I dagarna ungefär ett år sedan...

... hände det som vi förstås visste i alla tider att det skulle hända en dag. Vår trogna familjemedlem Micki var uppenbart sjuklig sedan ett tag. Många veterinärbesök hade det blivit.

På fredagen ett år sedan gjorde vi det sista "vanliga" besöket på djursjukhuset. Nu var det helt uppenbart att det inte fanns något mer vi eller någon annan kunde göra för honom. Läget var inte akut, men ett beslut skulle fattas. Det gjorde vi också meddetsamma, men han fick komma hem över helgen och barnen kom för att träffa honom sista gången.

Ett år har gått. Vi har egentligen aldrig tänkt att vi har varit bundna på något sätt för att vi har varit hundägare. En viss frihetskänsla har det ändå varit att inte ha en hund, det ska erkännas. Men den känslan övervinner ändå inte känslan av att ha ett troget och tillgivet sällskap som aldrig skulle få för sig att svika en. För sådana är ju hundar, inget kan rubba en hunds förtroende för sin husse eller matte.

Saknaden efter Micki var stor unden en längre tid, men tunnades på något sätt ut med tiden. Till slut övermannades man av denna saknad bara när man gjorde något/var någonstans där man sist hade haft honom med sig. Så var det till exempel häromkvällen när jag tog en cykeltur/promenad ut till Fyrisåns fågelmarker söder om stan; det hade jag inte inte gjort sedan förra hösten när vi var där med Micki.

Någon har sagt att sorgen efter en hund kan vara lika stark som den är efter en kär människa som har gått bort. Skillnaden är att den värsta sorgen efter en hund går över lite snabbare än det gör om någon av ens käraste i människoskepnad går bort. Så är det kanske.

 PS. Nu tar jag en paus från FS ett litet tag. Inte för att jag har ledsnat på er, nej nej. Men man måste göra lite andra saker här i livet också, eller hur...? Funderar just vad jag ska ta med för fotogrejer under min flykt från verkligheten... "Neejj", undslapp det från maken, "jag följer nog inte med om du ska släpa fotogrejer med dig igen..." Och sedan hängde han med huvudet... Fast jag vet ju att han inte menar allvar! :-) DS.

Man är väl aldrig för stor för att sitta i famn...

Har precis spridit en bild (via FB) om en islandshäst som sitter i famnen på en stackars krake till en människa i en fåtölj... Inspirerad av detta letar jag efter något liknande bland mina album, och se, jag hittar två bilder av alldeles färskt datum. Ingen häst dock närvarande här, tyvärr.

Den första bilden föreställer en för mig välbekant individ, en liten samojedvalp på sex månader, redan i bamsestorleken på 15 kg.

Den andra bilden är från i går, från samojedträffen i Fjällnora utanför Uppsala. Om det är en vuxen hund eller en unghund vet jag inte. Tycker att alla samojeder verkar vara rätt stora oavsett om de är vuxna eller halvvuxna... Helt uppenbart verkar de trivas med att vara i famn!

Gäääsp...

... och god natt, säger hon här.... och jag med!

Det är mycket nu!

Som bekant är pågår en fotofestival i Uppsala, men det finns annat också på gång. Här några skådisar som deltar i Uppsala Krönikespel  - premiär i kväll. 

Att ha sin sämsta kamera med sig...

Gröna Lund i går kväll: en vacker varm kväll, förhöjt biljettpris, glada människor, full fart på scenerna. Stora scenen = Sven-Bertil Taube. Lilla scenen = Expanders . Vid lilla scenen vilt buggande, så väldigt svenskt, vid den stora scenen musik som alla svenskar har en relation till (tror jag). 

Numera tycker jag att bugg är riktigt kul, har ju dansat bugg och en del andra fartfyllda dansvarianter lite halvseriöst 1½ år. Dansbandsorkestrarna däremot är inte min grej riktigt, men i Expanders tappning (pop och rocklåtar) är till och med ett dansband ganska ok. Taube är jag kanske inte heller någon jättejättestor fan av heller, men ändå kom huden att knottra sig där jag stod vid sidan om scenen, väldigt nära (att jag hamnade så nära fattar inte jag, borde inte ha gått med tanke på det stora intresset med massor med folk). Vilka fotomöjligheter man fick! Tänka sig att få fota Lill Lindfors eller Håkan Hellström (hemliga gäster båda två) på bara fem meters avstånd!

Det var bara det att jag inte hade den bästa kameran med mig. Någon klok har ju sagt  den bästa kameran är den kamera man har med sig. Och nu hade jag inte tagit med en endaste kamera, inte ens N8 fick hänga med för när man buggar flyger grejerna ur fickorna. Det vill säga: sämsta kameran jag hade med = ingen kamera alls!  

Vad ska man nu illustrera texten med när varken svensk bugg, svensk Taube och väldigt mycket svensk Lill Lindfors (som ju har sina rötter i Finland) eller Håkan Hellström inte har förevigats varken digitalt eller på film? Svaret är givet: med bilder från en svensk Midsommar!