OmTag. Kris i Europa

Så här i årets sista dagar kan jag inte undvika att tänka på utvecklingen i Sydeuropa. Nu är det uppenbart att många ekonomier hänger på fallrepet och konsekvenserna är förskräckande. Fascism och extremnationalism vädrar morgonluft på ett sätt som borde få de flesta att drömma mardrömmar.

Framför allt från EU som man utropade som det stora fredsprojektet är det pinsamt tyst. I Spanien inför man lagar som inskränker människans rätt att protestera som för tankarna till Franco. I Grekland frodas fascismen som en direkt följd av de påtvingade svångremmarna från EU, ECB och IMF.

Visst har Grekland delvis sig själva att skylla för sina ruttna finanser, men fastlåsning vid euron och påtvingade nedskärningar från en redan usel nivå gör inte det hela bättre. Dessutom är det ju en hel del som tjänar feta pengar på att hålla Grekland under förmyndarskap på fattighuset, alla dem som gladeligen lånat ut till räntor landet inte kommer att klara till exempel.

Men hur var det nu med fredsprojektet EU? Om EU skall leva upp till namnet borde det första man gjorde vara att skriva ned eller helt skriva av lånen till dessa skuldtyngda stater, och sedan borde man koppla loss dem från euron. Facit för vad som är på god väg att hända finns för övrigt hos den största förespråkaren för svångrem och piska, Tyskland.

Man bedriver en liknande utpressningspolitik mot folk i hopplöshet som man själv utsattes för efter första världskriget och som banade väg för Hitler och nazismen, och det vet vi ju hur detta slutade. Det som idag effektivt dödar alla tendenser till återhämtning i de krisande ekonomierna är kombinationen av svångremspolitik, fastlåst valuta, otyglade banker och (delvis till följd av detta) ekonomier i recession för att inte till och med kalla det depression.

Visst skulle de nödvändiga stegen innebära att långivarna, alltså de bättre bemedlade, skulle få ta en stor del av smällen. Men å andra sidan är det också dem som dels håvat in vinsterna av högräntelånen och dels varit med och sett till att Sydeuropa hamnat i det politiska moras det nu befinner sig i, så kanske kan man tycka att det inte är mer än rätt om de får betala en del. Dessutom kan det knappast varit någon hemlighet för alla de ekonomer och sakkunniga vilket skick de olika ekonomierna i verkligheten befann sig i när de en gång släpptes in i EMU. Och även om det skulle bli dyrt, vilket det blir, så undrar jag hur alternativen ser ut?

Men som vanligt passade man på att roffa åt sig så länge festen varade för att sedan skicka notan till vanligt folk, precis som det brukar gå till alltså. Man kanske inte hade i bakhuvudet att man håller på att skapa en situation liknande Tyskland på 20-30 talen i Sydeuropa? Vi får hoppas att man inte var fullt så syniska. En ödets ironi är att ekonomerna, alltså ekonomins prästerskap, nästan mangrant lämnat de idéer som EU-politiker håller fast vid då dessa visat sig felaktiga gång på gång. Synd att politiker har sådan tröghet att ta till sig av ekonomernas lärdomar.

OmTag. Tankar på julaftons morgon

En spricka i isen, året var 2005 och jag hade tagit upp nattfotograferandet på allvar. Nattfotografering för mig har alltid handlat om ro och meditation, ensam med hund och kamera i natten ger mig detta. Det finns dem som söker det exotiska eller spännande nattlivet men det handlar inte min nattfotografering om.

Några tycker att livet såväl som bilderna måste rasa på i full fart och att det alltid måste hända en massa saker. Själv är jag inte intresserad av detta. Jag levde ett ganska intensivt krogliv under många år men till slut ledsnade jag på att sitta med samma öl och samma diskussioner kväll efter kväll år ut och år in.

Livet handlar om sökande, och många av oss söker mening i tillvaron genom de rent biologiska drivkrafterna som kroglivet till exempel är en integrerad del av. Men jag tror inte att det går att finna någon djupare mening där i längden. Om vi lever i tron eller övertygelsen att tillfredställelse av de biologiska behoven är det enda livet går ut på så borde en ordentlig tarmtömning vara den ultimata lyckan? Visst är det skönt att gå på muggen när behoven så kräver, men jag skulle inte vilja tillbringa hela mitt liv där.

Jag tror att jakten på kickar, såväl i kärlekslivet som på andra sätt ofta är en neurotisk reaktion mot rädsla för realiteten att allt en dag tar slut. Det jag tror att livet går ut på är att fullt ut acceptera dess realiteter men att ändå känna förnöjsamhet, och för att komma dit måste vi först våga konfrontera förgängligheten och ta den till oss. Först då kan vi ställa oss frågan vad som verkligen är viktigt tror jag, och jag tror att man kommer att komma fram till att det som är viktigt är att det positiva man lämnar efter sig väger tyngre än det negativa.

Mest prylar, störst berömmelse och liknande spelar nog en väldigt liten roll när vi gör bokslut. Att göra sig av med sina rädslor vilket ytterst innebär att våga släppa taget om egot låter nog så enkelt, ändå är det något som man förmodligen får jobba med resten av livet utan stor förhoppning att nå hela vägen. Men jag tror ändå att sann lycka är beroende av detta, och endast detta. Det vi normalt kallar lycka handlar ofta om dess raka motsats, att ge egot kickar som gör det ännu starkare.

Lite tankar på julaftonens morgon, en dag av institutionaliserad omtanke.

OmTag. Jag kommer att fotografera så länge som det går att få tag i svartvit film.

Jag såg att den svartvita filmen blivit dyrare igen, lite trist. Men å andra sidan plåtar jag knappast mer än kanske hundra rullar småbild, ett femtiotal rullar mellanformat och kanske 100 blad 4x5” om året så det får gå nu också.

En del funderar varför man envisas med att plåta med film när det blir så mycket ”bättre” med digital teknik? Detta med bättre kommer alltid att vara subjektivt för det första, det ena är inte bättre än det andra bara annorlunda. Men visst, om man bara pratar om rent mätbara storheter som upplösningsförmåga i antal linjepar per millimeter och liknande går det givetvis att hävda att det ena är bättre än det andra.

Men för mig handlar det inte om detta utan om att bildkvaliteten är fullt tillräcklig med svartvit film och att jag gillar de fysiska originalen som skapas genom en kemisk framkallning av en silveremulsion. Hur som helst så väljer vi den teknik som vi trivs bäst med och det känns både tröttsamt och överflödigt att behöva försvara detta val oavsett hur det ser ut.

Jag tror också att dagens effektivitetsjakt, hos en del, smittat av sig även på sådant vi faktiskt gör för att vi gillar det. Man kan ha svårt att förstå att det inte är viktigt att kunna producera så många bilder per tidsenhet som möjligt. Det blir lite som man ifrågasätter tjusningen med att sitta och meta, för dem som gillar det, och hänvisar till att det är mycket effektivare att lägga ut nät, eller varför inte till och med köpa fisken färdig från början?

Det jag tycker är jobbigt är att en del har så förbålt svårt att acceptera att andra kan finna ett värde i något som de själva inte är intresserade av. För personlig del är mitt fotograferande så intimt förknippat med de fysiska originalen och den kemiska processen att jag inte finner någon större glädje i att plåta digitalt, oavsett om resultatet blir bra. Och för min del handlar det inte om att jag inte plåtat digitalt och därför håller fast vid gammal teknik. Jag har och har haft digitalkameror av olika sorter allt från kompakter till dslr i fullformat och plåtat med digitalkameror i stort sett sedan digitalfotografins (kommersiella) begynnelse.

Menar jag då att det analoga skulle vara bättre och mer på riktigt? Ja det menar jag faktiskt, men bara för mig. Andra måste göra sina egna ställningstaganden som inte är för mig att ifrågasätta. Men för mig funkar det så att jag kommer att fortsätta fotografera så länge jag kan få tag i film, om filmen försvann skulle jag nog lägga av. Det digitala intresserar mig helt enkelt inte, annat än för rena minnesnoteringar.

