I dagarna ungefär ett år sedan...

... hände det som vi förstås visste i alla tider att det skulle hända en dag. Vår trogna familjemedlem Micki var uppenbart sjuklig sedan ett tag. Många veterinärbesök hade det blivit.

På fredagen ett år sedan gjorde vi det sista "vanliga" besöket på djursjukhuset. Nu var det helt uppenbart att det inte fanns något mer vi eller någon annan kunde göra för honom. Läget var inte akut, men ett beslut skulle fattas. Det gjorde vi också meddetsamma, men han fick komma hem över helgen och barnen kom för att träffa honom sista gången.

Ett år har gått. Vi har egentligen aldrig tänkt att vi har varit bundna på något sätt för att vi har varit hundägare. En viss frihetskänsla har det ändå varit att inte ha en hund, det ska erkännas. Men den känslan övervinner ändå inte känslan av att ha ett troget och tillgivet sällskap som aldrig skulle få för sig att svika en. För sådana är ju hundar, inget kan rubba en hunds förtroende för sin husse eller matte.

Saknaden efter Micki var stor unden en längre tid, men tunnades på något sätt ut med tiden. Till slut övermannades man av denna saknad bara när man gjorde något/var någonstans där man sist hade haft honom med sig. Så var det till exempel häromkvällen när jag tog en cykeltur/promenad ut till Fyrisåns fågelmarker söder om stan; det hade jag inte inte gjort sedan förra hösten när vi var där med Micki.

Någon har sagt att sorgen efter en hund kan vara lika stark som den är efter en kär människa som har gått bort. Skillnaden är att den värsta sorgen efter en hund går över lite snabbare än det gör om någon av ens käraste i människoskepnad går bort. Så är det kanske.

 PS. Nu tar jag en paus från FS ett litet tag. Inte för att jag har ledsnat på er, nej nej. Men man måste göra lite andra saker här i livet också, eller hur...? Funderar just vad jag ska ta med för fotogrejer under min flykt från verkligheten... "Neejj", undslapp det från maken, "jag följer nog inte med om du ska släpa fotogrejer med dig igen..." Och sedan hängde han med huvudet... Fast jag vet ju att han inte menar allvar! :-) DS.

Man är väl aldrig för stor för att sitta i famn...

Har precis spridit en bild (via FB) om en islandshäst som sitter i famnen på en stackars krake till en människa i en fåtölj... Inspirerad av detta letar jag efter något liknande bland mina album, och se, jag hittar två bilder av alldeles färskt datum. Ingen häst dock närvarande här, tyvärr.

Den första bilden föreställer en för mig välbekant individ, en liten samojedvalp på sex månader, redan i bamsestorleken på 15 kg.

Den andra bilden är från i går, från samojedträffen i Fjällnora utanför Uppsala. Om det är en vuxen hund eller en unghund vet jag inte. Tycker att alla samojeder verkar vara rätt stora oavsett om de är vuxna eller halvvuxna... Helt uppenbart verkar de trivas med att vara i famn!

Gäääsp...

... och god natt, säger hon här.... och jag med!

Några valpposéer

Vila vila, inget kan väcka mig ur törnrosadrömmen....

Först ligger jag så...

... och sedan si...

...ett litet tag nästan på rygg...

... men huvudet orkar inte med det....

... och någon väcker mig....

                              ... och yrvaken och suddig känner jag mig....

Därefter blir det mycket lek och bus och fotografen knappt hänger med...

                                                      Ingen ork, vila åter...

Fick ett mail från FS. Och jag har blivit "mormor" till ett charmtroll!

Någon dag sedan damp ett mail ner i min inkorg med beskedet att min bild skulle vara med i bildspelet på Galleri Kontrast.

1) Först blir man glad; vad annat...! 2) Sedan undrande; vilken bild? Hade koll på att jag hade skickat in tre bilder, men kunde inte komma på vilka de var, inte så där på rak hand. En av bilderna dök upp i hjärnan rätt snabbt, de andra skulle jag få kolla upp (fast nu ett par dagar senare har minnesbilderna klarnat). Fortfarande undrar jag förstås vilken bild som blev medtagen, spännande. 3) Nästa tanke; jag måste rensa bland bilderna i mina album och lägga in "bra" bilder, kanske någon fler börjar titta närmare på vad jag har hållit på med... :-( / Man är ju uppvuxen med Jante trots allt, som så många andra här i Norden.

4) Nästa steg blev att läsa på FS om utställningen och vilka som hade haft lyckan att få med en bild. Allra mest intressant var att läsa kommentarerna! En negativ slagsida... Flera har reagerat på att en jurymedlem har fått med en bild. Ett återkommande svar från arrangörshållet har varit att detta inte har varit någon tävling. Jurymedlemmen har inte heller varit med och röstat på sin egen bild. Flera tycker ändå att detta handlar om ett slags tävling och det har hänt är högst olämpligt.   

