Dagens fika - en skräckupplevelse

Idag förflyttade vi oss från Lidköping till Kungshamn. Ungefär på vägen mellan Lidköping och Kungshamn ligger Lilla Paris som Birger Sjöberg kallade Vänersborg. Redan dom gamla grekerna (eller i alla fall mina föräldrar) lärde mig att passerar man Vänersborg och det drar ihop sig till fika, ska man stanna till och fika i Stadsparken.  Den är också känd under namnet Skräcklan. I denna stadspark på 54 000 kvadratmeter finns en stuga ritad av arkitekten John Åkerlund. (John Åkerlund har ritat ett flertal anläggningar åt Svenska Turistföreningen, men även  ett flertal andra hus i Sigtuna, däribland Sigtunastiftelsen.)  Stugan kallas såklart Skräcklestugan och den byggdes 1935.

Serveringen i Skräcklestugan är definitivt inte värd en omväg, men det är något speciellt med stadsparker i småstäder. (Någon gång ska jag åka runt och fotografera stadsparker runt om i Sverige.) Att sitta i stadsparken och titta på blommorna och duvorna och äta något och dricka en kopp kaffe är nog ändå värt en omväg. I synnerhet om miljön andas Birger Sjöberg och hans underbara visor.

Bilderna ser lite bleka ut i färgerna. Det beror på att jag inte orkade byta färgrymd.

2011-07-03 05:36   EGW

Så mycket jag varit i Västergötland så har jag ändå nästan helt missat Vänersborg, tyvärr. Bara blåst förbi på väg till Udevalla, trots Birger Sjöberg. Därför är det andra platser jag ser för min inre syn när jag lyssnar på hans visor. Som Lidköping och Hjo. Fantasin fyller ut tomrummen. Men det är ju som en stad vid havet.

Svar från Hundblues 2011-07-03 11:00

Jag vet inte om det är någon stor förlust att du missat Vänersborg. Skulle vara för Birger Sjöberg då. Intressant att du nämner just Hjo som ettt substitut för Vänersborg. Som jag skriver ovan är jag lite svag för svenska stadsparker. Och just stadsparken i Hjo var en av de första parker jag upplevde och förstod vad det var för något. Det måste varit 1982 eller nåt.

Men visst är det så att fantasin fyller ut tomrum. Det är precis det fenomenet som sägs göra avslutningsscenen i filmen Casablanca så magisk. (Jag har inte sett filmen, jag har bara hört detta berättas). Det sägs att Ingrid Bergman spelar så fruktansvärt bra och verkligen förmedlar känslor i den scenen. Och det sägs att en journalist flera år efter att filmen spelats in, frågade Ingrid Bergman hur hon bar sig åt. Hon berättade då att den scenen var en av de första som spelades in, och hon hade egentligen ingen aning om hur hon skulle agera. Därför försökte hon se så neutral ut som möjligt. Slutsats: Det är betraktaren som som med hjälp av filmens handling och kanske musiken som tycker sig uppleva en massa känslor hos Ingrid Bergman.

EGW 2011-07-03 18:31

Tänk, nu hamnade vi i Casablanca! Egentligen en rätt sentimental film, men spännande och underhållande. I dag skulle den nog betraktas som en utpräglad lågbudgetproduktion. Ingrid Bergman var ju så väldigt ung när hon spelade där. Vacker som en dag naturligtvis, vilket väl bidrog till rollprestationens berömmelse. Men själv tycker jag att det var ett rätt omoget och inte särskilt övertygande spel. En ung glamourtjej i något som egentligen var en krävande karaktärsroll, hur tänkte de? Svar: de tänkte nog kommersiellt.

Men filmen är på många sätt mycket skickligt gjord fastän med enkla medel. Någonting i den gamla genuina filmkonsten har gått förlorat i allt modernt effektsökeri. Film var bättre förr :-)