Några bilder från Dagnys fotofika. Men var hamnade jag sedan?

Hösterminen är i gång och Dagnys fotofika hade sin första samling i går, flera rapporter har publicerats på FS redan så det är inte så mycket jag har att tillägga egentligen, men låt gå... Kameraväskan var med, den hamnade under stolen, trängseln var stor så det blev aldrig av att hala fram den överhuvudtaget. Men, mobilen var mer lättillgänglig och några bilder blev det till slut ändå tack vare den. Vi blev rätt många totalt, men alla lyckades inte ens träffa varandra för några gick innan andra anlände. Alla lyckades jag inte få med på bild heller., bl.a. Finn och Per saknas här nedan, kanske var det ytterligare någon...?

Pojksen till höger om mig: Jan-Olof och Bengt.

Några pojkar till - Kurt, Torbjörn och Björn - Ylva där mellan. På klädhängaren ser man att Finn och Per har avvikit för Finns hatt är borta, likaså Pers motorcykelhjälm (kolla Bengts inlägg ).

Fler flicks, dvs Ewa och Lena P. Och så Kurt och Ylva. Lena H med hajen i förgrunden på skärmen.

Lena H och Bert-Ola, och så Ewa igen. Spännande med Lenas undervattensbilder!

Lite senare kom jag att hamna på mitt enda evenemang jag hade tid för under Kulturnatten, nämligen på Skrotcentralen. Hade egentligen inte tid för detta heller, men viktiga saker måste man ha tid för... Ett par smakbitar därifrån:

Allehanda skrot, skrotkonst, graffitikonst, hårdrock, swingorkester, hinderbanor av skrot för barn (och vuxna) - en salig blandning av kulturella ting och upplevelser samlat på ett spännande ställe. Fotoutställningar fanns förresten också, här ovan skymtar en av dem, nedan en annan i en annorlunda utställningslokal. 

Där det händer mycket nu, bl.a. Dagnys fotofika i morgon!

Uppsala sjuder av händelser just nu. Se bara - studentlivets nollningar pågår för fullt och en hel del mycket märkligt folk har varit i rörelse överallt i stan, dag som natt. Till och med jultomten har siktats i vimlet...

Sedan är det Kulturnatt i morgon också. Natten börjar faktiskt redan på morgonen. För fotografer rekommenderar jag, i likhet med Lena P, ett besök på Skrotcentralen! Nyheten för i år är en bussförbindelse mellan stationen (hållplats B1) och Skrotcentralen! Bussen går var 20:e minut. Och ni, bussarna, de är något lite extra - kolla ... Mycket information om alla arrangemang hittar du här . En av mina favoriter (utöver Skrotcentralen) är stumfilm med levande musik på Slottsbiografen.

Dagnys fotofika samlas på Broströms kafé kl 10.30. Alla som har det minsta fotointresse och vill träffa andra likasinnade är välkomna! Din bästa sommarbild får du gärna ta med dig!

Obs! Det råkar vara ett vernissage på Broströms kafé kl 10 i morgon (mer folk än vanligt så dags?) så om någon av er är där redan så dags så sätt dig vid det runda bordet (vårt stambord fast vi har provat även andra sittplatser).

I en by som kanske inte är någon by egentligen...

..för där finns bara ett par hus.

Utsikten är underbar.

Utöver de två husen finns här ett speciellt ställe, en fridfull oas.

Oasen är grön och vacker, med växter och blommor, trots hettan och torkan under många månader.

Du är välkommen att göra en kort visit här, för att vila själen på en plats där friden går nästan att ta på. Kanske för att beundra det du ser och hör? Kanske för att förundras i stället?

Du blir väl mottagen som gäst.

Du blir visad runt, men inte överallt.

Du får höra berättelser om män med höga positioner.

I oasen kan du stänga in dig för resten av livet, om du är en kvinna.

Det blir ett liv med mängder av begränsningar, utan att du har möjlighet avvika om du så skulle ändra dig och vilja bli utsläppt. 

Platsen är alltså ett ortodoxt nunnekloster i Grekland, på Kreta. Det blev sparsamt med foton härifån eftersom det inte är tillåtet att fotografera allt det man ser. Inomhusmiljöerna är helt tabu, till stor del även för besök. Nunnorna ställer inte upp för fotografering heller.

Som besökare får du inte gå in på klosterområdet med bara knän och axlar. Nunnorna själva bär svarta långklänningar och slöjor. Nio nunnor bor på  klostret för närvarande, de flesta av dem är ganska unga. Nunnan som visade oss runt hade engelskskunskaper som vida överskred våra egna, så visade det sig också att hon var en australier, uppvuxen i Australien. Hennes föräldrar hade grekiska rötter och de bodde i Australien fortfarande.

