Dagens fika - en skräckupplevelse

Idag förflyttade vi oss från Lidköping till Kungshamn. Ungefär på vägen mellan Lidköping och Kungshamn ligger Lilla Paris som Birger Sjöberg kallade Vänersborg. Redan dom gamla grekerna (eller i alla fall mina föräldrar) lärde mig att passerar man Vänersborg och det drar ihop sig till fika, ska man stanna till och fika i Stadsparken.  Den är också känd under namnet Skräcklan. I denna stadspark på 54 000 kvadratmeter finns en stuga ritad av arkitekten John Åkerlund. (John Åkerlund har ritat ett flertal anläggningar åt Svenska Turistföreningen, men även  ett flertal andra hus i Sigtuna, däribland Sigtunastiftelsen.)  Stugan kallas såklart Skräcklestugan och den byggdes 1935.

Serveringen i Skräcklestugan är definitivt inte värd en omväg, men det är något speciellt med stadsparker i småstäder. (Någon gång ska jag åka runt och fotografera stadsparker runt om i Sverige.) Att sitta i stadsparken och titta på blommorna och duvorna och äta något och dricka en kopp kaffe är nog ändå värt en omväg. I synnerhet om miljön andas Birger Sjöberg och hans underbara visor.

Bilderna ser lite bleka ut i färgerna. Det beror på att jag inte orkade byta färgrymd.

Limtorget, besvikelsernas torg, men nu ett torg på väg tillbaka

Egentligen är Limtorget i Lidköping inget torg, utan snarare en gata, som är en del av det medeltida gatunätet i det gamla Lidköping. I slutet på den gata som idag kallas Limtorget ligger ett kafé. Dagens fika intogs på detta smått legendariska kafé. Vi besökte det för första gången för lite drygt 10 år sedan, och det blev omedelbart ett av våra favoritställen, inte bara för den goda räksmörgåsen, utan även för det fina läget och den trevliga personalen, kort sagt, den underbara atmosfären. Man beställde sin smörgås som dom sedan gjorde medan man väntade. Smörgåsarna var uppkallade efter mer eller mindre kända män i staden. Vår favorit räksmörgåsen var uppkallad, vill jag minnas efter en tidningsredaktör vid namn Höring. Smörgåsen uppkallad efter kommunalrådet Kjell Hedvall var däremot direkt oätlig. Den innehöll nämligen tonfisk.

För en fem sex år sedan vid vårt besök i Lidköping tänkte vi som vanligt gå till Limtorget och fika och äta en god smörgås, men till vår förvåning, som sedan utbyttes mot besvikelse, konstaterade vi att kaféet hade bytt ägare, och de goda smörgåsarna hade ersatts med inplastade äckelsaker. Vi gick bara därifrån, häpna över att sådant tilläts hända. Att se så högt skattat kafé så plötsligt kan sjunka så lågt i kvalitet. Vi bojkottade konsekvent det kaféet de kommande åren vi besökte Lidköping, men förra året tänkte vi att vi skulle ge det en ny chans. Och då verkade det som om det bytt ägare igen, för då var det plötsligt riktigt god kvalitet på både smörgåsar och bakverk. Och idag gick vi alltså dit igen. Räksmörgåsen var visserligen inte längre uppkallad efter någon redaktör, men den var mycket god.

Att fika på Limtorget är att söka sig tillbaka till sina rötter. En liten bit från kaféet står den gamla vattenpumpen. Det berättas att vid den vattenpumpen hämtade min mamma vatten tillsammans med sin mormor, som bodde strax bakom Limtorget. Idag går det inte att hämta vatten där, men man kan fotografera pumpen. Och lite annat.

I väntan på...vadå? Kaffe och tåg förstås!

