Ny utmaning: Fotografera Folkhemmet

26 oktober 2022 blir det skarpt läge att lämna in bilder för nya utmaningen: Fotografera Folkhemmet!  Att ta bilder av stadsmiljöer från folkhemsepoken, låt oss säga mitten av 1930-talet fram till (men inte inklusive) miljonprogrammets mest storskaliga och industrialiserade delar.

Wikipedia har en bra genomgång i den här länken:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Miljonprogrammet

Bilderna ska förstås passa inom Cityscapes inriktning, alltså varken gatufoto eller renodlat arkitekturfoto utan stadsmiljö. Svartvitt eller färg är valfritt. Lägg in din bild/dina bilder på gruppen Cityscapes. Se till att "Folkhemmet" finns med bland orden i rubriken. Notera plats och gärna lite uppgifter om motivet i tillhörande text.

Antal bilder: Fram t o m 26 oktober är det fritt fram att lägga in så många bilder man vill.

De som då lämnat in fler än tre (3) bilder får då bestämma vilka tre som ska gå vidare till domaren. Jag kommer att påminna om detta! Om nån inte väljer själv plockar jag ut tre bilder efter egen smak. You have been warned.

Söndag 30 okt kl 24.00 är sista dag för inlämning.

Frågor? Kontakta mig och jag svarar alla i gruppen.

Domaren är Tomas Nyström. Han är ordförande i Svenska Byggnadsvårdsföreningen, bor i Linköping, jobbar som planarkitekt i Norrköping och är intresserad amatörfotograf med egen kamera från 8 års ålder.

Under november tar han ställning till vilken bild han bedömer som bäst i denna utmaning, att fotografera folkhemmet.

Första pris: Medlemskap hela året 2023 i Svenska Byggnadsvårdsföreningen och 4 nummer av medlemstidningen Byggnadskultur.

Tomas Nyström har åtagit sig att vara domare i utmaningen Fotografera Folkhemmet.

Klockarebostället i Västergarn

Nu under september har Wikipedia en kampanj "Wikipedia Loves Monuments". Man kan plåta fornminnen, byggnadsminnen mm, lämna in och få fina priser. Jag siktar i första hand på att fotografera där det saknas bilder. Klockarebostället i Västergarn saknar foton enligt den lista Wikipedia tillhandahåller. Det blev en lagom utflykt nu då jag är på ön.

Klockarebostället är en liten rödmålad stuga. Ovanlig på Gotland eftersom den den är byggd i liggtimmer som på fastlandet. Gutarna byggde normalt bulhus, d v s skiftesverkshus. Byggnaden är en enkelstuga från 1700-talets första hälft. På 1800-talet blev den inpanelad med breda bräder. Huset består av farstu, litet kök med bakugn och en vardagsstuga med fattigmanskakelugn och reveterade väggar. Taket är täckt med falor, d v s träbrädor som sitter i spänn så att taket håller tätt.

(Mina föräldrar skaffade sig "torp" på Vätö utanför Norrtälje på 1950-talet. Den stugan hade precis samma upplägg. Och var timrad. Sen byggde föräldrarna nytt hus bredvid,  men behöll torpet. Då vi sålde lyckades jag övertala köparen att behålla torpet, pekade på skimrande glaset i fönstren och handhyvlade panelen.)

Hur har nu denna lilla rödmålade stuga på Gotland blivit byggnadsminne? Svar:  Gotland tog vara vara på sitt förpliktande arv. Kommunen hade tagit fram bevarandeplan för Visby innerstad och brytt sig om att förverkliga den. Vi (jag var med) hade också full fart för att bevara gotländsk byggnadstradition på landsbygden. Under några år var Marita Jonsson en synnerligen dynamisk länsantikvarie. Det blev massor av byggnadsminnen och massor av pengar för att rusta upp dem. Byggnadskulturbudgeten på lilla Gotland var mångdubbelt större än länen på fastlandet. Hon var också noga med att inte bara premiera de stora monumenten utan också småfolkets byggnader. 

Västergarn är inte vilket ställe som helst. Folk har nog bott där sen platsen steg upp ur havet och åtminstone sen bronsåldern. Det finns en uråldrig befästningsvall, rester av en kyrka och en "ny" medeltida kyrka som skulle bli mycket stor, men bara koret blev klart innan Valdemar Atterdag förhärjade ön och allt på landsbygden stannade upp. Sen satte man en tornspira med klocka på koret. Det fungerar fint som bygdens kyrka.

Kyrkans norrsida sedd från klockarebostället.

Klockarebostället verkar inte användas mer än möjligen som gäststuga. Det är en låg byggnad. Att den är knuttimrad syns vid knutarna, de är inbrädade med knutlådor. Skorstenen är påfallande låg. Undrar om dom ordnat nåt regnskydd. Det behövdes inte på den tiden man eldade oavbrutet men behövs då hus står oeldade.

Pentax K-1 med Pentax FA 35mm f 2

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm f 2

Lambgift

Kvällning. Jag hade fotograferat Havdhems prästgård och tog vackra vägen mot Hablingbo.

