OmTag. Avmystifiera gatufotografin
Jag tycker att man ibland tenderar att mystifiera detta med gatufoto lite i onödan. Om man ägnar mycket tid åt att fotografera, på gatan eller någon annan stans kommer man med tiden öva upp en viss färdighet. Detta gäller känsla för komposition till exempel och en känsla för att trycka av när något spännande dyker upp.
Ofta hamnar diskussionerna i allt från val av prylar till hur man bäst hanterar dessa. Som vanligt är det främst övning som ger färdighet, och en ofta förbisedd parameter som är viktigare än allt annat är hur mycket tid man lägger ned. Situationer uppstår inte på löpande band, så ju mer tid man lägger ned ju fler situationer kommer man att springa på.
Fotografering är i sin teknik bland det enklaste man kan syssla med, egentligen handlar det om att trycka på en knapp. Och detta lär man sig ganska snart, seendet är något man tränar upp genom att praktisera och titta på bilder man gillar. När det gäller val av kameran skulle mitt enkla råd vara att plåta med något man trivs med, sedan må detta vara en digitalkompakt, en dslr eller en mätsökarkamera.
Plåtar man mycket på gatan kommer ganska många fram till att en genomsiktssökare där man ser lite vad som händer utanför ramarna kan vara praktiskt. Men långt ifrån alla tycker så, så för dem är det andra val som gäller.
En annan faktor som jag själv är dålig på men som jag ofta tycker blir ganska viktig är att våga gå nära när man fotograferar, och ärligt talat är det ganska få som bryr sig om man inte blir påträngande med sin kamera. Detta leder in på nästa område, som egentligen är resultatet av det jag skrivit om. Man måste kunna hantera sin utrustning på ett smidigt sätt som ges av den övning man får av att plåta ofta och mycket.
Hur som helst, det finns inga genvägar tror jag, om det vore så enkelt som att följa olika tumregler och så vidare skulle säkert många fler vara duktiga på detta. Köp ett piano och du äger ett piano, köp en kamera och du är fotograf tycks en hel del tro. För att bli duktig måste man lägga ned en massa tid, som med det mesta.
Vilka prylar du använder däremot spelar ingen som helst roll så länge de känns rätt för dig. Dessutom kan jag ibland tycka att diskussionerna om hur gatufoto skall se ut tenderar att spåra ur en smula. Tänk om Cartier-Bresson, Doisneau, Ronis med flera skulle ha ratat allt som inte såg ut som Atgets fotografier och envisats med att tillämpa hans teknik för att det ”skulle vara på riktigt”? Vart hade vi stått då? Så om ni tycker det är kul, ge er ut på gatan och dokumentera hur och med vad ni vill, bilderna kommer med tiden.
ha en fin natt affe
peter
-affe
-affe
Man får vara glad för det digitala. Nu ser man ju mycket fortare vad som är bra eller ej, och då kan man enklare lära från sina misstag innan man har glömt hur man gjorde dem.
-affe
Det tar tid att träna upp sin förmåga att se motiven, hitta tajmingen och dessutom få till en bra komposition. Svårast är kanske att fånga intressanta händelser. Det är lättare att hitta en spännande miljö och sedan få en människa att passa in i den. Och ännu enklare att bara fotografera en enskild person som går framåt.
All sorts fotografi har sin speciella utmaning, tycker jag.
-affe
Jag måste tänka på den stora violinisten Jascha Heifetz. Någon sa till honom att det måste ju bli bra, när han spelar på en Stradivarius-violin.
Då lyfte Heifetz sin Stradivarius till sitt öra och sa: "Jag hör ingenting". :-)
-affe
Atget var en fransk fotograf som plåtade i början av 1900-talet och knallade runt med storformatskamera (en sådan där stor träkamera där man har ett skynke över huvudet för att fokusera) på Paris gator och plåtade.
-affe
Ps. lite Atgetbilder:
https://www.google.se/search?q=eugene+atget&oe=utf-8&aq=t&rls=org.mozilla:sv-SE:official&client=firefox-a&um=1&ie=UTF-8&hl=sv&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&ei=Vu9qUeC5LuPo4QSTuYGYDw&biw=1920&bih=1066&sei=Wu9qUdGXIYqE4ASgnICQCw
Ha det bra Bengt
-affe