Istanbuls symboler?

Hemkommen från Istanbul bläddrar man bland medhavda bilder och konstaterar ännu en gång: i Istanbul regerar katterna! De finns precis överallt och de flesta av dem är till synes rätt välmående. Detta förklaras av att Istanbulbor sköter om dem trots att det handlar om "vilda" katter. Vilda katter är rätt så brett begrepp i Istanbul eftersom både "gatkatter" och katter i bättre miljöer (kring moskéer, kyrkor, palats) och allt möjligt mittimellan ingår i det. Gatans katter verkar leva till viss del av sopor även om de matas också av stadsborna. Överklassen bland katterna lever i de mer "heliga" miljöerna (se ovan)  och åtminstone en del av dem matades med finkost, dvs riktig kattmat. Här några bilder på katter jag mötte.

En aristokratisk katt vid Süleymaniyemoskén, poserandes helt oberörd av allt folk runtomkring. Han ägnade inte en blick åt varken mig eller de andra fotograferande, till synes väl medveten om sin status...

Här en katt som njuter av eftermiddagssolen vid Sehzademoskén.

Katten inne på gården på Svenska konsulatet, han har det säkert riktigt bra också...

Denna katt hade blivit serverad en frukost vid den livligt trafikerade Kennedy Caddesi, frukosten bestod bl.a. av ris och popcorn :

Denna gatmisse ser illavarslande arg ut, men han gäspar bara.

Regenten på soptunnan var lite misstänksam mot mig. Han såg rejäl ut och verkade vara ledaren i en grupp på fem katter kring soptunnan.

Nu har han vandrat färdigt

Så är vandringen på jorden avslutad för vår fina vovve. Ett svårt beslut att ta, men också lätt på sitt sätt mot bakgrund av omständigheterna. 12½ år ihop är inte så lite, vi har vant oss vid honom och lite tomt känns det nu här hemma. Inga fler fotopromenader med honom längre...

Här är de sista bilderna på Micki tagna under en av höstens vackraste dagar.

Bättre TUR idag...

Nu funkar det att lägga in bilder! På första försöket! Lite lustigt blir det visserligen med det stora avståndet till bilderna, men i redigeringsläget kommer all html fram och törs inte riktigt plocka bort något av det.

Stötte på ett par ryttare vid Hanöbukten någon dag sedan och som tur var fanns kameran med. Eller rättare sagt: minst två kameror fick hänga med vart jag/ vi än gick. Den äkta hälften försökte vid något tillfälle tala mig till rätta, typ "man behöver inte alltid ha kameran med sig", vilket han förstås har helt rätt i. Det behöver man ju faktiskt inte...

Apropå ryttarna så lovade jag skicka några bilder till dem och det har jag också gjort. Sådana här löften är viktiga att hålla. Annars skulle man väl gå omkring med en skamkänsla som blir än värre om/när man träffar på dem ytterligare gånger. Och inte skulle det bli tal om några nya bilder i det läget...