OmTag. för ca 30 år sedan

Det var i början av 80-talet och jag bodde fortfarande i Vallentuna där jag växt upp. Tjejen på bilden heter Ann och kom också från Vallentuna, jag fastnade för hennes utseende vilket man ofta gjorde i sina yngre år. En dag fick jag chansen att prata med henne, jag satte mig mitt emot på Roslagsbanan på väg från Östra Station till Vallentuna. Visste nog inte riktigt vad jag skulle säga, så jag drog till med att fråga om jag kunde få fotografera henne någon gång?

Hon var, till min förvåning, positiv till detta så lite senare tog jag kontakt. Hon bodde på Söder så jag åkte dit från mitt jobb som var på Televerket Kungsholmen med min Olympus, en zoom och blixt. Bilden är tagen i hennes kök har jag för mig. Av romansen blev det inget, hon var nog inte intresserad, men hon var både trevlig och smart så vi förblev bekanta ett par år. Sedan gick vi åt olika håll i livet, och jag har väl inte tänkt så mycket på henne innan jag hittade negativen av bilderna jag tog där i hennes kök någon gång i början av 80-talet.

OmTag. Det har blivit poppis med nattbilder

Det är många som plåtar i mörker numera, kanske har jag bidragit lite till det ökade intresset för nattfotografering? Jag hoppas det.

När jag plåtar på nätterna finns ett par tekniska detaljer jag tycker är viktiga för bilderna, förutom att hitta motiven förstås. Och det är att få med de fina tonövergångarna i låg och högdagrar utan att bilden blir jämngrå och trist.

Det skall fortfarande kännas natt och på natten är det ganska mörkt för det mesta. Svärtan får inte dö, alltså skall man kunna skönja att det finns något även i bildens mörkare partier, men som sagt inte på bekostnad av att förlora svärtan. På samma sätt får inte högdagrarna fräta ut. Vidare gillar jag inte när kontrasten i fina detaljer blir för extrem så att den uppfattas som ”grittig”.

Därför föredrar jag att plåta med svartvit film och större format på nätterna, oftast mellanformat men även en del storformat. Ett större filmformat ger finare och följsammare tonövergångar och i kombination med underframkallning för att kompensera för kontrasten ger det en fantastisk kvalitet på negativen.

Man kommer också bort ifrån den "grittiga" mikrokontrasten som man ofta får när man plåtar med mindre format (upplysta fönster på en byggnad i fjärran skall inte se ut som påklistrade vita lappar i fasaden och blänk i löv på träd skall se ut som just blänk i löv och inte frikopplade ljusprickar för att förklara vad jag menar med grittighet).

Ett tips till alla som plåtar på nätterna är att se till så att man inte förlorar detaljer i låg och högdagrar när man tar sina bilder. I bildbehandlingen fixar man sedan till svärtan och kontrasten så att man inte förlorar trycket i bilden och nattkänslan.

När jag själv plåtat digitalt på natten har jag ofta kört HDR för att få med informationen och sedan använt tekniken, inte för att skapa sagobilder, utan för att kunna skapa en bild som motsvarar känslan av nattens ljus. Hur som helst är det kul att flera fått upp ögonen för den speciella stämningen som finns i nattfoto.

Ps. Min bok med nattbilder kan ni titta på här, den finns i två varianter. En med matt papper och hård pärm och en med blankt papper och mjuk pärm. Bilderna är lite större i den billigare varianten, den är också lite skarpare i verkligheten, men jag gillar känslan i den med matt papper bättre. :)

OmTag. En sväng på stan

Jag tog en sväng med kameran på stan här om dagen, vintern har övergått i någon form av höstlik vårvinter, det kom lite snö för några dagar sedan men den försvann fort. Den här vintern måste vara den mildaste jag upplevt här i Stockholmstrakten.