Gårdagens semesterfika intogs på Naturligtvis - Stationshuset Hällekis. Trots att det går tåg på den gamla järnvägen utmed Kinnekulle, är inga av stationshusen längre stationshus. Blomberg, Trolmen, Råbäck och Hällekis stationshus är idag något annat. Privatbostad eller som i Hällekis, affär, bageri och kafé. (Och Trolmens stationshus ägdes en gång av min morfars bror, som hade det som sommarhus.) I stationshuset i Hällekis har det sedan 1983 funnits en butik som sålt ekologiska kläder. Men för tre år sedan bestämde man sig för att utöka verksamheten, och öppnade kafé och bageri. Där serveras, liksom på Hällekis säteri, kaffebröd, smörgåsar och även lite enklare mat. Allt med ekologisk profil. Och liksom på Hällekis eftersträvar man lokalproducerade råvaror i möjligaste mån, och man bakar allt själv.

Vi satt nedanför perrongen och fikade, men inte fan kom det något tåg. Det hade annars varit lite roligt tycker jag, och säkert hade man kunnat ta någon bra bild också. Nu blev det såhär, utan tåg:

Hällekis Trädgårdskafé och kök

Så har semesterns första riktiga fika avnjutits. Det blev på Hällekis trädgårdskafé och kök.  Första gången vi fikade där måste ha varit någon gång i mitten av 90-talet. Då var det ganska nyöppnat och anspråkslöst. Jag vet inte om det är samma ägare nu som när det öppnade 1994, men det har succesivt blivit bättre och bättre. I dag serveras både lagad mat, smörgåsar och kaffebröd. Allt  är lagat och bakat i deras egna kök. Dom strävar också efter att använda så mycket lokalproducerade råvaror som möjligt. Denna omsorg märks. Idag åt vi smörgåsar och lite bakverk. Allt mycket välsmakande. Ett besök rekomenderas för de som ha vägarna förbi Kinnekulle.

Vad gör jag egentligen här på FS?

Jag brukar regelbundet gå igenom listan över nyaste blogginläggen för att se om det finns något intressant att läsa. Det finns ett ämne som är ganska ofta förekommande, tekniken bakom bilden. Det skrivs och funderas kring analogt vs digitalt, det dreglas över en gammal Leica M4 med sumi...någonting och det falls i trance över hur mycket bättre det är med en liten kamera som Fuji X100 för gatufotografering jämfört med en Canon 5D. Och jag personligen tycker det bara är fullständigt både ointressant och helt irrelevant.

Det förekommer, inte lika ofta, och kanske inte så mycket på bloggarna, men det diskuteras på FS även hur bilder ska klassificeras. Är bilden gatufotografi, porträtt, eller ska den kallas barnfoto? Vad skiljer City spaces från arkitektur? Dessa frågor tycker jag också är fullständigt ointressanta. Det intressanta är väl om bilden fungerar i sitt sammanhang.

Och så finns det bloggar som egentligen inte handlar om någonting. Dom beskriver en människas vardagliga, och egentligen ganska ointressanta liv. Det som möjligen motiverar dess existens på FS är att dom innehåller bilder, av i alla fall hyfsad kvalitet.

Med ovanstående tre invändningar mot FS kan man undra vad jag egentligen gör här. Om jag tycker det är så dåligt, varför hänger jag här dagligen och tittar på bilder och läser bloggar. Ja, inte fan vet jag. Men jag trivs. Jag tycker om att läsa meningslösa inlägg om hur midsommaren firades. Jag tycker om att bli förbannad på ytterligare ett inlägg som höjer Leica M9 till skyarna men ändå hittar saker som skulle kunna göra bilden lite lite bättre. Och jag tycker om att följa, och kanske till och med delta i diskussioner om en bild hör hemma i gatufoto- eller city spaces-poolen. Men jag begriper inte varför.

Och så en bild, för vi är ju ändå på Fotosidan. Gamla Folkets hus i Mölnlycke, midsommarafton 2011.

PS Om någon skulle ta illa upp för att jag kritiserat er existens här på FS så var det inte meningen. Jag vill ju ha er här. Mångfald är bättre än enfald.