Blev lite nervös...

I godan ro höll jag på med fotografiska övningar vid havet häromveckan. Skulle precis avsluta min session när en mink dyker upp. Har aldrig mött en mink tidigare. Den skuttar upp och ner bland stenarna vid vattenbrynet. Jag har 100 mm makroobjektivet på kameran. Upp med kameran för att fånga minken. Trycker av... Vad i....???!!!

Piip piip piip piip piip...  Suck.... Självutlösaren var på.... Aldrig är två sekunder så långa somvid stunder som denna. Tiden känns som en evighet. Minken tittar förstås också upp och undrar vad som är i gärningen. Attans! Nu är det kört. Ställer om från självutlösaren så snabbt det går och hoppas hoppas...

Mina böner hörsammas: minken fortsätter att skutta fram bakom stenarna och kommer uppenbarligen närmare och närmare där jag står. Jag försöker fota djuret de korta stunder som det visar sig, där det far fram mellan stenblocken.

Men, jag kände hur nervös jag hade blivit av detta överraskande möte. Dels ville jag ju få en riktigt fin bild och ingen tid fick spillas bort! Men; därtill undrade jag om minkar kunde uppföra sig aggressivt mot människor? Kanske i trängda lägen? Hur nära vågar jag försöka komma den?

I efterhand var det bara att konstatera att jag hade i mitt sinnestillstånd inte lyckats med få ett endaste riktigt bra foto. En av bilderna kan nog visas ändå även om skärpan inte är vad den borde, platsen var i alla fall rätt öppen och minken ser ut att fundera över vårt möte också.

Vet inte om minkar är farliga för halvstora fåglar, men dessa två fick i alla fall väldigt bråttom från platsen. Någon typ av andfågel (?), men vilken?

Som i en Hitchcock-film

Vid den här tiden på året söker de sig till stan på kvällarna. De är många, väldigt många, till och med osannolikt många i stora flockar. Snabba, men med en imponerande navigations- och koordinationsförmåga, inga krockar verkar det bli någonsin. Hur är det möjligt?

Lite Hitchcock-känsla får man av dessa svärmar på tusentals individer. Vid ett tillfälle fick vi in en av dessa kajor, Uppsalas karaktärsfågel, och det var inte kul för någon av parterna... Då var jag med i en Hitchcock-film! Det var väl stackars fågeln också, men han hade inga kompisar med...

När kajorna flyger med hiskelig fart bara någon meter ovanför ens huvud, då klarar jag inte av att fota dem. Synd. Står på en terrass högt upp, utan tak och läget är perfekt för att fota dem. Det känns dock som man behöver skydda sig i stället. Dessutom är kajorna ju så oerhört snabba och det är svårt att hänga med på ett så kort avstånd med kameran. Men på lite längre håll kan det bli en och annan bild, så även i kväll.

PS. Skulle skrivit om macrokursen idag, men lämnar ämnet till en annan dag. Bert-Ola E har förresten skrivit om den alldeles nyss. DS.

Hakar på trenden

En lättpåverkad person som jag är (i vissa avseenden i alla fall, ibland) nappar jag på trenden med tidiga morgonbilder. En kvarts Peter eller något ditåt skulle detta kunna kallas för kanske? 

Har annonserat tydligt redan tidigare att jag inte är morgonpigg, men några möjligheter finns att få tidiga morgonbilder ändå: 1) Jag går inte och lägger mig förrän morgonen har kommit. 2) Jag vaknar på grund av sömnbesvär, kan inte somna om och går upp och går ut. 3) Jag beger mig till Polcirkeln (till gamla hemtrakter) under rätt tid på sommaren och slipper fundera på när det är tidig morgon. Alla timmar på dygnet flyter ju samman då.

En ytterligare variant, att ställa in klockan på en tidig morgontimme existerar knappeligen alls för min del, annat än vid mycket särskilda tillfällen, typ en tidig flygresa med anledning av en stundande semesterresa. I ännu mer sällsynta fall har detta också inträffat, t.ex. inför fågelskådning ett par år sedan. Väckning kl 02.30 var det; tyckte nästan inte att det var värt att lägga sig ens... Men, vilka fina och intressanta timmar upplevde man sedan vid fågelmarkerna!

