Fastighetsmäklare som varit med ett tag brukar säga att det som verkligen gäller är läget, läget och läget. Somliga brister går att rätta till, men inte läget. En brist här är att Motala Ström leds i tunnel under Norrköping. Tunneln mynnar på tomten. Vattenfall byggde stadiga pelare för att sätta upp ett skyddsdäck, men dom räcker inte för att bygga hus på. Att komma åt att bygga är snudd på omöjligt. Strömmen på en östra sidan, en bro på södra sidan, en gata som inte kan stängas av på västra sidan, befintliga hus på norra sidan.
Men läget är bra! Strandtomt, strandtomt, strandtomt. Mitt i stan. Det ska byggas högt, 16 våningar, däruppe blir det utsikt, utsikt, utsikt.
Här nere en bild av bygget 19 mars 2021. Jag står på bron söder om tomten. Till höger i bild Strömmens ordinarie strömfåra. Till vänster i bild tunnelutloppet. Där släpps numera det mesta av Motala Ströms vatten ut sen den levererat vattenkraftel på vägen.
Mitt i bild befintliga Yllefabriken. Den har redan byggts om till bostäder och kontor.
Nedanför den i bilden den lilla remsa hjälpligt byggbar mark som höghuset ska stå på. Entreprenören SEFAB har rensat bort löst berg och sprängt lite för att komma ner till rätt grundläggningsnivå. Nu tror jag att dom pålar med maskinen t h där det inte finns berg att bygga på. Eller kanske vidtar förstärkningsåtgärder för berget.
För det mesta brukar jag tycka att det är fel att bygga så höga hus. Men utmaningen att bygga på den här nästan obyggbara tomten tänder också mig. Som projektet presenterats ser det så pass bra ut att jag t o m kan tänka mig att förlåta att det kommer att skymma solen i min lägenhet vid tvåtiden på eftermiddan. Och att det kommer att skymma den här nödutgången från den redan ombyggda etappen:
Förmodligen byggdes Waseska huset efter 1729. Då brände ryssarna ner staden, inte mycket stod kvar. RAÄ tror 1740. I alla händelser ligger det i nordvästra hörnet av stadens äldsta torgbildning, Gamla Torget, kring vilket det medeltida Norrköping växte fram. Huset är byggt av liggtimmer och reveterat, d v s putsat.
Det kallas Tvål-Jockes hus eftersom där funnits en tvål- och textilaffär. Jag har inte sett några årtal, men vykortet nedan måste ha fotograferats efter 1945. Då invigdes Carl Milles staty över Louis De Geer. Huset till vänster är numera rivet sedan länge. En ny detaljplan har tagits fram, där ska byggas nytt.
Erik Wase köpte huset i september 1765 för 5 500 riksdaler riksgälds av skräddaren Joh. Cappelman. I början av maj 1788 inträffade en osedvanligt svår vattenflod som åstadkom stor förödelse. Vattnet stod länge högt över Gamla Torget och rann in genom de nedre fönstren i byggnaden. Den klarade påfrestningen. 1789 hade Wase en ”boklåda” i huset, kanske den äldsta i staden, där det såldes åtskillig litteratur.
Taffligt "renoverat" 1975, Europeiska Byggnadsvårdsåret. Det fick i alla fall stå kvar i stället för att rivas. Det kanske kan tillskrivas begivenheten ifråga.
1998 köpte byggföretaget Sefab Waseska huset av Norrköpings kommun. Sefabs vd Per Furuheim har berättat för Norrköpings Tidningar att de lade ned mycket jobb på att återställa så mycket som möjligt i ursprungsskick. Vi hade gamla foton till hjälp och jobbade med traditionella material. Vi tog fram ursprungliga tapeter och hittade mycket originaldetaljer bakom gipsskivorna. Dåvarande stadsantikvarien Ann-Charlotte Hertz var inblandad i projektet liksom förre länsantikvarien Bengt Häger.
Nu ser huset fint ut, ett litet men viktigt bidrag till Norrköping. En kommun som ibland har vissa kulturambitioner.
