Fågelmatningsstudier
Ute skiner solen, snön smälter och fåglarna börjar få vårkänslor. Inne sitter jag med en begynnande förkylning som inte kan bestämma sig för om den ska slå ut mig totalt eller bara jäklas litet smått. Hoppet om att få vara frisk har hamnat i en galen hiss känns det som, åker upp och ner som en skånsk vintertemperaturkurva. Så vad göra? Tja, slänga upp litet bilder på FS och sno ihop en blogg kanske?
Här i Skåne-Alperna är vi noga med att mata fåglarna. Intill paradisbusken står en pelare med fyra frörör, sådana där fågelmatare. Från matbordet har vi tämligen fri utsikt mot skådespelet som pågår där hela vintern. Många fåglar blir det som passerar, mycket mesar och de är litet av favoriter, inte minst blåmesarna. Det har blivit några bilder genom fönstret den här vintern, nu ska jag plåga er med en del av dem här. Jag börjar med en blåmes!
En riktig sötnos! Men det är en äktskånsk blåmes, säger man sötnos till henne kommer svaret direkt:
Ahdeuuuuuuuu! Forrseög ente!
Det hindrar ju inte att man kan vara litet pimpinett
och köra med en snöflinga som hårprydnad. Och om det snöar riktigt mycket,
kan man få snö i hela snudan!
När det kommer konkurrenter får man blåsa upp sig! En blåmes kan bli riktigt stor,
och det kan en talgoxe också. Passa dig!
"Alltså, nu är det så här va, att detta är min margarinklick! Ingen ful, fet talgoxe ska komma här och försöka sno den!"
"E de uppfattat? För jag är en ÖRN!!!"
Men det kan vara frid och ro också. Här sitter en talgoxe och en bergfink i söyran och hoppas på bättre tider.
Dimma och minusgrader, gulsparven kom i finaste kostymen.
Frid och ro skrev jag. I går stod jag vid fönstret med kameran i hand och tittade efter lämpliga offer för en kökspaparazzo, när plötsligt blixten slog sig ned på balkongräcket tre meter framför mig.
Att korta zoomen så att sparvhöken skulle få plats på sensorn, försöka komma i vinkel - varför sätter dom sig så sällan mitt framför näsan på en? - och sikta, allt utan att skrämma iväg sparvhöken innan man fått några bilder, det är inte det lättaste...
En till fick jag innan höken bestämde sig för att byta pinne,
och begav sig ned till frörören. Jag undrade nästan om det här skulle föreställa någon slags förklädnad, "jag är bara en förrymd nymfparakit".
Men när han vred på huvudet var profilen och blicken inget att missta sig på...
När han satt där och spanade efter alla middagar som fanns där nyss, kom jag osökt att tänka på Hasse & Tages "Fänrik Stål". Det där om majoren som "genom hälsning medelst huvudvridning vred nacken av sig själv och dog".
Efter en stund slappnade han av, och då såg det ut som om han tänkte byta till camodress...
Ja, det var litet om fågelmatning och fågelliv här i Skåne-Alperna.
Vi hörs!
Hälsningar från Erik / DK
Mvh Hasse
Hälsningar Lena
Ett sådant tillfälle som sparvhöken ÄR mycket lätt att sumpa, man vill plötsligt väldigt mycket samtidigt som det gäller att inte skrämma bort den. Plötsligt blir det lättare sagt än gjort att få till det ;-)
/Niklas
Ha det bra!
Bjarne