OmTag. Bra bilder har känsla

En bra bild måste ha en känsla, ett ganska luddigt påstående som är svårt att konkretisera. Väldigt många tar tekniskt perfekta bilder som är rätt enligt alla kompositionsregler men som ändå saknar känsla och därför aldrig griper tag på något sätt.

Så vad är då denna svårdefinierade ”känsla”? För det första är det subjektivt och varierar därför från person till person. Men jag tror att de flesta är överens om att vissa fotografer står ut från mängden just genom att deras bilder ”talar” till flera.

Om vi tar en väl dokumenterad händelse som Kärrtorp senast till exempel blir det uppenbart att en bra fotograf som Micke Berg till exempel kommer hem med bilder som berättar betydligt mer än de flesta andras. För många blir det liksom ingen skillnad på bilderna om de plåtar prideparader, folk på gatan, eller en händelse som antirasism-demonstrationen i Kärrtorp. Det blir en rak dokumentation som egentligen inte antyder något mer än det som kameran registrerar, oavsett om det är folk, stadsmiljöer eller djur och landskap.

De flesta av oss tillhör den kategorin av fotografer, våra fotografier resonerar inte med våra och andras känslor. Ofta är vi nöjda att få till en tekniskt bra bild med en snygg komposition, ganska sällan finns någon poesi i bilderna. Givetvis måste vi öva upp en teknisk färdighet så att vi inte behöver fundera runt själva tekniken. Det är den enkla biten och något som sker ganska snabbt om man är intresserad av att fotografera.

Den svårare biten är hur vi förmedlar vad vi känner och vår syn på saker och ting genom våra bilder utan att överdriva dessa, ganska få gör detta med någon större framgång. Handlar det då om träning eller anlag? Jag skulle tro båda delarna, anlag utan träning utvecklas inte och med träning utan anlag kommer man aldrig att nå ända fram.

Men egentligen spelar inte detta någon roll så länge vi gillar det vi håller på med. Jag tror dock att de flesta av oss skulle nå längre om vi reflekterade en del över vad det är vi vill med våra bilder, för något vill vi ju annars skulle vi inte hålla på.

OmTag. Hur var 2013 och vad händer sedan?

Fotoåret 2013 har för egen del inte varit så mycket att skriva hem om. Jag kan nog säga att hela året i stort sett var en svacka utan riktig glöd, inspirationen har inte riktigt velat infinna sig. Jag hoppas att det tar sig under det nya året.

Däremot har det varit ett ganska bra utställningsår tycker jag och en hel del bra i stort och smått har jag hunnit se. Det som sticker ut lite extra för egen del var Imogen Cunningham på Kulturhuset och Elliott Erwitt på fotografiska, två fantastiskt fina utställningar. Erwitt kan man se ända fram till 2:a mars.

Annars gick 2013 till stora delar i moll: eländet i Syrien, Grekland osv är nog inget som någon missat. Dessutom gick en av de genom tiderna största ur tiden, jag syftar givetvis på Nelson Mandela, en fantastisk människa. Nu hyllas han av i princip alla som vill framstå i någorlunda humanistisk dager, men vi skall inte glömma att Sverige länge stod ganska ensamma i att stödja ANC i sin strid mot apartheidregimen, och då inte ens ett politiskt enigt Sverige.

Stora delar av det etablissemang som idag faller in i hyllningskören lät ganska annorlunda när man där ansåg ANC vara en terroristorganisation. De som är intresserade får själva kolla vilka som kanske inte har riktigt rent mjöl i påsen, om ni inte redan vet det, så slipper det bli en massa skitsnack i kommentarerna till min blogg.

Om jag skall vara lite dyster inför 2014 så tror jag inte att året kommer ha så mycket positivt att bjuda på: Spänningarna i Mellanöstern kommer förmodligen att öka, motsättningarna mellan Israel och arabvärlden kommer med största sannolikhet att skärpas ytterligare, Kina kommer att möta en precis lika liten världsopinion som vanligt mot sitt mördande av en hel kultur i Tibet, alltså ingen alls osv. Jag tror också att EMU i sin nuvarande form kommer att upplösas, vad detta konkret kommer att innebära och om detta är något att begråta eller applådera vet nog ingen idag.

En positiv sak dock, det finns tecken på att folk börjat ledsna på sakernas tillstånd vilket visade sig i demonstrationerna i Kärrtorp och på flera platser. Det är hög tid att vi medborgare åter börjar tala om vad vi inte finner acceptabelt, oavsett avlyssningar, främlingsfientlighet osv kanske är vi på väg att vakna från den allt för långa törnrosasömnen nu? Det kommer säkert att krävas att alla humanistiska krafter mobiliseras nu när även dess raka motsats vädrar morgonluft. Låt oss visa att det åtminstone går 100 humanister på varje förespråkare av totalitära idéer och ickehumanistiska irrläror.