Jag och hunden promenerade från Hornstull till Slussen och sedan ned till Riddarfjärden och efter Södermälarstrand tillbaka hem. Det har inte blivit så många längre promenader på sista tiden, hunden börjar bli gammal och i och med detta är hon känsligare för vägsaltet och gruset.

Jag gillar ljuset och rusket som fotoväder, kanske inte så kul när man är ute men det brukar ge lite stämning till bilderna.

OmTag. Fototgrafiskt museum och kulturstöd

Debatten om det dokumentära har rullat på ett par dagar, det är en nyttig debatt men risken finns nog att den dör ut ganska snart. Behovet av ett fotografiskt museum är skriande, men här i huvudstaden tycks politikerna förutsätta att fotografiska tagit på sig den rollen?

Fotografiska har många bra utställningar, men det är ett kommersiellt galleri om än i lite större format. Det skulle behövas en institution som tog ansvaret för fotografin som inte platsar på moderna och deras inriktning mot konstfotografi (knasigt begrepp förresten). Som det nu fungerar är den dokumentära fotografin ganska hemlös i det här landet.

Umeå försöker hålla fanan högt med Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi, och det är värt all respekt. Hörde på nyheterna att de skulle få 750 000 kr/år i anslag för verksamheten, det skulle i och för sig delas med kultursatsningar för minoritetsspråk eller något liknande.

Staten är verkligen generös ibland, Stockholmsoperan får något hundratal miljoner varje år. Men det är klart, det är säkert många fler som hänger på operan, en kulturyttring med ett verkligt brett folkligt stöd, än de få udda kufar som är intresserade av fotografi?

Men om man leker lite med tanken att dagens nationalscener skulle få en roll som motsvarade deras popularitet så skulle det gå att få en herrans massa kultur för pengarna som frigjordes? Nu vill jag inte ställa det ena mot det andra, men något konstigt är det med fördelningen av pengarna inom kulturen. Man håller liv i institutioner som ganska få efterfrågar till vilket pris som helst och på bekostnad av allt annat verkar det som?

Annars var jag ute och fotograferade en sväng på stan igår, det var länge sedan sist. Framkallaren hade gulnat så det fick bli FX39 i stället, den ger ett grövre korn men jag tycker att det funkade hyfsat i gråvädret.

OmTag. Den hårda bildestetiken

Jag har ju själv debatterat lite om detta med fotografi och om det är konst eller inte, och vad som eventuellt är konst och vad som kanske inte är det. Egentligen är det en diskussion som är ganska meningslös tycker jag, om det inte vore för dess påverkan på agendan.

I dagens SvD var det en diskussion där Aida Chehrehgoshas gav uttryck för sitt ogillande när det gäller Anders Petersens och JHs med fleras bildstil. Hon ansåg att det var buskigt och gubbsjukt och hade vad jag förstår svårt att förstå hyllningskörerna.

Jag kan väl hålla med om det hon säger och tycker väl också att mycket blir objektifierande och spekulativt i den genren. Den säger mig helt enkelt ingenting, och jag kan inte heller identifiera mig med bilderna. Kort sagt förstår jag inte vad man vill säga?

Men å andra sidan förutsätter jag att det finns någon form av kontrakt mellan de avbildade och fotograferna så egentligen skiter jag i vad de håller på med. Detta är ju en ganska smal och liten gren inom den dokumentära fotografin, om man ens skall betrakta den som dokumentär, så i det stora hela har den ju föga betydelse.

Jag skulle tro att den just i Sverige får ta betydligt större plats än på andra håll i världen. Man verkar ofta bara kunna se en sak i taget här och nu är det sedan en tid till stor del Petersen, JH och den typ av fotografi som ligger deras nära som gäller.

Hur som helst är det egentligen ingen idé att peka finger åt speciella fotografer, de gör ju sin pryl sedan är det upp till oss andra vad vi tycker. Tycker man att det är skit så gör man, och jag personligen tycker att det till stora delar är skit.