Men den här gången någon vecka sedan gällde variant nr 2. Vaknade vid 03.30 helt utan anledning, en timme senare gav jag upp då jag kom på den lysande idén att utnyttja tiden till något bättre än att invänta förgäves på att få sova mer. Ut och fota!  

Tittar man noga ser man att lite dimma ligger över havet.

Och så går solen upp. Vilket underbart ljus.

Bilden nedan är nästan en exakt kopia av en bild tagen förra året . Fast den bilden tog jag på kvällen. 

Nu har det blivit så väldigt harmoniskt och gulleputtenuttigt med dessa bilder så varför inte bryta in med något mer brutalt, t.ex. med ställningen med morgonpigga kråkor. Och det är samma tidiga morgontimme fortfarande.

Det blev mängder med blomsterbilder sedan också, fotar faktiskt växter av allehanda slag av och till, men är inte speciellt inspirerad av att publicera den typen av bilder av någon anledning. Kanske är det för att de inte bjuder på några berättelser... 

Mitt 150. inlägg firar jag med att vara trendig

Trodde mig inte kunna kvala in någonstans där det luktar lite trendigt, men nu har det hänt :), detta insåg jag när DN plöjdes igenom idag (i går egentligen, klockan är för mycket...). Ingredienserna: Unga och hippa. Morgonpigga som är uppe tidiga lördagsmorgnar. I Stockholm. Kvinnor kommer mer och mer. En kamera som en obligatorisk detalj, utöver kikaren.

Artikeln handlar om den nya generationen ornitologer som fågelskådar i Stockholm. Många av epiteten ovan passar inte särskilt väl på mig, men en sak är säker: jag har skådat och fotograferat fåglar i Stockholm. Ett par dagar sedan till och med och med kameran i hand. Bör kanske inte börja kalla mig för en ornitolog ännu, men allt är möjligt, "hör" bara vad ordföranden i en enbart kvinnoomfattande förening Rapphönan säger: "Den grupp som växer mest bland fågelskådare är kvinnorna. ...//... Det är oftast kvinnor vars egna barn har flugit ut ur boet som nu vill hitta en hobby. Fågelskådning är superkul, spännande, ger en massa frisk luft och ett stort socialt umgänge." Låter väl roligt!

 Sothönans ungar är inte vackra, men de har viss charm ändå.

En lite vackrare fågelunge, en andunge. 

Som ni ser har jag haft lite problem med den röda färgen på sothönaungarna. Hur ska man göra för att den röda färgen får en bättre kvalitet på bilderna? I mina bilder ovan tenderar färgen att "falla sönder" på något sätt och "spilla över" runtomkring på näbbpartiet. Hur ska jag hantera ett sådant här problem i kameran? Vid redigering om nu bilden är lite kass i detta avseende redan från början?  

Förresten ser sothönans fågelungar ganska konstiga ut så det intrycket har inte mina bilder förvanskat.

Läs gärna artikeln om fågelskådare i stan. 

Oväntat besök - något att frukta?

Som några redan har noterat hade Pia-Kristina fått oväntat besök i helgen. Undertecknad stod för överraskningen! 

Årligen brukar vi besöka fiskebyn Hörvik vid våra turer till Blekinge/Listerlandet och nu var det alltså dags igen, per cykel denna gång från Hällevik. En underbar tur denna underbara dag. Och vad ser vi när vi rullar fram där längs havet i det pittoreska Hörvik? En båt som heter Pia-Kristina! Det kan knappast finnas många Pia-Kristinor i lilla Hörvik?! Blicket lyfts mot huset som står närmast. Där måste hon väl bo? Det är bara att ta reda på det!

Vi var som gamla vänner från första stund!

Akta er; jag kan dyka upp var som helst....!

Några vyer i gult och blått från Hörvik och dess omgivningar:

Jag kunde helt ogenerat ställa mig och fota mot fönstren i byn; ingen vet ju vem jag är! Utom Pia-K förstås.

Natur och modern industri i samklang med varandra. Eller?

Naturen bjuder färgprakt utan like. Har aldrig sett både vitsippor, blåsippor och gulsippor samsas om våren samtidigt. Här hände det, men nedan får gulsipporna ståta ensamma.