Den heltäckande fotoinventeringen av Visby innerstad 1975 är alltså återfunnen till största delen. För att digitalisera de här 2300 bilderna var grundidén att övertala Region Gotland att ta hand om projektet, plan B att göra det själv. Jag skulle helst vilja göra det på plats i kommunens källararkiv eller i alla fall i lokalerna. Då skulle en portabel utrustning platsa.
Jag införskaffade en Pentax diaduplikator, tack till Fotosidekompisen som sålde den till mig! Eftersom min kamera hade APS-format visade det sig lite knepigt att få med hela negativet. Det gick, fast precis på gränsen, med 77mm brännvidd på optiken. Ena bälgpaketet fick pressas ihop, det närmast diabilden var för kort. Jag fixade ett provisoriskt rör av svart kartong. Och så införskaffade jag en LED-lampa med särskilt bra CRI-värde och byggde en liten låda med dubbla opalplastskivor och invändigt foder av aluminiumfolie för att få jämnt ljus.
Det blev så här:
Ljust vart inte jämnt. Jag fick hjälp av optikprofessorn emeritus Les Cowley, han som har sajten Atmospheric Optics, och fixade en ny ljuskälla. Det hela funkade, men var ganska otympligt. Jag använde grejorna till en testserie på plats. Det visade sig att ljuset var väldigt mycket bättre men lätt blev ojämnt Det hade behövts en mycket stadigare rigg för att hålla lampan. Sen kom coronan och projektet kom inte vidare just då.
Sen skaffade jag en Pentax FF-kamera. Jag fick såga bort lite (inte mycket) metall från Pentax Bellows för att FF-kameran skulle passa. Nu ser det hela klart lovande ut. 50mm lins funkar och jag har flera, bl a en skarp makrooptik. Kitet känns portabelt, kompakt, stadigt, bra ergonomi eftersom man kan luta det hela så att det känns bra. Nu behövs en liten, smidig ljuskälla, LED med absolut jämnt ljus, i kreditkortsformat. Nån som har tips?
Idag kom ett trevligt samtal om ett projekt som startade 1975. Visby var ett pilotprojekt i Europeiska Byggnadsvårdsåret 1975. Ett av delprojekten blev att göra en heltäckande dokumentation av innerstaden. Såna bilder blir intressanta om 50 år tänkte jag. En sommarpraktikant på stadsarkitektkontoret, Carl-Gustaf Hagander, åtog sig uppgiften. Han skulle ta en svartvita helbild av vartenda hus och detaljer i färg.
Vi tillverkade en skylt att sätta framför resp byggnad. Den visade husets fastighetsbeteckning, datum och några färgprover i NCS-systemet. Idén var att i framtiden skulle den som var tillräckligt intresserad kunna rekonstruera kulörerna även om färgfilmen åldrats. Kodachrome 64 ansågs ha bäst arkivvärdighet. Kodaks vanliga pappramar var troligen bättre än att stänga in filmen mellan glas.
Carl-Gustaf jobbade igenom stan systematiskt. Allteftersom bilderna blev klara satte han in bilderna in i pergamynfickor med register på A4-blad. Det blev några pärmar och så den där skylten med färgproverna.
Då hösten kom slog vi in alltihopa jättenoga med flerdubbelt kraftpapper. En tidskapsel. Den sattes på säkrast möjliga plats i arkivet.
För några år sen började jag leta efter paketet. Men kommunens verksamheter hade flyttat ut till det gamla regementsområdet P18. Ingen visste var det fanns, inte ens arkivarierna. Skam den som ger sig. Jag fick hjälp av en kollega med aktuella kommunkontakter. Vi släpptes in i källarförråden. Vi letade och letade, inget paket, men kollegan hittade pärmarna! Någon hade öppnat paketet, låtit digitalisera ett urval bilder och kasserat skylten med färgproverna. Tyvärr har vi (ännu) inte kunnat hitta de bilder som saknas. Ingen har heller hittat dem i datasystemet.
Iallafall finns nu 1500 svartvita negativ, det finns ett foto på varje hus, och kanske 700 färgbilder. De ska digitaliseras och bli tillgängliga för eftervärlden. Hur?
Plan A: Region Gotland utför eller åtminstone bekostar professionell digitalisering. Plan B: Jag fotar själv av bilderna. Plan C: Hitta sponsor.
