"The decisive moment", hur svårt kan det va'?

Inte för att jag tycker det är speciellt viktigt med att ha tydliga definitioner av olika kategorier av foton, men jag har ändå fastnat för "the decisive moment" som definition av gatufoto, om inte annat så för att utmana mig själv. Men fan vad svårt det är att hitta ögonblick värda att frysa på bild när man vandrar runt i stan. Inte heller denna gång gick det speciellt bra. Jag fick nöja mig med bilder som i alla fall på något sätt har fångat en känsla, i alla fall i mina ögon. (Och som vanligt blandar jag friskt färg och svartvitt.)

PS Gör er icke besväret att fika på Sturekatten. Det är inte längre vad det varit, annat än vad priset anbelangar. Dyrt som fan men inte speciellt gott.

Something for everybody

Titeln på denna bloggpost syftar dels på att innehållet är lite gott och blandat, och dels är det en hyllning till Sveriges största Blues- och Soulartist Sven Zetterberg, som nyligen gick bort. Hans sista skiva heter nämligen Something for everybody, och vi börjar med en bild på Sven från en spelning på Fasching 2012.

Idag gick jag en sväng på stan med kameran som sällskap. Om man promenerar i Stockholm mellan halv tre och halv fyra är det väldigt svårt att inte fotografera färg, så här kommer ett gäng färgbilder från den promenaden.

Egentligen hade jag tänkt mig ta svartvita bilder, grovkorniga och med mycket svärta i. Men det var som sagt svårt när stan såg ut som den gjorde. Emellertid fick jag i alla fall ihop några svartvita bilder.

Och där blev det dags att åka hem och äta middag. Förhoppningsvis blev det Something for everybody.

Kan man säga att en bild är bra?

Jag läste för en tid sedan att detta med att säga om en bild är bra eller inte, är lite knepigt. (Jag tror det var i en krönika av Sara Arnald i Kamera & Bild jag läste det. Minns jag fel, och den rättmätige författaren läser detta så lämna en kommentar så ska jag rätta texten. Äras den som äras bör.)

Författaren menade att det inte går att rakt av säga om en bild är bra eller inte. En bild kan vara väldigt bra i ett sammanhang och totalt värdelös i ett annat. När man ska ta ställning till om en bild är bra eller inte måste man alltid sätta in bilden i ett kontext. Man måste förstå i vilket sammanhang bilden är tänkt att verka. Därför, menade författaren, vore det mycket bättre att diskutera om bilden "gör jobbet" istället för om bilden "är bra". Jag tyckte det lät väldigt klokt, men dessvärre verkar den krönikan ha passerat fotosverige tämligen obemärkt. Lite synd tycker jag, för ju mer jag tänker på den, desto mer inser jag hur genial tanken är. Det finns oerhört mycket dold pedagogik i att ändra diskussionen om en bild från om bilden är bra till om bilden gör jobbet. För de som inte förstår varför deras bilder aldrig blir publicerade i fototidningar eller aldrig vinner några tävlingar, eller inte begriper varför en bild vinner en tävling, kan begreppet "gör jobbet" förklara en hel del.

Här kommer nu ett antal bilder som definitivt gör jobbet.

Den första bilden är från semestern i somras. Den är tagen på stranden mellan Vitemölla och Haväng, nere på Österlen. Det var en fantastisk kväll. Det medhavda fikat smakade underbart, luften var ljum och ljuset var magiskt. Bilden nedan framkallar alla dessa minnen på ett mycket tillfredsställande sätt, vilket var meningen. Bilden gör jobbet.

Den andra bilden är tagen strax undanför Siljansnäs på midsommardagen i år. Bilden påminner mig och den magiska stunden då jag och min hund satt där och fikade och tittade ut över Siljan. Vi satt där säkert i en timme och bara njöt av lugnet och friden. Allt detta minns jag med hjälp av bilden. Bilden gör jobbet. 

Den tredje bilden är tagen i Östebybruk i våras.  Ända sedan jag för första gången såg en bild tagen av Lars Tunbjörk har jag varit otroligt fascinerad av hans bilder, och jag har otaliga gånger, med samma usla resultat varenda gång, försökt kopiera hans bildstil. Den här bilden var otroligt rolig att både fotografera och efterbehandla. Bilden, under sin tillblivelseprocess, gjorde jobbet. (Att sedan resultatet inte uppskattas av alla är i det sammanhanget ointressant för mig.)

