Otrevliga reskompisar

Lyckades bli en nära vän med två stycken otrevliga mikroskopiska varelser på det senaste besöket utanför landets gränser. Den elektroniska varianten, virus på minneskortet upptäckte jag några dagar efter hemkomsten. Den andra varelsen är ett slags levande variant på den elektroniska, kanske virus, kanske en bakterie, men den tog ut något slags hämnd på mig ett dygn före hemresan. Hämnd för vad?

Hur ska man göra om man vill bekanta sig med dessa varelser?

Virus på minneskort: Vid en uppkommen nödsituation går du in i första bästa butik med elektroprylar och ber om att köpa den typ av minneskort du behöver. Du visas ett minneskort utan förpackning, du tackar nej först, går över till att samråda med ditt samvete eftersom inget annat kort finns tillgängligt. Samvetet gnager: Varifrån kommer detta kort? Stulet? Handlar butiken med stulna prylar? Virusrisk? Har jag något val? Nej, för detta är ju en nödsituation och du befinner dig i stadens utkanter med ett begränsat utbud av elektrobutiker. - Och så går det som det går.

Den andra mikroskopiska varelsen då? Ja, se gärna till att du är "känslig" i magen, underlättar. Du går och äter ute någonstans, det går bra med någon till synes bra restaurang i ett välordnat land. Beställ in något som inte är uppvärmt, en sallad till exempel. Se till att kocken bär på t.ex. Staphulococcus aureus eller något liknande. Fixat! Att ta till sista minuten-hjälp (när första symptomen dyker upp) i form av den svindyra whiskyn från rummets kylskåp är ett dödsdömt försök. Spara slantarna i stället!

Efter att du har hämtat dig från det absolut värsta efter ca 10 timmer börjar du inse att flyget hem går om någon timme. Din medhjälpare kollar om inte hotellrummet kan lämnas lite senare, du behöver all vila du kan få. Främst behöver du dock ett eget badrum. Svaret är kanske ja och då upprepas denna frågeprocedur några gånger till. Kanske får medhjälparen hala upp plånboken, vem vet. Nu börjar du bli frisk nog att köra med medhjälparen; Koka te. Hämta socker. Hämta salt. "Det finns inte salt." Men gå då och hämta från hotellrestaurangen. Du måste ju tänka på elektrolytbalansen om ingen annan gör det! Du börjar inse att flyget hem ska ju gå snart, du bättrar på stämningen genom att oroa dig för om du klarar resan. Blir du släppt ombord ens?  Lika bra orosmoln är att fundera över om det blir till att fortsätta betala hotellvistelsen något dygn till (eftersom veckoslutet är slut blir det dyrare) och betala en ny flygbiljett (självklart har du inte någon ombokningsbar biljett). Finns det ens biljetter; "alla" ska ju hem från filmfestivalen.

Staden? Berlin! En stad med mycket linjespel att beundra, men ack så svårt att få bukt med med alla linjer på foto. Hur jag än gjorde med planeringen av bilden och efterarbetet sedan så känns resultatet fel. Saken blir inte bättre av att vissa hus verkade ha lutande linjer även i verkligheten, så var fallet t.ex. med huset i bild 3. Har dock korrigerat linjerna där något för det såg för märkligt ut annars.

Har beklagat mig för dessa problem tidigare, men kanske har någon lite tips att dela ut just avseende dessa specifika bilder. Vilka linjer skulle ni t.ex. välja som raka horisontella eller vertikala linjer? Några alls? Lägga det teoretiska åt sidan och gå på ren känsla och intuition? Strunta i att fundera i dessa banor överhuvudtaget?

Projekt: Det gångna året – del 6

I JUNI 2010 hände roliga saker. Stockholms maraton och en möhippa under samma dag, samma plats… En gemensam fotoutställning med fotokurskamrater hörde också till månadens höjdpunkter. Utställningen hade vi på Uppsala Fotografiska Sällskaps lokaler. Samma dag med vernissagen pågick Uppsala performancefestival med mängder av konsthändelser, hann tyvärr inte se annat än en performance av en japansk konstnär. Men vilken performance! Koppling till fotografi fanns perifert.

Stockholms maraton; imponerande med alla dessa sportiga killar och tjejer.

Oturligt nog sammanföll maratonsträckan med en annan viktig sträcka, nämligen möhippagängets stråk till kajen för att kunna äntra en båt. Alla fick spurta en kortis vid bästa lämpliga tillfälle, men det var inte lätt. Krocken/krockar  låg i luften, dock inga smockar vilket man hade kunnat vänta sig av maratonlöparna. Men nej, de tog det lugnt. Några såg till och med lite roade ut vid dessa ”nära krocken”-upplevelser.

Men vi kom alltså över! Även jag, en medbjuden deltagare i dotterns möhippa. Har ni hört förr att en MOR får vara med på en möhippa?! En ära, vill jag påstå! Men som ni förstår, någon måste vara utanför bilden och det är ju förstås jag. Har tydligen här kapat några fötter för att få med hela hus… :-(

En trevlig skärgårdstur med vackra vyer mot möhippans delmål.

Fjäderholmarna. Svensexan pågick förresten på samma ö fast på en annan matlokal. Där fanns även brudens och brudgummens fäder med! Ej som objudna gäster utan medbjudna de också!

