Limtorget, besvikelsernas torg, men nu ett torg på väg tillbaka
Egentligen är Limtorget i Lidköping inget torg, utan snarare en gata, som är en del av det medeltida gatunätet i det gamla Lidköping. I slutet på den gata som idag kallas Limtorget ligger ett kafé. Dagens fika intogs på detta smått legendariska kafé. Vi besökte det för första gången för lite drygt 10 år sedan, och det blev omedelbart ett av våra favoritställen, inte bara för den goda räksmörgåsen, utan även för det fina läget och den trevliga personalen, kort sagt, den underbara atmosfären. Man beställde sin smörgås som dom sedan gjorde medan man väntade. Smörgåsarna var uppkallade efter mer eller mindre kända män i staden. Vår favorit räksmörgåsen var uppkallad, vill jag minnas efter en tidningsredaktör vid namn Höring. Smörgåsen uppkallad efter kommunalrådet Kjell Hedvall var däremot direkt oätlig. Den innehöll nämligen tonfisk.
För en fem sex år sedan vid vårt besök i Lidköping tänkte vi som vanligt gå till Limtorget och fika och äta en god smörgås, men till vår förvåning, som sedan utbyttes mot besvikelse, konstaterade vi att kaféet hade bytt ägare, och de goda smörgåsarna hade ersatts med inplastade äckelsaker. Vi gick bara därifrån, häpna över att sådant tilläts hända. Att se så högt skattat kafé så plötsligt kan sjunka så lågt i kvalitet. Vi bojkottade konsekvent det kaféet de kommande åren vi besökte Lidköping, men förra året tänkte vi att vi skulle ge det en ny chans. Och då verkade det som om det bytt ägare igen, för då var det plötsligt riktigt god kvalitet på både smörgåsar och bakverk. Och idag gick vi alltså dit igen. Räksmörgåsen var visserligen inte längre uppkallad efter någon redaktör, men den var mycket god.
Att fika på Limtorget är att söka sig tillbaka till sina rötter. En liten bit från kaféet står den gamla vattenpumpen. Det berättas att vid den vattenpumpen hämtade min mamma vatten tillsammans med sin mormor, som bodde strax bakom Limtorget. Idag går det inte att hämta vatten där, men man kan fotografera pumpen. Och lite annat.
Den finns ingen ursäkt för plastmackor. Börrk! Jag minns en svensk revyartist, som en gång hävdade: "Ryktet att SJs smörgåsar är gjorda av plast är inte sant. De bara smakar så!"
Senast vi var i Lidköping var det bara på genomresa. Synd att vi inte turistade lite i den gamla stadsdelen, jag har aldrig sett den. Det är väl närmare 20 år sedan.
Varken brädskutorna eller Defa finns kvar såvitt jag vet. Däremot finns såklart Garströms konditori kvar. Detta smått legendariska konditori som har kvar sin 50-talsinredning. Men dessvärre håller inte konditoriet riktigt så hög klass som jag skulle önska.
Var det inte på 70-talet man talade om SJ:s plastmackor. Jag minns det bara svagt. Vi hade nästan alltid med oss egna smörgåsar när vi åkte tåg när jag var liten. Man köpte i frysdisken något som kallades renklämma. Gott var det, det minns jag.
Det lustiga med Lidköping och dess två stadsdelar Gamla Staden och Nya Staden, är att det är Gamla Staden som är nyast. Det beror troligen på att Gamla Staden har brunnit och så har man byggt nytt. Lurigt, om man inte känner till det.