Den fjärde bilden är  tagen på ett  bröllop i somras i Ölsta Folkpark på Färingsö. Min kusin gifte sig, och centerpartiet sponsrade bröllopet genom att låna ut parasoller. Hur grisen hamnade ovanpå parasollet vet jag inte, men denna bild visar väl vilket galet bröllop det var. Bilden gör jobbet!

Den femte bilden är tagen på en begravning jag blev ombedd att fotografera. Jag tog närmare trehundra bilder, både före och under begravningsakten samt vid minneshögtiden efteråt. Av alla dessa trehundra bilder ville de anhöriga bara ha ett fåtal i en minnesbok och nedanstående bild är en av dem. Så bilden gör definitivt jobbet.

Den sjätte bilden är tagen för några år sedan i Borstahusen, strax norr om Landskrona. Bilden liknar en fototapet från det glada 70-talet och anses väl av många så som ganska lättsmält eftersom den inte ger så stort tuggmotstånd. Jag tycker det var fantastiskt att få fånga en sol på väg ner i havet, för sådant ser ju inte vi som vanligtvis bor på ostkusten speciellt ofta. Att det dessutom flög några fåglar över himlen gör att det ännu mer känns som man var på precis rätt ställe vid rätt tidpunkt. Det ger en otrolig tillfredsställelse att titta på bilden. Så den här bilden gör definitivt jobbet.

Den sista bilden är tagen på ett hundraårskalas härförleden. (Näe, 100-åringen hoppade inte ut genom ett fönster och försvann.) Bilden ingår i en fotobok som 100-åringen ska få. Den kommer att påminna honom om den här dagen och han kan visa bilden för sina vänner på äldreboendet, och dom kommer att skratta åt bilden. Den kommer definitivt att göra jobbet.

Är det någon som har orkat bläddra sig ända hit ner? De flesta bloggar idag innehåller ju bara en bild och nästa ingen text. Det tycker jag är tråkigt. (Det har jag redan skrivit ett blogginlägg om, så jag släpper det nu.) Men jag hoppas ändå att någon eller några har kommit hit. I så fall , ett stort tack för att ni ägnade min blogg och mina funderingar lite tid.

Rockfotopelle? Knappast!

Jag har hört Göran Segeholm prata om de bägge P:na som krävs för att det ska bli bra bilder. Purpose and Passion. Man måste ha ett syfte med sina bilder, och det räcker inte att vara intresserad av att fotografera., man måste ha en passion för det man fotograferar också. För några veckor sedan åkte hela familjen (utom hunden) en tur med ångbåten Blidösund för att lyssna på bandet Knock-out Greg and the Injectors. Ett band som är totalt okänt såvida man inte tycker om gammal hederlig Rythm'n'Blues och närbesläktad musik. Gillar man sådan musik vet man att Knock-out Greg tillhör de mest namnkunniga svenska musikerna inom denna genre. Han har underhållit både på min frus och min gemensamma 40-årsfest, och på vår yngsta dotters bröllop, så man kan nog säga att vi är passionerat förtjusta i hans musik. I och med det fanns i alla fall ett av P:na på plats, vilket jag tyckte räckte för att ta med kameran på båtturen. Ett syfte kan man ju skapa i efterhand. Till exempel  att skriva detta blogginlägg, länka till det från sin facebooksida och hoppas på riktigt många likes. Det måste väl vara ett bra syfte, eller nåt.

PS För den händelse någon läsare inte känner till Rockfotoemma, vars namn jag har travesterat i rubriken till detta inlägg, vill jag berätta att hon tillhör en av Sveriges duktigaste fotografer av rockkonserter. Fast hon är duktig på annat också.

Vem fan har ställt om min kamera?

Jag hade med mig kameran på kvällens hundpromenad, och helt plötsligt upptäckte jag att bilderna jag tog var vinjetterade och hade väldigt onaturliga färger. Färgerna kunde möjligen förklaras av det märkliga skymningsljuset, men vinjetteringen? Var det något fel på objektivet? Men till slut hittade jag en funktion bland alla menyer där man bl a kunde välja toy-kamera. DET HADE JAG INTE VALT, men likväl stod kameran på det. Det var ju en himla tur att bilderna jag tagit funkade hyfsat i detta läge.