Slutligen: Mitt analoga fotograferande är inte menat som en förolämpning mot alla dem som föredrar att fotografera digitalt. Jag har gjort mina val enbart för att de funkar bäst för mig oavsett vad som funkar bäst för andra. 

OmTag. En liten hälsning till Värmland

I år blir det fjärde året i rad som jag stannar hemma över jul och nyårshelgerna. Från 1994 när mina föräldrar flyttade från Stockholm till min mors föräldrahem i Värmland, i och med fars pensionering, fram till 2009-2010 (det sista året far var i livet, mor gick bort redan 2007) tillbringade jag jularna i Åmotfors för det mesta.

Nu när jag har varit permanent i staden några år känns saknaden efter lugnet och samvaron större. Just runt jul blir det ganska uppenbart att man lever ensam, jag trivs för det mesta ganska bra med det men som sagt julen är en högtid där man traditionellt umgåtts med nära och kära.

När jag var liten brukade mormor, morfar och farfar komma till oss i Vallentuna för att fira jul. Jag kommer ihåg hur morfars Volvo var fullastad med såväl julklappar som hemlagad julmat och hembakt bröd.

Mormor var en riktig husmor av den gamla stammen som trots ett slitigt jobb på pappersbruket alltid gjorde syltor, korv, köttbullar, lutfisk osv för hand enligt gammal tradition. Nu firar jag jul i stillsamhet med hunden här i stan, men sänder en hälsning till Värmland och värmlänningarna, ni finns i mina tankar.

OmTag. Vanemönster och anpassning

Vi inrättar vår smak efter utbudet, apropå Bengans blogg och en ledare i SvD kultur här om dagen. I korthet handlar det om att vi hela tiden anpassar oss efter det vi matas med, eller det vi känner till. Med andra ord om bredden i utbudet skärs ned kommer också vår smak att bli smalare.

Det är viktigt för vår förmåga att ta till oss nya tankar och idéer att vi hela tiden har ett brett utbud som bas för våra intryck. Därför måste även smalare riktningar få komma till tals i det offentliga livet, inte nödvändigtvis för att vi alla skall gilla det, utan för att vi över huvud taget skall kunna relatera till det.

Genomkommersialiserad kultur till exempel kommer att jaga på mot mer av samma, eftersom vi tenderar att efterfråga sådant vi redan känner till och man producerar för att möta efterfrågan (eller tjäna pengar om man vill uttrycka det annorlunda). Detta i sin tur skapar en trångsynthet på sikt där vi alla blir mer eller mindre stöpta i samma form.

Denna trångsynthet riskerar att öka på intolerans mot och/eller rädsla för det annorlunda. Ofta hör man att ”vi levererar vad marknaden efterfrågar” eller ”om det inte lönar sig får du väl göra något annat” och det är en stor del av problemet, att vi som människor ses mer som konsumenter av varor än sociala varelser som kräver utmaningar och stimulans för att växa.

Tidigare stod borgerligheten till stor del som garant för ett kulturutbud med en viss bredd, och arbetarrörelsen hade en folkbildningstanke som bärande ideal. Detta var till nytta för både borgerlighet och arbetarrörelse. I dag jagar bägge grupperna främst statussymboler i form av materiella luftslott, och det hela paketeras och säljs in via TV och tidningar. Du är vad du äger och hela tillvaron handlar om yta och materiella värden är budskapet som dagligen sköljer över oss.

Fritt tänkande står inte högt i kurs, för detta hotar marknadens position: hur skulle det gå om folk började tvivla över att vägen till lyckan går via ett nytt Marbodal kök eller en större bil vart tredje år?

Kultur behövs, och framför allt kultur som inte alla gånger genererar maximal vinst. Men då krävs också att vi kan erkänna att det finns dem som ser värden i sådant vi själva kanske inte kan eller vill ta till oss och att vi inser att mångfald berikar även om vi själva inte är intresserade av allt i denna mångfald. Vi måste också sluta spotta efter ”kultureliten” och kanske börja lyssna lite till vad en del av dem har att säga, främst dem som har modet att stå upp för sina egna åsikter och tänker själva.