En middag med god mat och roligheter och sedan tillbaka till stan för en fortsättning. Men inga bilder här. Och vi lite äldre avvek lite tidigare för ordnings skull…

I mitten av månaden var det dags för fotoutställningen som vår fotokurslärare Johan var initiativtagare till. Johan är förstås medlem här på FS. Så även många av deltagarna. Vi hade inget tema för utställningen och därför blev den förstås lite spretig, men det gjorde absolut ingenting i detta sammanhang. Inlämningen av foton skedde några dagar innan och på vernissagedagen träffades vi på morgonen för att fixa till allt. Johan hade redan tänkt till en del innan.

Lite huvudbry och spring blev det för Johan.

Morgan spikar, Jessica och Salem tänker ut hur det ska bli bäst.

Sven och Nikos grunnar också på. Hon närmast också, namnet har jag glömt (vi gick inte samma kurs så det är förlåtligt att vara glömsk).

Eric vid sina verk, fotograferade i Indien. 

Joo, det blir nog bra så här.

Performanceinstallationen av den japanska konstnären Hiroko Tsuchimoto på Västgöraspången  var mycket märkvärdig. Hon låg på det här sättet orörlig i sin kokong hela lördagen, om jag minns rätt var det från ca kl 8-9 fram till kvällen kl 20. Maxtemperaturen denna dag låg på +14 grader, men mesta delen av dagen kring +12. Inget regn tack och lov. Hon hade två lokala medhjälpare (som byttes ut av och till) och som stod i var sin ände av bron med kameror på stativ. Deras funktion var att ta bilder av oss gloende förbipasserande, de arbetade mycket diskret för att deras syssla inte skulle märkas. Antar att vi ingick i denna performanceinstallation på något sätt. Eller så handlade det om att dokumentera i all enkelhet.

Så här såg Hiroko Tsuchimoto ut på riktigt. Har hämtat bilden från hennes webbsida . Oklart om hon förbereder sig här för den långa dagen eller om hon håller på och packar ihop sina tillhörigheter.

Grått grått men lite färgglatt, händelserikt och soligt också

Ett par bloggdagar har försvunnit för annat ska också hinnas med. Nödtroftigt foto har det dock blivit ändå. Mottot "man tager vad man haver" passar fint till fotovardagen också. Här i alla fall en rapport om tur/retur 60 mil.

PS. En liten luring döljer sig i en av bilderna. DS.

Nästan som en byväg i norra delen av landet. Fast det är E4.

Det blir en aning bättre sikt och underlag, genast får många brådis. Vi har inte det för vi har båda erfarenhet av hur snabbt allt kan gå på tok. Maken har halkat genom ett broräcke vid ishalka och jag har vurpat av E4 vid Kista i snöoväder.Bilen med maken landade på marken vid broänden. Jag med ett barn bredvid och en annan i magen landade mjukt i snön i stället för att krocka med bilen jag var på väg att köra om och i stället för att hamna bland träden eller mötande trafik. Änglar, finns de? Nej, tror inte det, men vi har haft tur.

Lyssnar på vår nuvarande favoritlåt nr 1. Den raspira rösten passar väldigt fint till låten.  

Snösvängen är ute.

Eftersom det har blivit bättre underlag och sikt lämnas lunken på 80 km/h.

Nästan framme.

Njuter av den underbara miljön i Gamla Linköping.

Hon väntar på husse och matte som är inne och köper godis. Själv är jag lika svag för schäfrar som för sheltisar. Det blir så när man har själv haft hundar av dessa raser. Äntligen en vacker färg på bajspåsen! Passade på att klappa på vovven, men förstås först när matte och husse var på plats.

AJ AJ AJ! BILEN ÄR BARA EN VECKA GAMMAL! Och den är vår... Detta blev en lite annorlunda och ganska osannolik upptakt till kvällens begivenhet, musikalen Chicago på Östgötateatern....

Hemåt. Sovit illa under natten så jag snarkar bort hela sträckan mellan Linköping och Stockholm. Vi båda har ovana att bli lite trötta vid körning och turas om att köra i vanliga fall. Inte idag, men som tur är var bara jag trött. 

Passande låt till vädret fast fel månad. Ok då, det är snöblandat....

En liten avstickare i Stockholm.

Nästan hemma, passerar Vaksala kyrka och Vaksala kyrkby på Uppsalaslätten. Börjar piggna till.

Den här synen chockade mig ett antal år sedan. Inte ett fjäll i sikte förstås, men att det inte fanns den minsta antydan till något litet berg eller kulle, det var deprimerande, tyckte jag. Nu känner jag mig hemma och tycker om att få syn på min hemstad på det här sättet efter att ha varit borta från stan.

Ingen kaffepuff utsläppt nu, men man känner dock nästan lukten när man ser huset...

Morgondimma + nya inslag i stadssilhuetten

Råkar ha förmodligen en av stans bästa utsikter. Sliter fram kameran på morgonen för att hinna fota slottet i det vackra silade ljuset. Men...vad är det för skräp som sticker upp....???!!! Två master som aldrig har funnits där tidigare...! Får man sätta upp 3G-master (?) så där utan vidare på hustaken? Förmodligen får man, men inte blev jag glad. Kanske har de stått där sedan semestertider eller ännu tidigare, sedan min senaste fotografering av slottet när det nu var, men aldrig lägger man väl märke till detaljer så väl som när man tittar genom sökaren.