Bergsäkert fika

Igår intogs förmiddagsfikat på Lenas bageri på Bohus-Malmön. Enligt utsago är det ett relativt nyöppnat bageri och kafé, med endast tre fyra år på nacken. Och enligt samma källa var Lena tidigare brevbärare på ön. Men uppenbart är att hon kan baka också. Däremot skulle hon givit fan i att ha crabsticks i skagenröran. Det är bättre att bara ha räkor, och om det är nödvändigt ta lite mer betalt för smörgåsen i stället för att dryga ut den med billigt skit.

Av naturliga skäl har fisket varit den stora inkomstkällan för innevånarna på Bohus- Malmön, men i mitten av 1800-talet började stenindustrin ta fart, antalet bofasta ökade. Som mest lär det ha bott nästan 1700 personer på ön. Idag finns det runt 200 bofasta på ön.  Den 20 december 1977 bröts den sista stenen på Bohus-Malmön, och en drygt 100-årig inddstriepok gick i graven. Därefter är stenbrotten inte längre en ohälsosam arbetsplats för stenhuggare, utan ett mål för Bohuslänromantiker som tycker att stenbrotten är pitoreska inslag i naturen. Och det är klart, är man på Bohus-Malmön ska man besöka stenbrotten. Det är både vackert och hemskt. Det är mäktigt att se dessa stora dagbrott, men det är också sorgligt att se hur människan förstört den fina naturen. Men man kanske också kan se människans framfart i naturen som ett monument över hur välfärdssverige byggdes. Eller också kan man bara fotografera det, utan att fundera så mycket, och sedan åka och dricka en kopp kaffe hos Lena.

Dagens fika - en skräckupplevelse

Idag förflyttade vi oss från Lidköping till Kungshamn. Ungefär på vägen mellan Lidköping och Kungshamn ligger Lilla Paris som Birger Sjöberg kallade Vänersborg. Redan dom gamla grekerna (eller i alla fall mina föräldrar) lärde mig att passerar man Vänersborg och det drar ihop sig till fika, ska man stanna till och fika i Stadsparken.  Den är också känd under namnet Skräcklan. I denna stadspark på 54 000 kvadratmeter finns en stuga ritad av arkitekten John Åkerlund. (John Åkerlund har ritat ett flertal anläggningar åt Svenska Turistföreningen, men även  ett flertal andra hus i Sigtuna, däribland Sigtunastiftelsen.)  Stugan kallas såklart Skräcklestugan och den byggdes 1935.

Serveringen i Skräcklestugan är definitivt inte värd en omväg, men det är något speciellt med stadsparker i småstäder. (Någon gång ska jag åka runt och fotografera stadsparker runt om i Sverige.) Att sitta i stadsparken och titta på blommorna och duvorna och äta något och dricka en kopp kaffe är nog ändå värt en omväg. I synnerhet om miljön andas Birger Sjöberg och hans underbara visor.

Bilderna ser lite bleka ut i färgerna. Det beror på att jag inte orkade byta färgrymd.

Limtorget, besvikelsernas torg, men nu ett torg på väg tillbaka

Egentligen är Limtorget i Lidköping inget torg, utan snarare en gata, som är en del av det medeltida gatunätet i det gamla Lidköping. I slutet på den gata som idag kallas Limtorget ligger ett kafé. Dagens fika intogs på detta smått legendariska kafé. Vi besökte det för första gången för lite drygt 10 år sedan, och det blev omedelbart ett av våra favoritställen, inte bara för den goda räksmörgåsen, utan även för det fina läget och den trevliga personalen, kort sagt, den underbara atmosfären. Man beställde sin smörgås som dom sedan gjorde medan man väntade. Smörgåsarna var uppkallade efter mer eller mindre kända män i staden. Vår favorit räksmörgåsen var uppkallad, vill jag minnas efter en tidningsredaktör vid namn Höring. Smörgåsen uppkallad efter kommunalrådet Kjell Hedvall var däremot direkt oätlig. Den innehöll nämligen tonfisk.

För en fem sex år sedan vid vårt besök i Lidköping tänkte vi som vanligt gå till Limtorget och fika och äta en god smörgås, men till vår förvåning, som sedan utbyttes mot besvikelse, konstaterade vi att kaféet hade bytt ägare, och de goda smörgåsarna hade ersatts med inplastade äckelsaker. Vi gick bara därifrån, häpna över att sådant tilläts hända. Att se så högt skattat kafé så plötsligt kan sjunka så lågt i kvalitet. Vi bojkottade konsekvent det kaféet de kommande åren vi besökte Lidköping, men förra året tänkte vi att vi skulle ge det en ny chans. Och då verkade det som om det bytt ägare igen, för då var det plötsligt riktigt god kvalitet på både smörgåsar och bakverk. Och idag gick vi alltså dit igen. Räksmörgåsen var visserligen inte längre uppkallad efter någon redaktör, men den var mycket god.

Att fika på Limtorget är att söka sig tillbaka till sina rötter. En liten bit från kaféet står den gamla vattenpumpen. Det berättas att vid den vattenpumpen hämtade min mamma vatten tillsammans med sin mormor, som bodde strax bakom Limtorget. Idag går det inte att hämta vatten där, men man kan fotografera pumpen. Och lite annat.

I väntan på...vadå? Kaffe och tåg förstås!

Gårdagens semesterfika intogs på Naturligtvis - Stationshuset Hällekis. Trots att det går tåg på den gamla järnvägen utmed Kinnekulle, är inga av stationshusen längre stationshus. Blomberg, Trolmen, Råbäck och Hällekis stationshus är idag något annat. Privatbostad eller som i Hällekis, affär, bageri och kafé. (Och Trolmens stationshus ägdes en gång av min morfars bror, som hade det som sommarhus.) I stationshuset i Hällekis har det sedan 1983 funnits en butik som sålt ekologiska kläder. Men för tre år sedan bestämde man sig för att utöka verksamheten, och öppnade kafé och bageri. Där serveras, liksom på Hällekis säteri, kaffebröd, smörgåsar och även lite enklare mat. Allt med ekologisk profil. Och liksom på Hällekis eftersträvar man lokalproducerade råvaror i möjligaste mån, och man bakar allt själv.

Vi satt nedanför perrongen och fikade, men inte fan kom det något tåg. Det hade annars varit lite roligt tycker jag, och säkert hade man kunnat ta någon bra bild också. Nu blev det såhär, utan tåg: