OmTag. Den ensamme skridskoåkaren

För några år sedan var jag ofta ute och gick på stan i vintermörkret. Bilden är från december 2007 och skridskoåkaren hade isen i Kungsträdgården nästan för sig själv. Jag gillar den lite öde stämningen i bilden, en stämning som förutsätter att man faktiskt är där om det skall bli något. Jag får skärpa mig med mina stadspromenader i vintermörkret.

OmTag. Små förändringar är ofta genomgripande på det personliga planet

Bilden tog jag i somras, jag har visat bilden och skrivit om honom tidigare. Förr var han kompis med René som drev Kvartersbion här vid Hornstull och brukade ofta sitta där. Sedan René fått kasta in handduken med Kvartersbion ser jag honom ibland med en öl i den lilla parken nedanför bion när vädret är fint.

Han tillhör en av de få som funnits i området sedan jag flyttade hit för snart 27 år sedan, på senare tid har han fått lite svårt att gå, det går men långsamt. Jag har fundera över hur till synes små förändringar kan vara väldigt påtagliga för individen.

Tidigare gick han till René i stort sett varje dag och hade tillsammans med en handfull vänner sin lilla oas där. Nu sitter han ensam i parken med sin öl och vännerna runt Kvartersbion är spridda för vinden. Små förändringar, en bio byter innehavare och stil, umgänget och livet för andra förändras drastiskt.

Nu menar jag inte att det skulle vara fel i sak att Kvartersbion förändrades. Det jag menar är att många i dagens samhälle har så få kontaktytor och vänner att till synes små förändringar kan vara väldigt genomgripande på det personliga planet.

OmTag. Sanning och fotografi

Ibland, ganska sällan, blir det en bra bild av ett möte. Bilden av Lasse tog jag när Per-Erik Åström hade sin fina utställning på Mellqvist i somras. Jag hade aldrig träffat Lasse tidigare men jag fastnade för hans lite melankoliska framtoning och tycker att jag lyckades fånga min känsla inför honom ganska väl i den här bilden.

Men bilden blir också ett bevis för hur mycket våra egna ögonblickliga intryck sätter sina spår. Lasse kanske inte alls är som jag framställer honom i bilden, jag känner honom alldeles för lite för att veta detta. Det är viktigt att ha i bakhuvudet när vi tittar på bilder att de alltid kommer att visa det fotografen väljer att visa.

Om vi är ärliga mot oss själva kommer vi att ta bilder som stämmer överens med hur vi uppfattar den vi fotograferar, om inte kan det bli hur som helst. Men till syvende och sist är det alltid fotografens bild vi ser.

Christer Strömholm uttryckte det ungefär så här: ”Man måste personligen ansvara för sanningen i sina bilder.” Är då bilden av Lasse sann? Den är så sann jag kunde göra den där och då, men den rymmer bara min sanning i ögonblicket.

OmTag. Finns någon som är bättre än andra, eller får man ens dryfta tanken?

Det är ofta känsligt att sticka ut hakan och tycka något på sin blogg har jag märkt. Speciellt om man dryftar att det finns dem som är bättre än andra tar det h i h. För egen del hänger jag sällan ut personer utan försöker hålla mig till företeelser.

Senast när jag skrev om detta att bra bilder måste ha en ”känsla” och att det inte räcker med att bilden är tekniskt perfekt och rätt komponerad för att den skall vara bra föll det inte i god jord. Detta ”känsla” är givetvis subjektivt till sin natur, men icke desto mindre finns som regel en ganska utbredd samsyn på vilka fotografer (till exempel) som höjer sig över mängden inom olika genrer.

Givetvis kan man tycka olika i dessa frågor, men om man hårdrar resonemanget handlar det om i fall det finns dem som är bättre än andra eller inte. Jag tror att de flesta är överens om att förmågan varierar ganska kraftigt, även om de rent formella kunskaperna är de samma. Med övning och skolning kan man komma ganska långt, det är en förutsättning för att över huvud taget utvecklas. Men jag anser att det finns dem som blir bättre än andra även fast de inte tränat mer eller läst mer eller är de främsta fenorna på att komponera enligt regelboken.

Fotografi är främst en form av berättande anser jag och det svåra, tror jag, är att komma så nära som möjligt mellan det jag vill berätta och bilderna jag tar. Nu finns givetvis en massa bilder som är rena illustrationer där man bara har som syfte att visa hur något ser ut, och där räcker det givetvis med de tekniska kunskaperna som krävs för att ta bilden på ett sådant sätt.

Men om vi talar om dokumentärfotografi till exempel finns ofta ett budskap som förmedlas med varierande framgång och som inte handlar om de rent tekniska aspekterna av fotograferandet, jag kallar det känsla. Jag tror att de flesta är överens om att det finns fotografer som förmedlar denna känsla bättre än andra som regel. Inom alla genrer finns dem som utmärker sig genom att ta bättre bilder än andra, eller som tar fler bilder som sticker ut från mängden än andra.

Personligen tror jag inte att detta handlar om att de är tekniskt överlägsna sina kollegor utan jag tror att det handlar om att de har en bättre förmåga att förmedla sina känslor genom sina bilder. Inom till exempel litteraturen torde de flesta hålla med om att den som är bäst på grammatik och snabbast på att skriva maskin inte nödvändigtvis är den främste författaren. Likadant inom musiken, det krävs en viss teknisk färdighet men det är inte synonymt med att skapa bra musik.

Men när man dryftar liknande tankegångar när det gäller fotografi går genast folk i taket. Hur som helst håller jag fast vid min uppfattning att vissa är bättre än andra på ett sätt som inte kan härledas till rent tekniska kunskaper och att vissa har en förmåga att utvecklas längre än andra, alltså har bättre anlag som man brukar säga.

OmTag. Två bilder