Telefonen tystnar för den som förlorat ett val.

Måndag morron efter valet september 1991 var jag som alla måndagar inne hos min byggnadsnämndsordförande i Norrköpings Rådhus. Rune Rosenqvist var sosse, kommunalråd och ordförande i byggnadsnämnden

Normalt en måndagsmorron ringde telefonen titt som ofta. Nu var tystnaden tryckande.

(S) hade suttit vid makten i Norrköping sen kvinnorna fick rösträtt. Nu hade de besegrats av borgarna med moderaterna i spetsen. Ingen ringde längre till kommunalrådet. Rune tog det sansat, nämnde detta med "sen kvinnorna fick rösträtt", andra var helt upprivna. Deras värld hade slagits i spillror.

Sossarna kom igen. De vann 1994 och satt fortfarande kvar igår 11 september. Dock inte ensamma utan ihop med L, KD och centern med MP som nån sorts femte hjul under ekipaget. Den här måndagen 12 september är läget oklart. 

Rådhuset, Rådhuset och en sidotrappa i Rådhuset. (Testar nu att lägga puffbilden med Rådhuset som thumbnail, den blev störande suddig då jag valde "stor".)

Kan historien upprepa sig? Sällan exakt, och i år är vad som händer så förhandlingsbart att telefonerna nog går varma snarare än tystnar.

"Tidigast på onsdag" står det klart exakt hur det gått på olika håll.

Goldfinger: modernistisk arkitekt och fiktiv superbov.

Ian Fleming  namnsatte sin  superskurk Auric Goldfinger efter den ungerskfödde arkitekten Ernö Goldfinger. Fleming avskydde hans arkitektur. Ernö Goldfinger stämde Fleming för namnstölden. Stämningen utmynnade i en uppgörelse under hand.

Filmen "Goldfinger" blev det stora genombrottet för 007-filmerna. Den rankas fortfarande högst. Bland alla de spektakulära scenerna minns jag särskilt den där en sprillans ny Lincoln Continental pressas ihop till ett skrotpaket, komplett med en nyskjuten konkurrent till Goldfinger och det guld konkurrenten förde med sig. Paketet skulle till nedsmältning. Där skulle Goldfinger utvinna sitt guld.

https://www.youtube.com/watch?v=mggJ6WhEus0

Ett par år innan filmen (men boken fanns redan) var jag i London och råkade träffa Ernö Goldfingers dotter. Råkade och råkade, jag hade liftat till London från Israel där jag jobbat ett halvår som arkitekt. I London sökte jag upp vänner till några av dem jag träffat i Israel, de flesta liksom Goldfinger av judisk börd. Hon visade mig pappans verk. Det var oerhört frånstötande tyckte jag. Varje möjlighet att skapa trivsel och att passa in i omgivningen hade omsorgsfullt eliminerats. I stället för den normala brittiska täta låga tegelbebyggelsen var det överstora betongkonstruktioner. Jag försökte både vara tacksam för att ha fått se verket ifråga och säga vad jag tyckte.

På sätt och vis fanns väl en verkshöjd där. Modernistpurister har sett till att mycket av det Goldfinger ritat blivit byggnadsminnen. Just det här komplexet har dock förtrevligats på ett sätt som jag tror utesluter byggnadsminnesförklaring.

Brittiska designmuseum.org sammanfattar: "Bold and unashamedly brutal, Goldfinger’s design at Elephant & Castle, won praise from fellow purists but was condemned by others as unrelentingly grim". Han och frun flyttade själva dit, men flyttade tillbaka till egna huset efter två månader. 

Foto designmuseum.com.

Området har efter ombyggnaden döpts om till Metro Central Heights.

DN spanar i Norrköping efter vart klimatet tagit vägen i valet.

Igår var DN-fotografen Joel Danell och reportern Måns Mosesson i Norrköping på spaning efter vart klimatet tog vägen i valet.

Joel gillar Norrköping. Centrum, Industrilandskapet men också de välskötta förorterna. Han hade två bilder med på Arbetets Museums dokumentärfotoutställning. Mycket hedrande, tröskeln är hög, man både jag och Joel saknar texterna. En bra bild med lagom text säger mer än tusen ord. En bild som man inte vet var och när den är tagen säger betydligt mindre.

Joel använde en Canonkamera, enligt loggan på remmen en EOS R6.

Här bild på Joel Danell, fotograf på DN, vid Fridays for Futures möte i Hörsalsparken i Norrköping fredagen 2022-09-09.

Iphone SE 2020 med app Halide för RAW.

DN hade kollat in att Fridays for Future samlas regelbundet i Norrköping och kontaktade den dom fick tag på, Lotta Lanne. På den här bilden syns från vänster Joel Danell, DN-reportern Måns Mosesson och två mötesdeltagare.

Iphone SE 2020 med app Halide för RAW.

På plats i går var Lotta Lanne, fredlig miljöaktivist som var en av dem som fick igång Fridays for Future i Norrköping och rätt så många fler. En tjej som studerar till civilingenjör i medieteknik på Campus Norrköping tyckte att utbildningen är bra, men att den inte låtsades om energiförbrukningen. Ingen vill veta att datorn och nallen och den bakomliggande infrastrukturen drar mycket ström. Men där finns faktiskt en hel del att fila på för att få ner förbrukningen.

