Sakta vi gå genom stan... till fotofestivalens Planket

Mindre ruskiga foton än i mitt inlägg finns att skåda här. Idag hade vi en vacker dag, passade på att gå och se fotografier på Planket som står uppställd utanför Uppsala Fotografiska Sällskap. Självfallet med ett paraply i beredskap, för säkerhets skull. Platsen där Planket-utställningen finns heter Martin Luther Kings plan vid Övre Slottsgatan.

Vid Östra Ågatan. Kan inte komma på vad det lilla torget heter...

Universitetshuset till vänster, St Olofsgatan rakt fram.

Planket vid Martin Luther Kings plan. Torbjörns fotografier är under luppen här. Kändes som det var färre fotografer som deltar i år, mindre antal foton också, men så är också utställningen mindre rörig nu än förra året. Någon som håller med? Festivalprogrammet har för övrigt fått lite mer internationell prägel än förra året.

Vandring tillbaka genom stan. Så många ska iväg mot varmare breddgrader att en del av pengaväxlingskön håller till utanför Forex. Kanske ansluter jag till flyttfåglarna... 

Östra Ågatan igen. Utefiken bågnar av folk.

Riktar kameran åt ett annat håll, längs Fyrisån. Mycket ungdomar rör sig ute. Förmodligen en hel del nyanlända studenter, höstterminen på universitetet, Ultuna etc sparkar igång den kommande veckan. 

Det finns tid kvar för att delta i olika arrangemang och se utställningar som pågår under Uppsala fotofestival. Kolla programmet!

Gnäll om lite av varje och riktigt RUSKIGA bilder

Den ordinarie semestern håller på att falla i glömska - jobbet har tagit fart - kanske dags för en semester igen - eller så får man finna sig i sitt öde och allt blir som vanligt igen. Under semesterperioden har jag följt FS ovanligt flitigt, fast det har nog inte märkts för någon... Surfplattan har fått tjänstgöra en del för läsning och under ett par veckor i Finland var den min enda livlina till omvärlden (om man nu överdriver en smula). Surfplattan har sina begränsningar - att skriva med touchknapparna är ingen höjdare! Det blir inte mycket skrivet helt enkelt, t.ex. på FS, inget alls egentligen. 

De övriga elektroniska förbindelserna har varit lagom struliga: Internetförbindelsen har segat i vanlig ordning (delar av Blekinge ligger visst utanför civilisationen), men några gånger lyckades jag prångla ut bilder till FS till blogginlägg via laptopen - med extremt stort tålamod ska jag tillägga. Några bloggkommentarer och svar blev det också, rätt korta mestadels, även om just meddelanden via text enbart funkade rätt bra. Jag lyckades t.o.m. beblanda mig i en oändligt lång diskussionstråd där det luftades tankegångar i något slags brunhöger anda och som jag inte känner mig särskilt bekväm med. Alf Johansson skrev sedermera ett mycket bra "motinlägg" där han allra sist bad om att få slippa en debatt som "ekar av 30-talets stöveltramp" i sin blogg. Hans inlägg var mycket sympatiskt och nog verkar han vara en klok person annars också. Som så många andra här på FS, vill jag tillägga, och då tänker jag inte bara på några deltagare i den nämnda diskussionstråden utan även på andra inlägg och kommentarer i andra ämnen. FS är en kunskapskälla utan like, men även mer än så!

Tillbaka till gnället! Inte ens mobilförbindelsen (Telia!) har varit som den skulle: när jag inte bloggar brukar det bli en del bildpubliceringar via FB, men si, inte har detta funkat så bra i sommar heller... Vilken abstinens!

Och för att det ska bli riktigt riktigt gnälligt så måste jag ju berätta att min laptop lade av efter hemkomsten (hann rädda undan det viktigaste), min ordinarie dator är på fallrepet (vilket den har varit rätt länge nu och värre blir det...) Och så har min cykel blivit stulen under semestern. Klackarna i taket! :-(

Men några glädjeämnen finns också: 1) Pentax, den tuffar på. Inget kan få den ur form, jag tappade den på golvet häromdagen, men no problems! 2) Apostlahästarna fungerar bra. Nu när jag är tvungen att promenera till jobbet har jag kameran med mig oftare. Det som är bra med det är att det blir bilder tagna och man får frisk luft under en längre tid. Det som är dåligt  är att det blir bilder tagna och den dagliga promenaden tur retur till jobbet tenderar att ta alldeles för lång tid. 3) Och inte minst: Semester i sikte inom kort! 4) Allra sist: Ta vara på varje minut, varje timme, varje dygn du lever - njut! Strunt i små problem, halvdant väder och annat småttigt. Livet är inte oändligt och vår tid bör inte ödslas bort på oväsentligheter, även om man kan behöva gnälla av sig emellanåt. Carpe diem!

Dags för de ruskiga bilderna! - Hur många gånger har ni tänkt att man ska gå och fota ut när det regnar? Hur många gånger blir det av verkligen? Jag har tänkt göra detta ett antal gånger, tänker så framförallt vid stunder när det inte regnar, men av någon anledning tappar man lusten varje gång när det verkligen skulle vara möjligt att bli en regnfotograf. Enda boten för detta problem är kanske att hamna i en situation där man inte kan fly regnet och har turen att ha kameran med sig. Detta hände mig förra veckan även om just Pentaxen inte var med denna gång (N8 har jag förstås alltid med).

