Vad i hundan blir det så mycket hundar på mina bilder?

Har gått igenom många av mina bilder som jag brukar kategorisera som gatufoto. Och slås av att förvånansvärt många bilder innehåller en hund. Det är definitivt inte något medvetet val jag gjort, det har bara blivit så.  Är det för att man som hundägare alltid har "hundradarn" påslagen? Eller tycker jag omedvetet att det finns något spännande med hundar? (Ja, såklart jag tycker det, annars skulle jag väl inte ha en egen hund, men ändå.) Eller är det så att hundar liksom lockar fram det där ögonblicket man som gatufotograf är ute efter?

Jag vill på intet sätt hävda att alla bilder ovan är bra, eller ens kvalar in i kategorin gatufoto, men faktum är att bilderna i alla fall är tagna under promenader runt om i Stockholm.

Ibland kan det dock hända att motivradarn är inställd på annat än hundar. Och då kan man ju fånga ett och annat mumintroll också.

Elektronisk slutare??? Vad är det? Hjälp!

Jag inbillar mig att ett blogginlägg är det snabbaste sättet att få svar på en teknisk fråga, även om det finns forum på Fotosidan som har tekniska frågor som sitt område. Jag prövar så här så får vi se.

Familjen äger en Fujifil X-Pro2 och en X-E2s. I bägge kamerorna finns ett menyval som handlar om mekanisk eller elektronisk slutare. Jag förstår precis skillnaden rent tekniskt, men trots det kan jag inte räkna ut när det ena är att föredra framför det andra. I vissa lägen önskar man en helt tyst kamera och då är det väl klart att den elektroniska är att föredra, men finns det några baksidor med den elektroniska slutaren jämfört med den mekaniska? Blir det sämre bildkvalitet? Någon som vet?

Begravningsfotografering, är det OK?

Jag har blivit ombedd att fotografera vid en begravning nästa vecka. Eftersom det är barndomsvänners pappa och svärfar som ska begravas är det ju inte ett jobb som fotograf, utan mer som en bekant som tar med sig kameran, eftersom jag kanske ändå skulle gått på begravningen. 

Men att fotografera på en begravning är ingen lätt sak. Att fotografera vid minneshögtiden efter själva begravningsakten är väl inga konstigheter, det brukar ju ofta bli ganska uppsluppen stämning på sådana tillställningar. Men att fotografera under själva begravningsakten har jag stor respekt för. Såklart ska jag prata igenom detta med de anhöriga och höra vad de vill, men jag undrar om det finns någon av er som läser detta som har gjort något liknande, och kan komma med några råd eller funderingar, framför allt kring detta med respekten för de närvarande vid begravningsakten. Jag är tacksam för alla synpunkter och tankar om detta.

Vi ska alla den vägen vandra (igen)

När jag började fotografera digitalt på allvar för ca 8 år sedan, läste jag ofta en tidning som hette Digitalfoto. (Den kanske finns kvar fortfarande, det vet jag faktiskt inte.) I början gillade jag den tidningen väldigt mycket, men ganska snart blev jag trött på de översatta artiklarna som alla lovade perfekta bilder, bara man läste artikeln, och såklart köpte tidningen. I synnerhet blev jag trött på alla bilder, både i steg-för-steg-anvisningar och i repotage, av silkesvatten, dvs rörligt vatten fotograferade med lång slutartid. Jag lovade mig själv att aldrig sjunka så lågt så jag tog och än mindre publicerade sådana bilder. Emellertid hamnade jag för någon dag sedan vid Skånes högsta vattenfall, och du kunde jag inte låta bli att prova. Och när jag nu brutit mitt löfte att aldrig ta sådana bilder kan jag lika gärna bryta det andra löftet, att inte publicera sådana bilder.  Men jag tycker fortfarande nte att det är speciellt märkvärdigt med silkesvatten.

På't igen

Har man nu köpt sig en kamera för en himla massa pengar som anses vara en perfekt gatufotokamera är det inte mycket annat att göra än att gå ut och fotografera lite gator. Jag tycker faktiskt det är roligt att gå runt och fotografera i Stockholm när det rör sig en massa turister runt om i stan. Det gjorde jag redan innan jag visste att det fanns något som hette gatufoto.

Jag vill på intet sätt ge mig in i en diskussion om vad gatufoto är,  och än mindre döma andras bilder för att vara eller inte vara gatufoto. Men för egen del tycker jag allra bäst om bilder (både att titta på och att ta själv) som håller sig inom ganska snäva ramar, nämligen fångade ögonblick. Ingen lätt sak, men om man inte övar blir man inte bättre. Så här ser resultatet ut av dagens övningar.