OmTag. Kliniskt och hårt eller mjukt och följsamt?

Ganska vanlig typ av bildbehandling idag

Det sker svängningar med jämna mellanrum för hur vi vill att bilder skall se ut. Speciellt när det gäller svartvitt pendlar det mellan hårt och mjukt, distinkt och följsamt. Jag tycker att det för närvarande ofta råder en ganska ”klinisk” bildstil med förhållandevis hård kontrast och distinkt definierade detaljer.

Jag tror också att det digitala mediet förstärkt detta en hel del. Sådant som per automatik gjorde analoga bilder mjukare, som korn och överblödning i emulsionen finns inte i det digitala och i så motto ligger den digitala bilden säker närmare den verklighet vi fotograferar. Sedan misstänker jag att det analoga med sin slumpmässiga kornstruktur och andra svagheter ligger närmare ögats sätt att uppfatta verkligheten.

Hur som helst så funkar de olika teknikerna lite olika vilket jag tror styrt bildpresentationen en hel del. Jag uppfattar det som om bilder generellt blivit mer kliniska och kontrastrika på senare år. Kopierat hårt har man i och för sig gjort ganska länge, det startade nog redan på 60-70 talen. Men i det analoga kommer man inte runt kornen och silvrets egenskaper när det utsätts för ljus.

Fotat med film och redigerad lite mjukare 

Speciellt film med traditionellt korn dör sällan i svärtan, det finns ofta något skönjbart i negativet oavsett hur mycket underexponerat det är. På samma sätt är det i högdagern, den klipper i stort sett aldrig. Dessa egenskaper får man med sig när man kopierar i mörkrum även om man kopierar hårt. Det finns i det analoga inga definitiva av eller på lägen i skuggor och/eller högdagrar vilket man däremot ofta plockar fram när bilder behandlas digitalt.

Ofta drar man i reglagen så att man får absolut svart och absolut vitt i bilderna och utskrifterna när man redigerar digitalt, på mörkrumskopior är det sälla någondera. Även silvergelatinpappret fungerar annorlunda och som film, även om man aktiverar så mycket silver som möjligt (alltså max svärta) är denna svärta uppbyggd av ojämnt fördelade silverpartiklar och har ett liv eller struktur på något sätt.

Nu kommer det alltid vara en smaksak hur man vill ha sina bilder, men jag föredrar det lite mjukare och följsammare framför det kliniska och hårda.

2014-06-16 08:09   Wolfgang

På 60-talet kunde trycket i bildmagasinen inte återge alla gråa nyanser och bilderna blev gärna hårda och svarta, vilket sedan blev en trend att skapa lika hårda kopior redan i mörkrummet. Och nuförtiden är konverteringen till svartvitt ofta för sotigt. Ibland blir det bra beroende på motivet, men oftast inte.

Besvara

2014-06-16 08:30   Marie_1

Lärorik läsning med intressanta bilder att jämföra. Fantastisk bild nr 2 tagen på film! Den mjuka övergången skapar en sådan speciell djup i bilden.

Nyligen tittade jag på en dokumentärfilm om Jean Seaberg på svt2 i vilken visas många fantastiska svart/vita bilder från cirka 60-talet.

Det finns naturligtvis en enorm variation av nyanser, kvaliteter och stilar i den svart/vita fotokonst men det är sällan man ser idag sådana kvalitetsbilder som från förr. Är den främsta avgörande faktor att man fotograferade på film? Är det alltså ganska omöjligt att återskapa denna kvalitet och känsla digitalt?

Jean Seberg – född under en olycklig stjärna
http://www.svt.se/k-special/se-program/avsnitt-1-40?autostart=true
hälsningar, Marie

Besvara

2014-06-16 08:54   pia51

Otroligt vacker porträttbild.
Intressant att läsa om tekniken bakom bilden.
Hälsningar pia

Besvara

2014-06-16 09:33   pic-tor

Mycket ömsint och fint porträtt.

Besvara

2014-06-16 10:12   froderberg

Intressant. Vad folk gör påverkas också av kunskapsnivå. Och vårt intryck av vad folk gör påverkas av vad vi ser. Förr kom många nybörjarbilder inte längre än till en vägg på den lokala fotoklubben. Nu finns det ingen tröskel för vad alla kan ta del.

Jag vill alltså skilja mellan medveten och omedveten teknik. Får tacka dig för en ökad medvetenhet.

Besvara

2014-06-17 02:15   alf109

Tack ska ni ha för era kommentarer och tankar. :)
-affe

Besvara