag skrev tidigare, den har jag alltid påslagen men använder inte för detta ändamål. Visserligen är fotografering av flygande insekter ingenting för den som anser att man skall ha så få exponeringar som möjligt med kameran när man säljer den, eller den som menar att man skall kunna ta en bild som blir bra på en gång. Båda mår bäst av att plåta annat. Men för detta är serietagning inte till mycket hjälp, börjar man hålla ned avtryckaren godtyckligt blir det snart en oherrans massa exponeringar på sittande kryp. Och när krypet väl lyft är det inte heller meningsfullt att dra på, redan andra bilden brukar humlan vara bortom bildkanten. Undantaget har jag nämnt ovan; när det är lugna, loja humlor kan serietagningen vara värdefull.
Jag använder autofokus, med spot på mittersta punkten. Man har inte en aning om vilket håll humlan ger sig iväg, så litet beskärningsmån behövs. Humlor och bin kan ibland bara släppa taget och falla rakt ned för att börja flyga direkt efter. Eller lyfta rakt upp, snett upp, snett nedåt, rakt bakåt, rakt mot kameran. Det sista kan bli roliga bilder om man har turen på sin sida.
Jag har bara nämnt humlor här. Samma saker gäller naturligtvis för bin, det är bara det att de är i regel mycket mindre och mycket snabbare. De gånger jag fått flygande bin på bild är den vanligaste förklaringen olycksfall i arbetet. Jag har lyckats medvetet med ett par större bin, men oftast är det som på följande bilder, det bara blev så...
Jag slutar med en fuskbild, en där jag använt kloningsverkyget i Lightroom.
Det fanns en hiskelig blaffa efter en näva i kraftig oskärpa till vänster i bild. Mycket snyggare utan. Men klonat är det, bäst att tala om det!
Ja, nu får det räcka med bin och humlor ett tag.
Vi hörs!
Ja, det tar ett tag att bli klok på humlor ;-)
(För tio år sen hade jag en bildidé humla / vindkraftverk. Efter mycken möda och stort besvär blev det en bild. Det syns tydligt att det är en humla på bilden. Men om man letar efter detaljer letar man förgäves!)
Ljuset tog jag upp i förra bloggen om de sittande krypen, samma gäller de flygande. Solsken är bäst, följt av blixt.
Ha det gott/Stig
Ingen humla, en suddig humla, en halv humla, det finns ett otal varianter på bilderna man kommer hem med. Men så ibland sitter det där! ;-)
Jag blir glad när någon uppskattar det!