Plan A gick trögt innan coronan. Den känns f n ogenomförbar. Plan B: Jag har byggt utrustningen. Den är portabel, så det ska gå att jobba på plats. Det som fattas är en smidig ljuskälla, typ fullspektrum LED med absolut jämnt ljus. Kreditkortsstorlek skulle vara lagom. Har någon något tips?
Plan C: Idag ringde kollegan. Han har god kontakt med ett anrik förening och ska ansöka om bidrag. Det vore ju absolut bäst att låta proffs sköta digitaliseringen. Ett ljus i tunneln!
Här nedan Visby innerstad, Kv Kruttornet 3 och 4, 1975-06-06. Negativet och positiv bild.
Bilderna i det här blogginlägget har jag själv plåtat av under inte helt optimala förhållanden och med provisorisk utrustning.
Nästa inlägg: Hur arkivera digitala bilder? Ett olöst problem, men kanske ändå inte.
Då allt var som gråast i vintras ställde Göran Segeholm upp som domare i utmaningen "Gråväder".
Han bidrog då med en analys av gruppens inriktning. Göran:
Det tycks mig att det i gruppen inte finns någon tydlig gemensam uppfattning av vad genren "cityscapes" egentligen innebär. För mig är "cityscape" en urban version av "landscape", alltså ett "övergripande intryck" (för att citera svenska wikipedia) av en stads arkitektur, grönområden, infrastruktur.
Precis som i landskapsgenren bygger cityscapes på samspel. Jag vill se hur det ena påverkar det andra. Mötet mellan grönytor och industri, mellan biltrafiken och bostadshusen, mellan broar, vatten och alla byggnader. Jag är ute efter en känsla av hur det ena väver in i det andra.
..... Det får gärna förekomma mänskliga gestalter i cityscape-genren, men då som ett inslag i stadsmiljön. Känslan när jag ser bilden ska vara att jag "ser en stad", inte en individ. Skillnaden är densamma som den naturfotografin gör mellan "landskapsfoto" och "djurfoto". Helt olika genrer.
Det kom in många stimulerande synpunkter på Görans budskap. Dags för ny ingress!
Gruppens inriktning framgår av ingressen. Man hittar den genom att klicka på "Om......" alldeles bredvid "Cityscapes", under bannern på vår sida. Då kommer man till "Om den här gruppen" och ingressen.
Jag tog fram ett nytt förslag grundat på Görans budskap och alla inspirerande synpunkter och skickade ut förslaget på samråd. Nu tycker ni att det låter traggligt, men som yrkesskadad stadsplanerare är det alldeles naturligt för mig att samråda innan beslut. Det kom tre svar.
Sven Blomquist var positiv, men ifrågasatte att bilder som inte passar in riskerar att tas bort. Jag håller med, det lilla hotet behövs nog inte. Björn Thundal också positiv, men ville ha kvar möjligheten att lägga in bilder från små tätorter. Jag köper det. N Thomas Meldert ansåg att både gamla och nya ingressen är OK.
Så här blir nya ingressen:
Storstad eller liten ort, Cityscapes (stadslandskap) handlar om staden. Gatufoto är en genre, arkitektur en annan. Cityscapes upptar zonen däremellan. Hur det ena väver in i det andra. Centrum, förorter, industriområden, gator, broar, ledningar, grönytor och ingenmansland. Fina gatan och skruttigare ställen. Utbudet. Årsringarna. Avlagringarna. Stämningen.
Gärna mänskliga gestalter, men då som inslag i stadsmiljön. Färg eller svartvitt. Sommarsol, höstrusk eller vinterväder.
Bidra med information om var bilden är tagen. Här finns bilder från världens alla hörn!
Tack Göran Segeholm och alla ni andra som bidragit till att få till en ny ingress! Jag tycker den känns inspirerande. Läs ingressen och ut och plåta!
Måns Hagberg
Bilden nedan visar de första och senaste bidragen till Cityscapes. Nyast uppe t v, Jan Yfver: London. Näst nyast uppe t h, Johan Pihl: Helsingborg. Nere t v den andra inlagda bilden, Annelie Worgard: Edinburgh. Nere t h allra första bilden, Mats Alfredsson: Chicago. Den lades in 2008-11-25.