Där var också Britta Kahanpää. Hon var med vid bildandet av Miljöpartiet, men nu stod det "Klimatalliansen" på hennes banner. Britta gillar inte att Sverige ansökt om Natomedlemskap och anser att Miljöpartiet borde motsatt sig detta på skarpen. Ärkebiskop emeritus K G Hammar är initiativtagare till Klimatalliansen. Han står som tvåa på deras riksdagslista efter Gudrun Schyman. Han är bestört över flertalet riksdagspartiers ovilja att ta framtiden på allvar. Målet för Klimatalliansen är mest att få de vanliga partierna att ta sig an klimatomställningen seriöst. 

Fick DN nåt svar? Artikel kommer i DN 20 sept om inte nåt annat kommer emellan. Mitt bidrag till diskussionerna var att påminna om Al Gore och "An Inconvenient Truth". Gore fick flest röster, men med det system USA har fattades 60 000 för att han skulle bli president for the United States of America och då ha att rädda klimatet som centralt uppdrag. Det gäller att få folket med sig.

Sojde (tjärdal) i Burs

Igår åkte jag till Burs. Socknen på Gotland där Beowulf bodde vid fimbulvintern och lottades att emigrera, som har entusiastdriven vikingagård Stavgard, landets troligen finaste prästgård där mordet på Gustaf III planerades, trevligt matställe (kanske inte helår) och mycket mer.

Jag tänkte fotografera prästgården åt Wikipedia. Där saknas f n bild på den miljön. Så kom klockaren Kjell och vi pratade lite. Jag sa att jag också tänkte fotografera arbetslivsmuseet som visar tjärbränning, "Sojdemuséet",  och frågade hur man hittar dit. Hmmm sa Kjell, det är inte lätt, jag skjutsar dig! Kamera med respektingivande objektiv och Wikipedia ger legitimation!

Det var flera kilometer att åka. Jag hade inte haft en chans att hitta dit själv. Muséet ligger tre kilometer från markeringen på RAÄ karta som jag har som ledning vid såna här fotoexpeditioner.  

Framme på plats fanns en tjärdal i utmärkt skick. Hembygdsföreningen har tillverkat tjära där. Senast strax innan pandemin. Den stora stentratten fylls rågat med ved, vedhögen täcks över så att det blir nästan, men inte helt lufttätt och brännmästaren tänder på. Det gäller att få upp värmen lagom, så att tjäran i veden rinner ner och kan tappas ur i tunnor medan veden i övrigt blir till träkol.

Jag skulle ju ta foton, men kameran och objektivet fick spel. Bästa bildvinkeln funkade inte men ljuset var intressant!

Pentax K-1 med Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20mm/2,8 och stort motljusskydd.

Så jag tog två bilder som kompletterar varann. Eventuellt sätter jag ihop dom till en bild inför inlämningen till Wikipedia. Stentratten på övre bilden, tappstället på nedre bilden.

Det var spelmannen, skomakaren, konstnären och kulturprofilen Egon Klint som skapade sojdemuseet och sen skänkte det till hembygdsföreningen. Han samlade också på bruksföremål som hör lanthushållningen till. Här bild på lilla kontoret. Takbräderna ser ut att ha kommit från något kyrktak eller annan finare sal. Ett av ordspråken på väggen lyder, i fri översättning till nutidssvenska "Fasligt skri, lite ull sa han som klippte grisen". 

Bildsten eller en port till ett liv efter detta?

Efter att ha hört berättelsen om gotländska bildstenar, länk:  https://www.fotosidan.se/blogs/manshagberg/bilder-starkte-vikingars-status.htm ville jag titta på den som står på ursprunglig plats här i Fröjel, vid en mer än tusen år gammal väg. Efter en del letande hittade jag en stig som kanske skulle leda fram till urgamla vägen:

Och se här, den urgamla vägen. Nuförtiden hålls den öppen som skogsväg:

Och där står bildstenen! För tolvhundra år sen var detta en plats som alla passerade. Ingen kunde undgå att se den.  Då var den bemålad, men nu syns varken målning eller ristningar.

Baksidan har aldrig haft några ristningar:

Arkeologen Per Widerström hade berättat om de hypoteser som funnits om såna här stenars utformning.

Den prydaste var att den skulle se ut som en champinjon. Minst sagt osannolikt.

Nyckelhål? Nej, nyckelhål såg inte ut så för 1200 år sen.

Fallos? Vanligaste hypotesen. Men Per visade bilder från ceremoniella portar som på den tiden fanns i medelhavsområdet. Upptill var de breddade och rundade på samma sätt som bildstenarna. Bildstenarna kanske symboliserar en port till ett liv efter detta.

Härmed mitt försök att visa bildstenen som port. En sån där fixeringsbild. Man kan se en ljus sten mot en mörk bakgrund eller en portöppning i mörkret, men inte båda samtidigt. 

Ärade läsare och tittare, funkar bilden så för er?