Det började bra: jag var på väg hemåt för att ta mig vidare till Stockholm sedan. Jag hade en regncape med mig och den fick jag trä på mig när det faktiskt började regna, rätt rikligt dessutom. Ingen fara. Tur att jag hade capen och tur att jag hade täta läderskor på mig och inga sandaler. Halade upp reservkameran för att fota, lite svårt blev det eftersom öppningen i capen för huvudet var rätt liten. Att komponera en bild under dessa förhållanden, det regnade ju på mobilen därtill, lät sig inte göras, det fick bli som det blev. 

I bilden ovan ser man busshållplatsen 100 m bort. Dit tog jag min tillflykt för det började ösa ner riktigt riktigt ordentligt. Det kändes som vattenmängden i skorna var flera liter. Stackars vi alla som var ute just nu...

Ett paraply är inget vidare skydd. Han här nedan stod i busskuren, dubbla skydd således... En förbipasserande bilist hade mage att stanna till för att fota oss stackare...som om vi var något slags djur i bur! Har ni hört...!

Stackars stackars hon...

Förbipasserande bilar skickade iväg kaskader av vatten på oss. För de flesta spelade det säkert absolut ingen roll, alla var ju redan helt genomblöta. Själv vågade jag inte fota någon förbipasserande bil på vår sida för jag var ändå lite rädd om mobilen.

I sakta mak kom folk gåendes från Ackis, ingen idé att springa för det var redan kört.

Allehanda regnskydd måste ändock provas, nöden har ingen lag.

Jag hade ju bråttom till tåget så till slut hoppade jag in på första bästa stadsbuss, trots att jag inte visste vart bussen skulle och inte hade jag knappat in någon SMS-biljett heller (visste inte då och vet inte idag heller hur man gör, men vet att man måste visa upp den när man kliver på bussen).  Busschauffören förstod situationen precis rätt, han hade inte hjärta att skicka ut mig i detta oväder igen; han instruerade i stället hur jag skulle göra samtidigt när han körde vidare. Utan glasögon samt med regnvatten nerdroppandes i ansiktet såg jag knappt vad jag gjorde, sade till slut: "Inte vet jag hur det blir det här..." Jag åkte med några hundra meter, det kom ingen SMS-biljett att visa upp, klev av där det blev lämpligt för mig, så nära hemmet som möjligt. SMS-biljetten dök upp när jag hade kommit hem, till ingen nytta. 

Jag hann byta kläder och jag hann med tåget. Torkprocessen för skorna tog två dygn. Nästa gång vid liknande förhållanden ska jag ha sandaler. Om jag inte har sådana på mig så ska jag ta av mig skorna för de gör ingen nytta alls vid skyfall.  

Vattenburet vårtecken!

En vacker morgonvy vid Karlbergskanalen i Stockholm.

Vår i luften, den första kajakisten siktad!

Men men, ett nästan osynligt hinder har han att tampas med.

Från min position såg jag tydligt att ingen ränna fanns vidare till öppet vatten bara några tiotal meter längre fram. För en kajakist är det inte lätt att se detta så han letade ett tag och provade även att knacka på isen; ingen ränna ut och isen var stenhård. Det var bara att vända tillbaka.

Och så var friden återställd. Måsen kunde fortsätta att betrakta världen från sin plats utan att störas av människosläktet. Någon har placerat räddningskransen i sitt (nästan) rätta element - på isen... Tråkigt nog är den därmed knappast tillgänglig om den skulle behövas på riktigt...

Ingång och utgång; men vilken är vilken?

Här går man in.

Något mitt-i-mellan.

Och här går man ut.

Eller så är det precis tvärtom, kanske.

Vintriga bilder ska det vara! Från gatan därtill.

Hängmattainlägget nyligen var en lapsus, inlurad in i hängmattefällan blev jag av en FS-kompis. Sådana är de, FS-vännerna, rena lurendrejare... ;-) 

Egentligen hade jag tänkt fortsätta på den vintriga banan. Uppehåller mig en bit norrut, i det som skulle kunna benämnas nästan som kaamoslandet. Vad är kaamos? Här en liten artikel om ett svenskt kaamosfirande. Lite märkligt att svenskan inte har något eget ord för fenomenet.

Själv har jag levt i föreställningen att jag har vuxit upp i riktig kaamos, dvs utan att solen gick upp under den mörkaste tiden på året. Det är dock inte riktigt sant trots att mina uppväxttrakter ligger strax norr om Polcirkeln. Solen går nämligen upp där i Kemijärvi, och då är det ingen riktig kaamos (bara ett par mil norrut är det riktig kaamos). En helt annan sak är förstås att känslan av kaamos är väldigt påtaglig ändå så här dags på året där, i praktiken ser man inte solen ändå, den korta någotsånär ljusa tiden består mest av en skymning. 

Mina bilder härstammar från Uleåborg/Oulu ett par veckor sedan. Inte var det ljust där heller...

Har förresten tagit mig friheten att kategorisera och etikettera mitt inlägg som gatufoto även om säkerligen alla förståsigpåare gapar inför tilltaget...:-0   .....   ;-)

Så här går solen upp och ner i dag på de platser som har betytt och betyder mycket för mig: