OmTag. Eftersatt underhåll

Jag slås ofta av att underhållet är kraftigt eftersatt i våra relativt nybyggda områden. Man bygger gärna dyrt med exklusiva material men sedan struntar man i underhållet verkar det som. Områden får den där deprimerande öststatskänslan över sig redan efter några år när gatstenarna ligger på sniskan och buskar växer i cykelställen.

Jag har funderat lite över vad det kan bero på att nybyggnation har så hög status samtidigt som bevarande och underhåll verkar ha så låg? Har slit och släng mentaliteten nått så långt att den till och med gäller för våra bostadsområden numera? Förr fanns det ju anställda som höll efter gator och torg, jag undrar vart de tagit vägen? Har det blivit Nisse på Manpower av alltihop?

Nedgångna miljöer skapar vantrivsel och bidrar också till att accelerera förfallet eftersom både förstörelse och nedskräpning tenderar att öka där det redan ser sunkigt ut. Jag tror också att det beror en del på att det ofta byggs ganska opersonligt från början. Vem kan trivas i miljöer likt de runt Södra Stationsområdet till exempel? Det är liksom byggt för att vara dött från början tycker jag. Allt börjar mer och mer likna miljonprogrammets misslyckade betonggetton. Hur som helst, jag undrar ofta vart underhållet och omsorgen har tagit vägen? 

OmTag. Angående fotoförbud och vikten av att rannsaka sitt eget beteende

Funderat vidare lite runt detta med lokala fotoförbud, som luciafirandet på en del skolor och liknande. Personligen är jag emot generella förbud men jag inser också att det ibland kan behövas av olika skäl. Men är det inte vi fotografer som själva till stor del satt oss i denna situation? Inte när det gäller folk med skyddade identiteter givetvis, men detta att det skall fotas överallt och hela tiden och att bilderna dessutom läggs upp på nätet oavsett vad de avbildade tycker?

Nu tycker jag att vardagsbilder eller om man blir fångad på bild när man är ute på stan i största allmänhet är något man får tåla. Det finns dock en hel del irriterande fotografering, som när folk står och siktar och siktar och bara kör vidare även fast hela situationen blivit ganska obekväm sedan länge.

Ganska många verkar helt sakna någon form av socialt bollsinne när de plåtar. Känslan för den utsatte är ungefär den samma som om någon tokstirrar på en och inte har förstånd att lägga av. Det kan kännas både hotfullt och irriterande som alla förstår, med kamera är dock samma beteende acceptabelt verkar en del tycka.

Om man är så taskig på hantverket att det tar en oändlighet att få till bilden är det nog bättre att man försöker öva upp sin förmåga innan man ger sig i kast med att fotografera helt okända personer på gatan till exempel. Sedan finns de som tycks tro att hela världen cirkulerar just runt dem och deras rätt att plåta, alltså sådana som helt klart stör men inte tycks begripa det själva. Vad man skall göra i dessa fall är knepigare då de själva över huvud taget inte tycks inse att de faktiskt är störande, ungefär samma fenomen som de som festar på balkongerna hela nätterna utan en tanke på att grannarna behöver sova.

Men vi som gillar att fotografera i verkligheten måste ta ett ansvar för hur vi beter oss, vår frihet är inte skriven i sten och hur det utvecklas ligger mycket i våra egna händer. Ingen vill ha fotoförbud, men då måste vi också bli bättre på att respektera dem som utan egen förskyllan befolkar våra bilder. Jag har själv plåtat ganska mycket på gatan tidigare och i stort sett aldrig råkat ut för att irritera folk, så en hel del handlar nog om den personliga utstrålningen när man fotograferar och respekten för de man avbildar.

En annan tumregel är att fotograferandet skall ske öppet, men så pass smidigt och snabbt att folk inte känner sig utstirrade. Smygbilder hör inte hemma på gatan utan är lika irriterande som dess motsatts stirrbilderna. Om man smyger* med sitt fotande kommer man dels visa själv att man inte tycker att det man håller på med är ok, varför annars smyga? Och dels förmedlar man den känslan till alla i omgivningen. Det finns ingen som syns mer än någon som försöker dölja något denne håller på med. Dessutom har man genom sitt eget agerande visat att man inte ens själv tycker att det är ok, och varför skulle då de som hamnar på bilderna tycka det?

Om vi även i fortsättningen skall kunna fotografera fritt tror jag att det är viktigt att vi tar ansvar för vårt fotograferande och intar en mer ödmjuk attityd mot dem som hamnar på våra bilder. Bara för att det är juridiskt tillåtet är det inte moraliskt rätt att fotografera i alla lägen och hur som helst.

* Med smyga avses i detta fall att anstränga sig för att försöka dölja att man fotograferar, alltså inte att vara så obemärkt och smidig med sitt plåtande att de flesta inte reagerar över det.

Ps. Bilderna har inget med texten att göra.

OmTag. Luciafirande, murar och flathet

Det har varit en del snack om att plåta ungarnas luciatåg och jag har lite svårt att förstå dem som inte förstår. Som jag ser det är det ganska självklart att folk med skyddad identitet skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

För mig är detta viktigare än att föräldrar skall få plåta fritt i skolor och på dagis och tömma sina minneskort på sociala medier till exempel. De som har skyddad identitet är ofta folk som är hotade och därför måste gömma sig för de som hotar. Det kan vara allt från morsan som är tvungen att gömma sig för sin våldsamme före detta till folk som vittnat i rättegångar och därför har ett hot mot sig och sin familj hängande över sig.

Sedan finns dessutom den aspekten att själva stunden löper ganska stor risk att förstöras av alla föräldrar som likt fotografer i ett pressdike flashar på som om det gällde livet. Kan man inte bara köpa läget och låta sig njuta av stunden i stället för att gå i taket över något som för gemene man borde vara ganska trivialt?

Hur kommer det sig att man så ofta idag skall hävda sin ”rätt” in i absurdum och personligen känna sig påhoppad av allt möjligt? Det skulle inte förvåna mig om de som känner sig mest upprörda över att inte få plåta sina barn och andras på deras luciafirande i skolan/förskolan/dagis också är de som för mest väsen om de själva anser sig bli kränkta av någon annans fotograferande. Det brukar vara samma personer som skramlar om det mesta.

Annars har jag funderat lite över detta med gatufoto och vart det är på väg? Själv ägnar jag mig inte åt det i någon större utsträckning längre. Jag tycker att ganska mycket handlar om anonyma bilder utan känsla eller ibland, vilket är värre, rena övergrepp mot personer i marginalen. Sedan finns det givetvis några som är bra på att fånga lustiga samspel och snygga linjer, all heder åt dem men för egen del tycker jag att det blir ganska trist om bilderna inte berättar om något.

För egen del saknar jag ofta någon känsla som jag kan identifiera mig med. Tänker på detta när jag bläddrar i Koudelkas senaste bok The Wall som är ett starkt statement mot det totala vansinnet. Boken visar muren som uppförs i huvudsak på ockuperad mark i Palestina och som gör livet snart sagt omöjligt för många drabbade människor.

Att separera har sällan varit en fungerande modell för försoning och förståelse. Berlinmuren var det inte många som hade något positivt att säga om, och när den föll jublade man i stort sett utan undantag. Denna mur däremot är det tystare om, vart finns opinionen och varför hör man sällan något från våra folkvalada? Är det ok om förtryckaren som fördriver, raserar och konfiskerar historiskt själv varit utsatt för förföljelse? Det borde inte ses som ok att hävda ett historiskt arv för att rättfärdiga ett förtryck av andra som inte har något med denna historia att göra, ganska självklart.

Likadant om man tittar på Tibet, varför finns ingen kraftfull opinion mot Kinas orättfärdiga förtryck? Man utrotar en hel kultur och världen rycker på axlarna, det finns mer pengar att tjäna på att vara polare med kineserna och därmed titta åt ett annat håll. Denna flathet och ryggradslöshet äcklar mig och gör mig ofta djupt bekymrad om mänskligheten och dess ledare.

Hur som helst: Koudelka visar att man genom ett lågmält berättande utan inslag av vare sig lemlästade eller stridsvagnar kan göra ett ställningstagande som kanske är bland de starkaste jag sett.

