I dagarna ungefär ett år sedan...

... hände det som vi förstås visste i alla tider att det skulle hända en dag. Vår trogna familjemedlem Micki var uppenbart sjuklig sedan ett tag. Många veterinärbesök hade det blivit.

På fredagen ett år sedan gjorde vi det sista "vanliga" besöket på djursjukhuset. Nu var det helt uppenbart att det inte fanns något mer vi eller någon annan kunde göra för honom. Läget var inte akut, men ett beslut skulle fattas. Det gjorde vi också meddetsamma, men han fick komma hem över helgen och barnen kom för att träffa honom sista gången.

Ett år har gått. Vi har egentligen aldrig tänkt att vi har varit bundna på något sätt för att vi har varit hundägare. En viss frihetskänsla har det ändå varit att inte ha en hund, det ska erkännas. Men den känslan övervinner ändå inte känslan av att ha ett troget och tillgivet sällskap som aldrig skulle få för sig att svika en. För sådana är ju hundar, inget kan rubba en hunds förtroende för sin husse eller matte.

Saknaden efter Micki var stor unden en längre tid, men tunnades på något sätt ut med tiden. Till slut övermannades man av denna saknad bara när man gjorde något/var någonstans där man sist hade haft honom med sig. Så var det till exempel häromkvällen när jag tog en cykeltur/promenad ut till Fyrisåns fågelmarker söder om stan; det hade jag inte inte gjort sedan förra hösten när vi var där med Micki.

Någon har sagt att sorgen efter en hund kan vara lika stark som den är efter en kär människa som har gått bort. Skillnaden är att den värsta sorgen efter en hund går över lite snabbare än det gör om någon av ens käraste i människoskepnad går bort. Så är det kanske.

 PS. Nu tar jag en paus från FS ett litet tag. Inte för att jag har ledsnat på er, nej nej. Men man måste göra lite andra saker här i livet också, eller hur...? Funderar just vad jag ska ta med för fotogrejer under min flykt från verkligheten... "Neejj", undslapp det från maken, "jag följer nog inte med om du ska släpa fotogrejer med dig igen..." Och sedan hängde han med huvudet... Fast jag vet ju att han inte menar allvar! :-) DS.