1962 gick världsmästerskapen i modellflyg, "linkontroll" av stapeln i Kiev; då en del av Sovjet. Jag var där. Svenska laget åkte dit med tåg Helsingfors-Moskva. Vakter kollade igenom våra plånböcker. Moskva, sen flyg till Kiev. Sovjetisk teknik. Planets klaffar manövrerades med gängade skruvstänger. På borden stod små gammeldags lampor med veckade tygskärmar och tofsar. Vi fick te.
På plats omhändertogs vi av "tolkar", d v s funktionärer som vi tog för givet var utsedda av partiet för att hålla koll på oss. Tävlingarna hölls ute på en ö i Dnjepr. I princip såg vi knappt nåt alls av själva stan. I tävlingarna blev det mest minnesvärda finalen i Team Racing. Tävlingen gick över 100 varv. Ryssarna Yuri Sirotkin och Boris Chkourski hade en snabb modell, men den gick bara 33 varv per tank. Med lite draghjälp hade dom ändå lyckats komma 100 varv med två omtankningar. Men i finalen stannade deras motor alldeles innan 99 varv. Jaha, det var kört för dom. Trodde vi.
För sen gjorde mekanikern en otroligt snabb omtankning! På dryga tre sekunder så var planet iväg igen.
Sirotkin/Chkourski vann. Svenska topplaget Nils Björk och Kjell Rosenlund kom på fjärde plats.
På bilden syns mekaniken Chkourski, planet (vitaktigt suddigt) och i cirkelns mitt piloten Sirotkin med vita skor. (Foto 1962. Okänd upphovsperson.)
Innan stora banketten bjöds vi på flodbåtstur. Vi ville titta på stan, men det kom inte på fråga. Finnarna hade avböjt "tolk" med hänvisning till att deras lagledare talade ryska. Våran "tolk" var en snäll tjej som skulle hålla koll på finnarna också. Vi kom till båten med henne, men inga finnar dök upp.
Tolkens ansikte, at first just ghostly, turned a whiter shade of pale då avgångstiden närmade sig. Vad skulle hennes bossar säga och göra? Jag skäms ännu över att vi inte försökte trösta henne. Vi fick se flodbankar i tre timmar. Mest intressant var båtens maskineri. Ångmaskin med vevstake utformad som en jonisk pelare drev paddelhjulen.
På banketten ställdes jättetjusiga fruktarrangemang ut på borden. Sen hölls jättelånga tal på ryska. Sen bars fruktarrangemangen ut. Det blev bra ändå, vi fick mat, den prydligt uppställda orkestern spelade When the Saints Go Marching In så att hela salen svängde, allmän förbrödring. En liten spinkig ukrainare utmanade mig på armbrytning. Jag anade oråd och pekade ut biffigaste tysken som hette Gorziza. Han antog utmaningen och bröts ner på några sekunder.
På hemvägen tänkte vi handla i stora varuhuset GUM vid Röda Torget. Tomma hyllor. Det fanns rysk champagne och vodka. Vodkan kom i flaskor med sån där metallkapsyl man skar sig i tummen på, med en centimeterlång rivtunga på ena sidan. Flaskorna gick inte att återförsluta. Det sa nåt om rysk dryckeskultur.
På tåget kollade vakter igenom våra plånböcker igen. Då vi kommit på rätt sida om finska gränsen sjöng vi "Du gamla, du fria" på fullt allvar.
(Detta är en bearbetad repris av ett tidigare blogginlägg.)
Sen jag läst Nisse Larssons jänkarblogg fick jag lite corona-omtöcknade minnen från ett besök i Fordfabriken 1965. Jag bodde på Cadillac Sheraton Hotel i Detroit, pampigt namn på ett hårt nedslitet ställe som faktiskt var ganska så sjavigt.
Fordfabriken var några kvarter stor. Det låg massor av rostig plåt nära inpå husen. Dom lät överbliven plåt rosta innan den återmatades in i smältugnarna.
Monteringsbyggnaden var ganska kompakt i många våningar. Monteringen började upptill. Allt var ju analogt men ibland elektrifierat. Då en tekniker mätt upp hur cylinderborrningen blivit skrev han ner resultatet för hand, men inte med penna, utan med nåt som liknade en penna som kopplats mekaniskt (det var en liten snara kring det som motsvarade pennspetsen) till nån elektrisk avläsning. Det gällde ju att sätta en kolv med passande mått i varje cylinder.
Varje motor provkördes. Om den gick sattes den på plats i ramen.
I karossmonteringen var det komplext. Henry Fords diktat att kunden fick vilken färg som helst, bara han valde svart, hade blivit historia. Det fanns dörrar och motorhuvar och bakluckor i alla aktuella kulörer redo vid sidan om bandet som rullade på i lugn men obeveklig takt.
Karosser med uppfälld motorhuv kom till en justeringsstation. En stor svart kille med blyklubba testade inte ens hur huven passade. Det vara samma fel på alla. Ett enda kraftigt slag på ena gångjärnet räckte, sen stängde han huven, klopp!
Kiichiro Toyoda gjorde ett sånt besök. Han såg att mot slutet av processen samlades bilarna i en hangarliknade hall för att repareras innan de skickades till återförsäljarna. Varefter kunden fick tjata på sin återförsäljare att reparera färdigt. Åter i Japan introducerade han systemet med att varje montör som noterade ett fel skulle dra i ett gult handtag. Då stoppade bandet och felet rättades till uppströms i kedjan.