Vad är det där? Ser ut som ett lambgift med agtak. Som på Fårö, men i Hablingbo socken på södra Gotland.

Kameran var fortfarande inställd för att användas med stativ, men inte tänkte jag på det utan höll kameran lågt, i knähöjd, med ena handen, tittade på utfällbara skärmen   och tryckte av med kabelutlösaren som fortfarande satt på. ISO 100, f 5,6 1/15 sekund.

Pentax K-1 med Pentax FA 35mm f2

Bilder stärkte vikingars status

I går kväll lyssnade en intresserad grupp på arkeologen Per Widerström. Platsen var Fröjel  kyrka på Gotland. En från början katolsk, numera protestantisk kyrka med  hedniskt namn. Han visade oss den bildsten som finns inmurad i golvet bakom altartavlan.

Per Widerström kan verkligen berätta. Det han berättade var ibland rent gripande.

Jag såg inte ett skvatt. Med släpljus från ficklampa skymtade lite mer:

På den här bilden syns betydligt mer. Ett skepp, segel, män med svärd.

Bilden tagen av Gotlands länsmuseum, jag fick fota av en print.

Nu pågår ett stort projekt at 3D-skanna Sveriges bildstenar och runstenar. Det ska  gå att vrida och vända på bilden och zooma in  i den via datorn. Ibland syns då väldigt mycket mer än vad man trott. T ex att byxorna var randiga och skjortan rutig.  Laila Kitzler Åhfeldt på riksantikvarieämbetet har visat hur bilderna höggs. Proffsen formade runor med bestämda slag men nybörjarna pickade lite i taget.

Det fanns keltiska förebilder för bildkompositionen. De lade ut allt ut efter avancerade beräkningar. På Gotland verkar man ha använt mallar av läder för att forma ornamenten och även för människor och djur. I en scen med svärdfäktning använde man samma mall för båda kontrahenterna, rättvänd för den ene, omvänd för den andre. Samma tänk som då man manipulerar i Photoshop.

https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/projekt-om-runor/runristandets-dynamik/3d-data-for-gotlandska-bildstenar/

Den som fick upp intresset för bildstenarna var arkeologiprofessorn Sune Lindqvist. 1942 presenterade han dem i ett stort verk om två band. Han målade i bildstenarna för att det skulle synas nåt alls på fotona. Resultatet blev slagkraftigt! Bildstenarna fick kultvärde. Men det blev inte alltid korrekt. Ristningarna var tunna. Ibland gissade han fel - kanske missledd av sina egna uppfattningar. Han klassificerade bildstenarna i de här fem grupperna:

A tidig. B liten men glittrig, spektaktulär genom glimmer i ytan. C en på Gotland vanlig form. Champinjon? Nej. Nyckelhål? Nej. Fallos? Vanlig hypotes, men Per visade bilder från ceremoniella portar som fanns i medelhavsområdet. Formen kan visa en port, porten till nästa rike i ett liv efter detta.

En sån sten hittades för några år sen vid en utgrävning av den tidigmedeltida hamnen i Fröjel. Där är numera fast mark pga landhöjningen. Den stenen hade stått utomhus i cirka 100 år, sen lagts i en persons grav, överdelen vid huvudänden, nederdelen vid fotänden.

Runstenar var ofta en sorts dödsannons. Numera står den avlidnes namn först, sedan de efterlevandes. Då stod först vem eller vilka som rest stenen, sen namnen på den eller de som gått bort och ibland ett eftermäle. Inte vilken familj som helst hade råd med sådant. 

Berättande runstenar återger ibland dåförtiden kända berättelser i rapsodisk form, några rader i taget. Bildstenarna kan illustrera berättelser som den som fick se bilden kände igen. Som berättelsen  om mästersmeden Völund.

Völunds konstfulla smide väckte uppmärksamhet- Kung Nidud i Svitjod fängslade Völund och satte honom på att smida dyra smycken åt kungen och hans familj. Kungen kapade av Völunds hälsenor så att han inte skulle kunna rymma. Efter en tid kom kungens två söner. Völund högg av deras huvuden. Av deras kranier tillverkade han silverbeslagna dryckesskålar till kungen, av deras ögon ädelstenar till drottningen och av deras tänder ett halsband till kungens dotter Bödvild. Han samlade också upp kungasönernas blod i två skinnsäckar.

Bödvild kom senare till smedjan för att få lagat en ring. Völund våldtog henne. Völund hade tillverkat vingar och flög bort till kungsgården. Sedan han låtit kungen förstå vilka dåd han begått, försvann han upp i himlen. Kungen sköt efter honom och trodde sig ha sårat honom dödligt eftersom marken blev täckt av blod, men det var Völund som öppnat skinnsäckarna och låtit blodet från kungens egna söner färga marken röd.

Bild av gotländska Ardrestenen. Foto Wikipedia/ Statens historiska muséer. Völund, smedjan med tängerna och kungens söner utan huvuden cirka 1/3 från bildens nederkant, strax under hästen.