Tänk om man i stället för att bekymra sig över att inte kunna fotografera barnen på dagis kanaliserade sin vrede och energi mot verkliga orättvisor och missförhållanden? Eller varför inte bli lite mer förbannade över övervakningssamhället nu när FRA:s spel under täcket med NSA avslöjats och det mer och mer uppdagas att vi inte bara lever i Orwells 1984 utan att det även passerats med råge. Måste vara praktiska att vara politisk ledare då folk bekymrar sig mer om att plåta ungar på dagis kan jag tycka.

OmTag. Elliott Erwitt på fotografiska

Var och tittade på Elliott Erwitt utställningen på fotografiska idag. En suverän utställning på alla sätt som man bör se om man har möjlighet. Jag gillar Erwitts genomhumanistiska framtoning som blir så tydlig i hans bilder, han skrattar ofta med men aldrig åt folk. Ett fint exempel på ett förhållningssätt som håller i alla lägen. Printarna var stora och trots sin storlek höll de fint, annars brukar sällan stora kopior från småbild hålla tycker jag. Men som sagt i detta fall funkade det bra, dessutom snyggt och genomtänkt hängd, man fick inte ont i huvudet trots att det var många bilder. 

OmTag. Musik och fotografi

Jag har lyssnat en hel del på musik den senaste tiden, däremot har jag inte fotograferat något i stort sett. Jag har dessa två huvudsakliga intressen, musik och fotografi, och ofta ligger tyngdpunkten på ett i taget.

Jag är uppvuxen med musiken som skapades i huvudsak från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet. Jag spelade själv på den tiden och ända in till slutet av 80-talet och det som slår mig när jag lyssnar är vilken guldålder det var för musiken under tiden runt 70-talets början. Band som King Crimson (personlig favorit), Genesis, Pink Floyd och Jethro Tull, för att bara nämna några få, var band som satte sin prägel på eran, liksom de oförglömliga rockbanden Deep Purple och Led Zeppelin med flera.

Det låg något kreativt i luften under denna tid tycker jag. Något som också slår mig när jag letar runt på youtube är att ganska många av dem som var som bäst under den eran och ännu inte lagt av ofta antingen har blivit mycket sämre eller åker runt och gör covers på sig själva.

Det finns dock undantag som till exempel Robert Fripp, gitarristen och frontfiguren i King Crimson, han har aldrig stannat utan hela tiden gått vidare för att utforska nya möjligheter med sin musik. Nu hänger jag inte med i vad han gör längre, som vanligt ligger han väl 30-40 år före sin tid med det han håller på med. Men han har inte gått i den vanliga fällan att fastna i låtarna som utgjorde hans storhetstid från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet.

När man tittar på fotografi är det ofta samma sak, ofta gjordes de bästa sakerna relativt tidigt i karriären och ofta försöker man upprepa sitt tidiga koncept. Detta blir sällan bra, det känns ibland som om fotografen sitter fast med sina bilder i en tid som sedan länge är borta. Man tar till olika knep för att hålla uppmärksamheten vid liv: man gör bilderna hårdare eller drar på mer i efterbehandlingen till exempel om man inte söker extremare motiv av samma sort som förr och ibland tar man till alla knep för att hålla liv i sin egen berömmelse.

Ganska få lyckas göra om ”samma” bilder speciellt många gånger utan att angelägenhetsgraden sjunker, oavsett hur mycket det dras i spakarna eller hur man försöker spetsa till motiven. Jag tror att en av anledningarna kan vara de olika syften som ligger bakom bilderna. I de tidiga arbetena vill fotografen visa något som berör denne och ligger utanför fotografen själv. Man berättar en historia som handlar om något utanför fotografen kort sagt. De senare arbetena präglas ofta av fotografens vilja att behålla en sedan tidigare uppnådd position tror jag.

Fotografen går från att vara extrovert till att vara introvert med sina bilder, ofta omedvetet tror jag. Inom musiken blir det uppenbart när man liksom museiföremål åker land och rike runt och gör covers på sig själv, men jag tror att detta är lika vanligt inom fotografin även om det givetvis blir mer subtilt i och med att det hela tiden tas ”nya” bilder.

Oavsett hur det ligger till är det ganska få som likt Robert Fripp har modet, nyfikenheten och självkänslan som behövs för att våga lämna sina gamla fans efter sig och göra nya saker även om det nya inte når samma ära och berömmelse som det gamla.