Tänder också ett ljus

Det har hänt förr. Vansinnesdåd i USA. Skolskjutningar i Finland. I Tyskland. Bombdåd här och där i världen. På nära håll. I Finland på ett köpcentrum ett antal år sedan. Nyligen i Stockholm fast utan andra offer än gärningsmannen. Människans historia är kantad av vapen och våld och nya sätt att tillämpa båda delarna. Ibland är offren givna (soldater i krig), ibland mindre begripliga som offer (civilbefolkning i krig, folk som upplevs som hot av någon anledning, folk som råkar befinna sig på "fel plats").

Tankarna går till offrens anhöriga i Norge i denna stund. Ett föräldrapar beskrev i en finsk tidskrift nyligen den långa och svåra väg man har att vandra som anhörig till våldsoffer vid en skolskjutning. Vägen är säkert lika svår vilken våldssituation det än handlar om, men massmord har ändå något skräckinjagande över sig och som för in en extra svårighet för anhöriga i bearbetningen av traumat.

Men det finns ytterligare anhöriga att tänka på - gärningsmannens-/männens anhöriga. Föräldrar. Syskon. Mor- och farföräldrar. Mina tankar går även till dem. Ett par år sedan hade Helsingin Sanomat en artikel där föräldrarna till "bombmannen" (en mobbad gymnasiekille) i Helsingfors berättade om tiden före och efter det inträffade. En vanlig familj vars liv slogs i spillror. Hela livet tog plötsligt en helt annan inriktning. 

Man behöver inte vara religiös för att uppleva att religiösa miljöer erbjuder den eftertänksamhet och stillhet som man ibland kan behöva, till exempel vid händelser av detta slag. Naturen har också något tröstande i sig vilket några har visat via rofyllda naturbilder här i bloggen. Här är mitt bidrag i samma anda, i eftertankens tid. Hur kan något så ofattbart ondskefullt ske? Vad är människan kababel till?