När man är på väg till rätt ställe kan man hamna fel men det kan visa sig vara helt rätt ändå

Vi skulle till Stora hotellet i småstaden. Starten skulle gå därifrån. Heter hotellet verkligen så? Ja absolut. Stort är hotellet så namnet är väl helt lämpligt. Vi gasar in på gården framför hotellet en minut i, men inte en själ står där. Var kan starten gå? Springer in på hotellet för att fråga, men portiern är som ett frågetecken. Vi likaså. Det stod ju Stora hotellet i annonsen? Eller?

Kanske skulle starten vara vid Stora torget i stället. Eller vid Kommunhuset? Maken gasar iväg för att parkera bilen, själv tar jag en rask promenad till Kommunhuset för säkerhets skull, det ligger alldeles nära. Ingen där heller.

Det måste ju var Stora torget med andra ord. Men vart tog maken vägen? Ringer honom och han säger att han är på Stora torget redan. Hmm, var ligger nu Stora torget? - Vad! Vet du inte var Stora torget ligger?! - Joo, det vet jag väl. Men kanske är inte Stora torget det torg som är störst i denna stad, man vet ju aldrig med småstäder...Efter en kort förklaring vet jag ju precis att Stora torget här är det som man ska uppfatta som det stora torget. Och det har jag vetat i åratal förstås. Så pinnar jag iväg dit. Samlingen var inte där heller, men nu är klockan så mycket att det är lika bra att ge upp och ägna tankarna åt något annat.

Och det blev ju lätt för den lokala veteranbilsföreningen hade samlats med sina klenoder kring torget, för allmän beundran, innan ägarna och bilarna skulle iväg för det skulle grillas någonstans i det vackra vädret. 

I går visade jag ett antal bilder från träffen, här kommer ett antal till.

Hade tänkt mig foton på folk också, framförallt på ägare av bilarna och deras sällskap (de flesta på torget hörde ihop med bilarna), men det hanns inte med. Det hade ju bråttom till grillningen...

Att äga en veteranbil kräver en hel del. Sannolikt är reglementet liknande i Sverige som i Finland; min syster i Finland tyckte med tiden att det blev för krävande att äga en veteranklassad bil. Hennes bil var en söt och gullig Volkswagen "Bubbla" från början av 60-talet eller kanske var den från 50-talet rent utav.

Några komplikationer med att äga en veteranklassad bil, utöver den vård man ska ge den:

1) Ett begränsat antal kilometer får köras årligen med bilen om man vill behålla klassningen (Obs Finland). Detta är väl viktigt mot bakgrund av att bilen ska behålla sin fräschör, men kan ändå uppfattas som ett praktiskt problem. Och någon vinterbil var ju inte syrrans bil definitivt... En bruksbil måste man alltså äga utöver veteranbilen om man måste ha en bil.

2) Man får inte göra ingrepp i bilen hur som helst. Syrrans bil hade säkerhetsbälten fram, men till baksätet fick man inte montera några bälten. Lite tveksamt att köra omkring med barnen, hon var ju småbarnsförälder på den tiden. 

3) Omgivningen visar omåttligt intresse för en veteranbil var man än rör sig med den. Min syster fick även köperbjudanden var helst hon än befann sig. Äger man en veteranbil får man finna sig i att aldrig få vara i fred...

Och vad skulle vi gjort egentligen i stället för att beundra veteranbilar? En guidad stadsvandring stod på vårt kvällschema, och efterkontrollen visade att turen skulle starta från Stadshuset (det som vi trodde hetter Kommunhuset). Antagligen gick starten från framsidan av huset, jag hade ju kollat bara gården på baksidan där huvudentrén fanns. Och Stora hotellet heter förresten Stadshotellet som sig bör... Vi fick förresten syn på guidningsgruppen när veteranbilarna hade åkt iväg, den lilla hopen som hade samlats för turen såg inte ut att ha speciellt kul...