Men jobbarna behövde mental träning för att dra i gula handtaget! Det vart ju skrämmande tyst. Jobbarna var rädda för att få faan av kamraterna och förmännen. Med mental träning och 100 % stöd från ledningen blev det några veckors kaos, sen fungerade det. Felfria bilar lämnade Toyotas band. Många har försökt ta efter, men inte alla har satt in den där mentala träningen.
Här en Edsel -57 fångad i Norrköping, på en veteranbilsparad. Edsel var ju Fords största flopp någonsin.
Sen kom Lee Iacocca till företagets ledning. Han uppfann Mustangen. I USA var jag sugen på att köpa en Ford Mustang. Den skulle vara vit som i en aktuell Bondfilm. Jag provkörde. Bilen immade igen direkt. Försäljaren satte på alla fläktar på max. Då klarnade det. Men Mustangen kändes inte alls som jag trott utan just som Detroit Iron. Så det blev inget köp. Det blev en Triumph TR 4, en ärligare variant av föråldrad teknik.
Kände mig ganska så ruggig i går och tog fram ett tidigare inhandlat självtest. Bruksanvisningen var extremt finstilt. Jag kunde inte läsa den obehindrat.
Så jag letade reda på en instruktionsvideo. Den var på svenska och klar och redig, precis vad jag behövde.
https://www.youtube.com/watch?v=U0ZdeXHV_2Q
Allteftersom testet framkallade sig - det var lite som i mörkrummet en gång i tiden - visade det ett "positivt" resultat. D v s negativt för mig som hellre sluppit Covid.
Vårdcentralen svarade i telefon! D v s ringde tillbaka 09.20 i morse. Du låter ju ganska OK sa sköterskan. Håll dig inne en vecka och ring tillbaka om febern inte släpper.
Och så ställde jag in besöken till min fru som bor på boende, en utflykt med henne som hennes kontaktperson som nyss gått i pension förberett och gick och lade mig igen.
Här på bloggen blir det väl i bästa fall skåpmat. En del av den inte så dum alls tror jag, bilder från oerhört fint nyrenoverade Matteuskyrkan i Norrköping.
Berörande skildring i lördagens SvD 16 juli 2022. Numera Stockholmsbaserade fotografen Zachary Roberts fick ett förtvivlat samtal från sin mamma då han bodde i New York. Till slut fattade han att hans egen bror var den som begått den senaste skolskjutningen och sen tagit livet av sig. Zachary ville bara bort, men ett samtal från en man i den Amishförsamling som drabbats fick honom att åka till broderns begravning. Alla var helt tomma i blicken, några grät, utom Amishförsamlingen. De kom samlade och djupt allvarliga. En mamma till två av offren tog kontakt med Zacharys mamma och sa att jag har förlorat två barn, men även du har förlorat, din son. Jag sörjer med dig.
Amish är en kristen sekt som är djupt otidsenlig. De är så självförsörjande det nånsin går, åker häst och vagn i stället för bil, talar en ålderdomlig tysk dialekt inbördes men lär sig engelska för att fungera i USA. Icke-våld är en princip de tar på allvar men inte är lätt att följa heller för dem, det var en kamp ända in i själen för dem att gå på begravningen och att ta kontakt med Zacharys mamma och den kampen fortsatte länge.
I dagens värld där avgaserna från fossila bränslen ställer klimatet på ända och krigen krossar människor och förbrukar resurser ser det ut som om det är Amish som har rätt.
Skärmdump 2022-07-17.
Zachary Roberts är frilansfotograf. "The last five years I have devoted my time to photography; photojournalist work for publications like The New York Times, Leica Fotografie International and Svenska Dagbladet as well as solo and group shows."
Nyaste bilen som visades på Almedalen 2022 hade inregistrerats veckan innan.
X-peng är en elbil. Grön enligt registreringsbeviset, en lurig grön kulör som såg gul ut i Almedalssolen. 316 kW toppeffekt, d v s ca 500 hästkrafter. 124 kW, ca 150 hästkrafter, under mer kontinuerlig 30 minutersdrift. Enorma hjul, hjulbas 3 meter. Fyrhjulsdrift. Bilen ser låg ut men är ändå hyfsade 143 cm hög. Batteriet ska räcka 47 mil enligt den lite tuffare testcykeln WLTP. Förbrukning 1,94 kWh per mil är en bra siffra för en så stor bil med fyrhjulsdrift - motsvarar ca 0,2 liter/mil bensin. Toppfart 170 km/h, troligen en elektronisk begränsning.
Tanken är väl att göra som Tesla, hitta en målgrupp som kan betala för att få visa upp sig i ett på sätt och vis miljövänligt fordon som slår de allra flesta fossildrivna i prestanda.
Det här är ju en fotosajt så jag kollade lite extra på kulören. I Almedalens skoningslöst skarpa solljus såg den gul ut. Men lite underexponerad visade bilden en grön bil. Undrar hur kineserna blandat till och applicerat denna färgen!
Vänstra bildhalvan lite underexponerad i kameran, jag brukar ligga i underkant för att inte bränna ut högdagrarna. Kamera Pentax K-1, objektiv vidvinkliga Zeiss Ikon Jena DDR Flektogon 20mm f2,8. Högra bildhalvans exponering justerad till normal vid efterbehandlingen.
