Uppländska landskapsbilder rätt och slätt... och lite till

Trakter inte så långt från Alunda, på den uppländska landsbygden. En oktobersöndag häromdagen. En gammal kvarn. Olandsån intill.

Det skulle ju bli bara naturbilder

Med ett särskilt ställe i sikte cyklar jag iväg för att fånga kvällen, innan solen hinner gå ner. Fotosessionen börjar som tänkt var, men sedan blir det som vanligt, en blandad kompott bilder. Att vara en stadsbo har sitt pris!

På väg mot blomster- och fågelmarkerna vid Kungsängen. Det är den här stigen ni ska vandra från stan (Uppsala) när ni ska se fälten med kungsängsliljor på våren.

Stigen går längs Fyrisån.

Vänder man blicken åt andra hållet ser man perifera delar av staden, industiområden och varuhus. I kväll även månen.

När blicken vandrar i nordostlig riktning får man syn på en mer av staden, fortfarande det industriella inslaget.

Under Kungsängsbron. En så kallad brobild!

Ännu en brobild. Bilen har stått här länge, förmodligen stulen och övergiven. Ett band hänger vid spegeln så polisen har väl varit och kollat den.

Oj vad mörkt det hann bli. Ett stativ drar man sig för att ta med så nödstativ är av nöden. I kväll fick både gammaldags gärdsgård samt cykeln fungera som stativ.

Lugn, bara lugn...

Snart är vi där. Ljuset är på väg. Bara ett halvår kvar.

Tidiga morgnar eller sena kvällar - det är frågan

Just i kväll kom jag på tanken att tidiga morgnar är överreklamerade. "Sena" kvällar duger lika gott. Visserligen kräver inte kvällarna samma ansats av en som morgnarna, framförallt inte om man tillhör sjusovarfolket, men vaddå... bilder med fint ljus får man ju ändå. :-)

Här några alldeles färska bilder från i kväll kring trakterna av Vattholma, ett par mil utanför Uppsala.

I eftertankens tid och ett par halvdana, men inte meningslösa bilder

En vecka sedan hände ofattbara saker i Norge. Under själva skeendet var vi lyckligt ovetande om den enorma tragedin. Strax blev vi brutalt upplysta om vanvettets verklighet. Uppgifter som började sippra ut överskred de vildaste fantasierna om vad som är möjligt att inträffa. Därtill i närheten av oss. 

Så många kloka saker har sagts och skrivits sedan dess. Anna-Lena Lodenius och Heléna Lööw. Ann Heberlein och Dilsa Demirbag-Sten. Hedi Fried och Ola Larsmo. Ett antal journalister när de väl hade sansat sig. Initialt var dock gränsdragningen mellan uttalanden av typen "Gissa vilka som står bakom!" ( högerpopulistiska kretsar) och TV:s spekulationer med en enda islamistisk tanke i huvudet hårfin. Fanns det någon gränsdragning överhuvudtaget?

Själva tittade vi på Rapport på fredagkvällen, då en vecka sedan. När den så kallade expertjournalisten skulle "hjälpa oss att förstå vad som händer" möttes våra blickar där i TV-soffan och sammfällt utbrast vi: "Det är inte klokt." Och då avsåg vi båda den fullständigt oprofessionella attityden med spekulationer i ett enda spår. TV4 lyckades något bättre tack vare  att de hade tagit med terrorexperten Magnus Norell; han lät sig inte luras in i någon spekulationsfälla på ett stadium då knappt någon information alls fanns tillgänglig. Fast enligt reportern "vågade inte Magnus Norell säga att det finns någon koppling till Mulla Kreker" och "en koppling kunde inte uteslutas". Fast så sade inte Norell utan det hela blev reporterns egen tolkning av det sagda, utifrån vad man hade "bestämt" att det hela handlade om. 

Dagen efter ville inte medierna släppa sitt spår utan fortfarande ville man så gärna hålla fast vid sina tankegångar. Inte så konstigt kanske för vi har ju haft vår Stockholmsbombare. Och andra sidan har vi haft Nyköpingsbomben, lasermannen, Malmöskytten, nazistmordet, mord på homosexuella. Vi har all den kunskap om högerextremism, autonoma vänstergrupper, fundamentalistiska islamister etc och som ovannämnda experter (Norell, Lööw, Lodenius m.fl. besitter tillsammans med Säpo, med mera. Men det ville sig inte.  

Det var oerhört befriande att läsa Johan Croneman i DN i tisdags. Han beskriver NRK:s sakliga och oerhört professionell rapportering, trots att norska journalister och mediafolk levde under oerhörd press från första stund. Så här såg det ut i Sverige däremot, enligt Croneman: "Sedan satte man på SVT och TV4. Det var ett nyvaket Semester-Sverige in your worst nightmare. Förfärligt." Croneman avslutar med: "Man skäms å hela sin yrkeskårs vägnar när ens vänner och bekanta vrider sig framför tv:n, stönar, ropar på hjälp."

Och vi förstod att vi inte har varit helt ensamma om att uppfatta den svenska rapporteringen som tafatt och oprofessionell, utan en gnutta av de journalistiska principer som alltid ska vara vägledande för rapporteringen. Spekulativ, enfaldig, snudd på lögnaktig rapportering är grunden för en misstro för medier, det har inte journalister råd med om de vill behålla trovärdigheten. Annars kan det gå som för Murdoch-imperiet. 

Dagen efter Cronemans artikel publicerade en annan journalist en artikel i DN. Hon ansåg att SR borde ha avbrutit alla sina sändningar och pumpat ut information om händelserna i Norge kontinuerligt under fredageftermiddagen och -kvällen. Jag själv tackar "högre makter" för att det inte skedde, om nu beredskapet och omdömet inte är bättre i radion än i TV. Men det är de kanske.

Det är minnsann inte ett helt nytt fenomen att den svenska journalistkåren tappar koncepterna vid extraordinära händelser, det minns man så väl från andra sammanhang. Den 11 september, Tsunamikatastrofen. Själv har jag starka minnesbilder om en småleende morgontv-reporter i Thailand; under flera dagar verkade hon fullständigt alienerad från den verklighet hon skulle beskriva. Hon verkade inte förstå att hon inte längre var med i morgonsoffan med myspys. Eller så tyckte hon helt enkelt att det var häftigt att komma iväg på ett spännande uppdrag långt bort från morgonsändningarna. Hennes attityd var i vilket fall mycket märklig och stötande i den katastrofsituation som rådde.

Tack vare ett par av sömnfattiga nätter - vaknat på tok för tidigt - har jag varit en tidig morgonfotograf denna vecka. Tagit en mängd hyggliga bilder tycker jag. Fast sedan blir det ett stort MEN: redigeringen av bilderna. Har inte tillgång till varken PSE eller Lightroom eller ACDSee Pro under min semesterförvisning, utan endast Picasa finns till hands. Den är rolig att leka med också, men den verkar skala bort bland annat färgprofilen i bilderna. Skärpan blir inte som den ska. Och vid exporten till FS verkar det hända negativa saker med bildkvaliteten för övrigt också. 

Men trots allt vill jag ta med ett par morgonbilder från början av veckan för jag tycker att de passar till inlägget i dag. De uppfyller kvalifikationerna för meningsfulla bilder enligt mina kriterier. Och ett blogginlägg utan bilder vill jag inte publicera, en princip jag håller fortfarande fast vid. Och fota måste jag ju och skriva måste jag ju så det finns ingen annan lösning än publicera...