Jag fick därmed en anledning att återigen grunna på innebörden i ordet tävling. Själv är jag generellt sett rätt ointresserad av allt som klumpas ihop inom ordet tävling när det handlar om sammanhang där jag själv "tvingas" in i tävlandet. Det må handla om ungdomstidens idrottssammanhang, diverse skojiga lekar som man var tvungen att vara med på fast man inte ville osv. Just skojiga lekar kan jag fortfarande känna en viss aversion mot, fast ibland har det ju blivit riktigt kul ändå, måste jag erkänna... Att tävla mot sig själv och sina resultat är däremot riktigt uppiggande, vad det än gäller! Många verkar däremot uppfatta att det mesta i tillvaron handlar om en tävling mot andra, det må handla om arbetet, fritidsaktiviteter, andra intressen (typ foto) osv.

Annonseringen om utställningen på Galleri Kontrast hade jag aldrig uppfattat som en tävling. Temat "Sverige - en idyll?" triggade igång min fantasi. Själva frågetecknet blev en viktig symbol för min del när jag valde ut de bilder som kunde tänkas passa in. Hade annonseringen varit inriktad på just ordet "tävling" hade jag förmodligen inte ens kommit på tanken att skicka in något för då hade hela arrangemanget fått ett lite väl avancerat intryck i mina ögon på grund av kombinationen Galleri Kontrast - tävling - "riktiga" fotografer som skickar in bilder - kvalitet - blaa blaa blaa...

Har dock dristat mig till att skicka in foton till så kallade fototävling två gånger. Första gången drygt ett år sedan, en resefototävling arrangerat av lokaltidningen och ett cruisingföretag. Fast då visste jag att inga "riktiga" fotografer nedlåter sig till den här typen av tävlingar på grund av upplägget. Vill minnas att man kunde lägga röster på de inskickade bilderna på Flickr, men en jury (ingen fotografjury) valde ut vinnarbilderna, oklart vilken betydelse publikrösterna hade. Priserna var inte något direkt att sträva efter heller. Vann ett pris i tävlingen vilket förstås var skoj... Hade förresten inte kommit på tanken att sprida info om mina inskickade bilder till min omgivning, med bönen "snälla, rösta på min bild" för jag känner mig helt främmande inför det också. Möjligen borde jag ha åtminstone berättat för NÅGON att jag hade skickat in bilder... I och för sig berättade jag det för EN person...den äkta hälften som har puffat mig till att ta upp fotograferandet igen... Tack för det förresten raring!

Andra gången var förra årets "fototävling" på jobbet. Också en ren amatöraktivitet ("fotoproffs" kan ju naturligtvis också dölja sig i raden av byråkrater), den som kände sig manad fick skicka in en bild, alla anställda fick rösta, men inte på en egen bild. Jag fick ingen tätplacering vilket inte gjorde mig något, däremot fick man glädja sig åt FS-kompisens Hannu K:s goda placering! Själv röstade jag på en bild som gick rakt in hjärtat, utifrån det angivna temat. Lät bli att rösta på någon av de bilder jag tyckte var "bäst" (bl.a. Hannus foto) eftersom den här "tävlingen" inte var någon tävling på det sättet jag definierar en tävling. Det handlade om ju en kul grej, ett slags "trivselaktivitet".

Oj, nu hamnade vi på ett sidospår... tillbaka till saken dvs Galleri Kontrast och kommentarerna. Flertalet kom in på Nobelpriset i sin kritik. Själv anser jag dock att den ovan beskrivna "fototävlingen" där jag som fotograf hade rätt att rösta på en bild (utom min egen) ligger närmare förfarandet i utställningen på Galleri Kontrast än liknelsen om Nobelpriset... Sagt utifrån mitt just nu jäviga perspektiv förstås.

Bilderna i blogginlägget hänger inte ihop med texten det minsta. Så här brukar jag inte göra, men ibland får man väl göra avsteg från sina principer. Vovven är i alla fall en färsk gullunge i familjekretsen! En samojedvalp som ännu så länge är så liten (väger ungefär som en nyfödd bebis just nu) och gullig, men som kommer att växa till en riktig skönhet i en rejäl storlek! Henne kommer jag ha tillgång till som ett fotoobjekt framöver vilket passar så fint då vår sheltie inte längre finns med oss. Jag lär dessutom få fina möjligheter till få kurera den hundabstinens som fortfarande kan drabba mig av och till....! Det är inte roligt att vara utan en hund!