Grått grått men lite färgglatt, händelserikt och soligt också

Ett par bloggdagar har försvunnit för annat ska också hinnas med. Nödtroftigt foto har det dock blivit ändå. Mottot "man tager vad man haver" passar fint till fotovardagen också. Här i alla fall en rapport om tur/retur 60 mil.

PS. En liten luring döljer sig i en av bilderna. DS.

Nästan som en byväg i norra delen av landet. Fast det är E4.

Det blir en aning bättre sikt och underlag, genast får många brådis. Vi har inte det för vi har båda erfarenhet av hur snabbt allt kan gå på tok. Maken har halkat genom ett broräcke vid ishalka och jag har vurpat av E4 vid Kista i snöoväder.Bilen med maken landade på marken vid broänden. Jag med ett barn bredvid och en annan i magen landade mjukt i snön i stället för att krocka med bilen jag var på väg att köra om och i stället för att hamna bland träden eller mötande trafik. Änglar, finns de? Nej, tror inte det, men vi har haft tur.

Lyssnar på vår nuvarande favoritlåt nr 1. Den raspira rösten passar väldigt fint till låten.  

Snösvängen är ute.

Eftersom det har blivit bättre underlag och sikt lämnas lunken på 80 km/h.

Nästan framme.

Njuter av den underbara miljön i Gamla Linköping.

Hon väntar på husse och matte som är inne och köper godis. Själv är jag lika svag för schäfrar som för sheltisar. Det blir så när man har själv haft hundar av dessa raser. Äntligen en vacker färg på bajspåsen! Passade på att klappa på vovven, men förstås först när matte och husse var på plats.

AJ AJ AJ! BILEN ÄR BARA EN VECKA GAMMAL! Och den är vår... Detta blev en lite annorlunda och ganska osannolik upptakt till kvällens begivenhet, musikalen Chicago på Östgötateatern....

Hemåt. Sovit illa under natten så jag snarkar bort hela sträckan mellan Linköping och Stockholm. Vi båda har ovana att bli lite trötta vid körning och turas om att köra i vanliga fall. Inte idag, men som tur är var bara jag trött. 

Passande låt till vädret fast fel månad. Ok då, det är snöblandat....

En liten avstickare i Stockholm.

Nästan hemma, passerar Vaksala kyrka och Vaksala kyrkby på Uppsalaslätten. Börjar piggna till.

Den här synen chockade mig ett antal år sedan. Inte ett fjäll i sikte förstås, men att det inte fanns den minsta antydan till något litet berg eller kulle, det var deprimerande, tyckte jag. Nu känner jag mig hemma och tycker om att få syn på min hemstad på det här sättet efter att ha varit borta från stan.

Ingen kaffepuff utsläppt nu, men man känner dock nästan lukten när man ser huset...