Hur ser det dagliga livet ut på detta kloster? I huvuddrag är dagarna säkerligen rätt lika dagarna på andra kloster inom den kristna kyrkan (olika ortodoxa riktningar samt katolska kyrkan; hinduismens och buddismens klosterliv känner inte jag så väl till) - det vill säga arbete och böner varvas i ett liv som präglas av fattigdom, lydnad och celibat. Dagens tre bönetider är obligatoriska, två av dem genomförs i sällskap med de andra nunnorna, en bön utför man på kvällen i ensamhet. En av de gemensamma bönestunderna tar en timme. En präst kommer till klostret två gånger i veckan.

Arbetet består av allt det som hör ett hushåll till, men därtill målar några av nunnorna ikoner för kyrkor (den egna lilla kyrkan är prydd med egenhändiga vackra ikoner), de flesta ägnar sig åt handarbete genom att sy konstfärdiga färggranna tjänsteplagg åt kyrkans män, samt dukar, kuddfodral etc för försäljning. Man målar glasflaskor och småikoner för försäljning också, man tillverkar även tvål, olivolja och raki (!) för att dryga ut inkomsterna.

Ett märkligt liv. Ett beundransvärt liv? Ett liv att ifrågasätta?  Dessa människor visar kanske oerhört mod genom att stänga in sig inom klostrets väggar och rikta sina krafter, till största delen, mot det religiösa livet och för att uppnå större religiös "mognad". Och andra sidan; att dra sig undan ter sig lite egocentriskt och "lättsamt". Man behöver inte konfronteras med samhällets strävan efter likriktning och anpassning. Kraven på att vara en nyttig medborgare för gemensam bästa, i vidare bemärkelse, existerar inte heller när man lever utanför samhället på det här sättet. 

Livet på ett kloster framstår för en utomstående som instängt, enahanda, "gammalmodigt", ett liv som präglas av urgamla traditioner som inte förändras i första taget. Birgittaklostret i Sverige svarar på sin webb (sic!) på en fråga "Varför får ni inte visa håret?" så här:" På den tiden den heliga Birgitta levde och stiftade vår orden, var det så att alla gifta kvinnor hade håret instoppat under ett dok. Doket var tecknet på en kvinna var gift. Endast unga, ogifta flickor hade utslaget hår. Och när man blev nunna, stoppade man håret under ett dok för att undvika fåfänglighet. (Och man slipper jobbet med papiljotter!) " - Papiljotter...!? - Det var något årtionde sedan papiljotterna var i mode.... 

Man undrar hur det kommer sig att de unga kvinnor som väljer detta liv inte verkar äga någon större makt att påverka traditionerna, kanske vill de inte heller att göra det eller tappar förmågan till det när all kraft riktas uppåt mot himlen. Läser en annan fråga på den ovannämda webbplatsen: "Varför får ni inte ha barn?" - Svar: "Det är inte det att vi inte ‘får’, utan att vi har tagit ett medvetet avstånd från äktenskapet och familjebildning för vår del. Om jag var gift och hade många fina barn, och Gud kom till mig och sade: ‘Du! Jag vill att Du i dag ska göra………’ skulle jag svara: ‘Nej, Gud. Det går inte! Min man kommer strax hem med chefen till middag, som jag just nu håller på att laga och jag måste köra barnen till ridlektionen!’ Men, eftersom jag är fri från ett sådant ansvar kan jag mycket lättare bara säga: ‘Här är jag!’ Och så vill jag ha det. Och jag tror, att Gud vill ha mig så också." 

En patriarkal värld skymtar fram (och mer än så) när man besöker ett nunnekloster eller läser om dem. Kanske är det därför traditionerna är så starka. 

En fågel flög in genom fönstret

Jag vakade ensam i natten
i huset där mänskorna sov
Där ute var sommaren gången
och luften var kylig och rå
En fågel flög in genom fönstret
med vingarna röda av blod
Och jag tog den i kupade händer
som en duva
som en duva
och jag tog den i kupade händer
och huttrade till där jag stod.

Raderna ovan vill jag tillägna Pernilla som somnade in någon dag sedan, på dagen fyra veckor efter att hennes oro om att något var fel hade bekräftats. Hon hade fått beskedet som ingen vill ha, ingen önskas sig själv eller någon annan. Tiden att blicka framåt skulle inte bli lång, kanske bara ett år, kanske tillräckligt för att förbereda sig. Andra runtomkring behövde också tid, för att hinna i kapp med sina känslor,  för att hinna stötta.

Den utmätta tiden krympte till nästan ingenting. Det blev inte tid för någonting, för någon. 

Det oåterkalleliga har inträffat, kvar står de närmaste, familjen och vänner, förstummade och sorgsna. 

 Må hennes barn få krafter för att kunna gå vidare och blicka framåt. Må hennes make få styrka att ta sig över sorgens höga vallar.  Må hennes föräldrar och syskon få uppleva att man kanske kan förlika sig med det ofattbara. 

Må Pernilla vila i frid.

  PS. Sångtexten är skriven av Björn Afzelius, texten i sin helhet använde han i ett helt annorlunda sammanhang. DS.