Dags att avbryta ett litet projekt

Många av oss har diverse fotorelaterade projekt som vi ägnar oss åt. Jag hade också ett sådant, men nu har jag fått nog. Mitt lilla projekt handlade om alla månaderna under 2010, det vill säga vad som hände, vad som fastnade i bild osv under det gångna året. Foton från varje månad skulle ut här i bloggen. Det har funkat fram till augusti, men så blev det dags att klippa av det hela. Pourquoi?

Har alltså avverkat månaderna januari 2010 till augusti 2010 sedan tidigare och publicerat bilder från respektive månad. Tog häromdagen itu med resterande året 2010 och upptäckte att detta var inget kul. Dels handlar det nog om att jag började blogga i september 2010 och en hel del har redan avhandlats i "realtid", nästintill. Dels verkar det som det inte passsar mig särskilt väl att börja grotta i det förgångna. Det är helt enkelt himla tråkigt att hålla på med gamla bilder på detta inplanerade sättet... Bilderna och händelserna känns passé helt enkelt. Så det blir inga delar nr 9, 10, 11 och 12 så som det känns just nu.

Fast nog tycker jag att det är förargligt att jag t.ex. inte kan känna entusiasm över alla de bilder jag tog t.ex. i Istanbul i oktober förra året. Här har jag skrivit endast ett par inlägg som bl.a. handlade om Istanbuls katter, men det fanns ju så mycket mer att visa! Vi får se om jag ids ta upp denna tråd vid något tillfälle... Väntar på inspiration för att göra det...!

Ett par bilder från september förra året blir det här i alla fall. Båda två är tagna i Blekinge.

En del retar sig på vindkraftverken. De äger dock en viss skönhet i mitt tycke. Dock inte när de är placerade bland Smålands kullar, där passar de inte!

Badsäsongen är slut, nya bryggäster befolkar bryggan som har delvis monterats bort för att besparas vinterns vedermödor.

Så småningom kan det bli fler bilder från tidigare år, men jag måste nog överraskas av dem och känna något slags uppsvingskänsla för att fixa med dem. Och den känslan kan inte planeras in!

Dimmigt

Dimmiga dagar, stillsam atmosfär,  dimmiga foton -  en lisa för själen...

Allt från Vallsgärde, med gravfält från järnåldern, norr om Uppsala, drygt en vecka sedan.

För att komma dit man vill

För att ta sig dit man vill ska man ta sig genom ett slättlandskap. 

När slättlandskapet har tagit slut står den där. Skogen.

I skogen finns en del att förundras över.

För att komma ut från skogen finns det en liten väg att vandra.

Sedan är man tillbaka i åkerlandskapet. Dimman har inte lättat, tiden har stått still. 

Mer bilder från paradiset

På väg mot Vallsgärde passerade vi den sagolika platsen och det vackra gamla huset. På vägen tillbaka vill jag stanna här för att fotografera! Men innan det var dags fångade jag vyn nedan, Fyrisån delar sig strax söder om denna plats till två "floder". Fast detta är en sanning med en modifikation; på kartan ser man att det är en lång udde som sticker söderut från platsen i stället. Det man inte ser på alla kartor är dock att en kanal har grävts mellan Fyrisån och uddens norra del så att att en ö har bildats.

Vi stannade till vid det vackra huset strax söderut , men det kändes inte bra. Inte kan man kliva ur bilen, ut på tomten, för att fotografera? Således fortsatte vi några hundra meter till där en träskylt stod med ordet "Bryggan". Det lät nog så lockande också. En liten promenad och man var framme vid en anspråkslös brygga, nu uppdragen på land. Den dimmiga omgivningen runtomkring Fyrisåns "biflod"/vik var rogivande, tiden stod still. 

Det gamla huset och dess omgivningar gav mig ingen ro . Bestämde mig att gå tillbaka och knacka på för att fråga om lov för fotograferingen. Stod en liten stund vid huset och grunnade på atmosfären. Nej, här bor ingen just nu i alla fall... trots utspridda utemöbler... Efter ett tags grunnande är jag säker på min sak.

Vattnet närmast är Fyrisåns "biflod"/vik, längre bort skymtar den verkliga Fyrisån.

Härifrån togs de bilder jag visade igår (och som jag har lagt med här nedan också); det vackra årummet söderut och den lilla bron norrut. Den lilla bron ser man inte från vägen och inte från huset och tomten heller. En välbevarad hemlighet...

Men nu var jag framme på den lilla bron som inte såg alldeles för säker ut från håll. När man väl stod på den känns den gedigen, lövtäckt dock så man fick sopa bort löv med foten för att få en uppfattning om dess skick. Och vyerna var lika betagande här som från den andra bron.

Fyrisån bör ha bildat en vik här ursprungligen, men som synes har människan hjälpt naturen eller sig själv genom att bygga en kanal här. Kanske har det funnits en liten bäck som har runnit här en gång i tiden. 

Vandrade runt på ön en stund och tog några bilder till.

En irrfärd leder en rätt in i något paradisliknande

Dagens målinriktade färd norrut avslutades med ett icke planerat, men ack så givande sidospår. Tänk så vackert det kan vara i Uppland en dimmig novemberdag... här vyer från trakterna i närheten av Vallsgärdet där Fyrisån delar sig till två floder under en sträcka. Ett paradis!

PS. Vallsgärdet är ett gravområde med anor från järnåldern, troligen från ungefärligen samma tidsperiod som Gamla Uppsala högar. DS.