Ha en fin fortsättning på det nya året!

OmTag. Robert Frank, filmtips

OmTag. Mildvinter igen

Hörde att denna vinter varit den mildaste på 100 år runt Stockholmstrakten. Just dessa gråblaskiga vintrar får vi nog vänja oss vid. För övrigt såg det ungefär likadant ut för ett par år sedan. Bilden är tagen den 2:a januari 2012 på Reimersholmen och jag tycker man känner igen vädret. Några veckor senare blev det i och för sig vinter med lite snö, så det kommer säkert en släng av vinter den är säsongen också.

Det är i vilket fall lite trevligare med snö runt jul tycker jag, och framför allt inte lika skitigt. Annars har helgen flutit på i sakta mak, inget speciellt har hänt mer än att jag och hunden käkat alldeles för mycket mat. Smällandet som sätter igång några veckor före jul och håller på en bra bit in i januari har gjort att hunden inte är så pigg på promenader, hon är som så många andra djur skotträdd och detta smällande är ett elände.

På nyår blir det till att låsa in sig med hög volym på stereon, vi har ingen möjlighet att sticka till något smällarfritt ställe tyvärr. Hur som helst är dessa helger snart över för den här gången så saker och ting kan falla in i sina vanliga rutiner, skönt tycker jag och hunden. 

OmTag. Att vara opolitisk i sitt bloggande eller till nöds PK

Det kan vara svårt att blogga om saker som känns angelägna utan att det blir politiskt, eller uppfattas som politiskt. Oavsett vilken ståndpunkt man ger uttryck för så ligger detta i sakens natur. Om man nu inte skall vara så där lite lagom Disney PK och bara tycka lite synd om i största allmänhet eller tycka lite illa om på samma sätt.

Jag vill väcka debatt med mina inlägg ibland och det händer att jag lyckas och då blir det politiskt. Politik betyder statskonst och handlar om allt som rör det offentliga om jag inte missuppfattat begreppet. Att agitera är för mig något annat som ibland kan handla om att uppvigla eller att sprida propaganda.

När jag skriver kommer jag givetvis belysa olika frågor utifrån min egen ståndpunkt, det är det enda sättet jag kan skriva på och jag tror att jag delar den egenskapen med de flesta som skriver. Men jag försöker vara saklig i min argumentation och när jag bemöter kommentarer, jag undviker att gå till personangrepp till exempel oavsett om någon ger uttryck för en annan ståndpunkt än min.

Jag anser dessutom att det är viktigt att vara tydlig med att det handlar om mina synpunkter i de fall då jag för fram en åsikt. Jag har märkt att människor som hänger upp sig på vad jag skriver ganska ofta fastnar i något, ibland kanske mindre genomtänkt val av exempel från min sida än själva sakfrågan.

Som senast när jag jämförde EU, ECB och IMF’s piskor och svångremmar, eller utpressningspolitik om man vill mot krisande ekonomier i Sydeuropa, främst Grekland (än så länge) med hur Tyskland behandlades i Versaillesfreden och vad detta ledde till och risken för att ett liknande scenario kommer att upprepa sig i Sydeuropa.

Jag står fast vid de parallellerna och jag är långt ifrån ensam om att se det på det sättet. Det är dessutom en synpunkt som delas av ganska många från höger till vänster i den politiska skalan, så att det skulle vara något som kommer från någon ”tokvänster” stämmer inte om nu någon skulle tro detta.

Hur som helst kommer jag att fortsätta att vara så där lagom icke PK när jag känner för det. Som detta med alla tiggare som befolkar våra gator i städerna till exempel. Jag tycker, liksom de flesta antar jag, givetvis att det är synd om dessa människor. Men samtidigt skulle jag vilja ha en objektiv genomlysning av problemet.

Hur kommer det sig att sådana mängder av dem kommit just hit? Och vad beror det på att det till stor del verkar röra sig om samma folkgrupp från i stort sett samma område? Om de är så diskriminerade i sina hemländer att deras barn inte ges möjlighet till utbildning och de vuxna inte ges möjlighet till arbete vore det då inte angeläget att EU agerade med kraft för att bryta denna misär? En misär som med stor sannolikhet ärvs vidare genom generationer om inget görs och vi bara fortsätter att tycka så där lite lagom PK synd om och underhåller tillståndet genom att ge några kronor för att lätta vårt eget samvete? Var finns genomlysningen av problemet och den politiska viljan att göra något åt det?