OmTag. Kan dokumentär fotografi vara konst?

Är fotografi konst? En fråga som många tycker det är lätt att besvara med ett ja eller ett nej. Men först kanske man skall fundera lite över vad de olika begreppen betyder? Vad är egentligen fotografi? Och vad menar man med konst? Då dessa begrepp rymmer så olika betydelse hos olika människor tror jag knappast att man kan nå någon koncensus om vad som egentligen menas. Och för mig blir då hela debatten meningslös.

Om intendent x på museet y till exempel menar att dokumentär fotografi inte är konst därför att konst skall kräva något mer av sin betraktare, hur tänker hen då? Kan det inte till och med användas som motargument att intendent x själv inte har förmågan att finna något djupare än den rena ytan i dokumentärfotografi?

Egentligen borde denna diskussion vara helt betydelselös, men tyvärr får den en viss betydelse då olika institutioner, som museer, även fungerar som smakdomare och avgör vad som skall visas och vad som inte skall göra det. När det dessutom är så att den (förmodligen) viktigaste svenska samlingen av samtida dokumentärfoto innehas av en institution där man går ut med att man inte ser det som sitt uppdrag att hantera den typen av fotografi blir förvirringen nästan total.

Då man sedan frångår sina egna principer när man tycker det passar och ställer ut delar av materialet blir det ännu konstigare. Som jag ser det borde moderna avyttra sin samling av dokumentärfotografi till någon institution som är intresserad av den, som Umeå till exempel. Dessutom borde man agera konsekvent och inte visa lite dokumentärt för att dra billiga poänger bara för att man vill få lite publik.

Det läge som nu uppstått med ett moderna som tagit sin hand ifrån dokumentärfotografin, men inte riktigt, och som samtidigt håller på de största samlingarna av just dokumentär fotografi har skapat en situation som är ohållbar på sikt.

OmTag. Valår och fotoutställningar

Det är ju valår, vilket knappast undgått någon, själv tänker jag försöka hålla mig utanför debatten. Jag orkar inte längre kubbas med alla som har en annan uppfattning. Politik är att vilja sade någon, och skatter handlar om utjämning av klyftor. Man kan ha olika uppfattning om detta men för egen del tror jag att valet kommer att handla om omsorgen, vården och skolan i hög utsträckning.

Och om nu utrymme ges tror jag att det skulle vara en fin idé att fördela detta bland de som har minst, det finns många skäl till detta. Det fiffiga är att när folk med små resurser får lite mer i plånboken brukar detta gå till konsumtion och inte till ackumulation, med andra ord hjälper det även till att hålla hjulen rullande.

På den fotografiska fronten såg jag att Moderna Malmö startar en stor utställning ”Ett sätt att leva, svensk fotografi från Christer Strömholm till idag”. Säkert en fin utställning och jag har inga synpunkter på fotograferna som ingår, däremot saknas ett självklart namn? Men han är ju inte heller representerad i Modernas samlingar av någon outgrundlig anledning, även Arbetets Museum har medvetet valt bort fotografen i fråga år efter år. För mig är detta ett mysterium som nästan för tankarna till mobbning.

Att det övriga fotografkollektivet inte ryter till är beklagligt, om än inte direkt förvånande. De gillar ofta att visa upp orättvisor och oförrätter när det gäller andra men när problemen börjar närma sig dem själva är det lättare att slå ned blicken och titta åt ett annat håll.

Jag är själv uppvuxen i arbetarklass, och det handlar om solidaritet och att faktiskt stå upp för varandra. Jag efterlyser lite av detta även när det gäller fotografkollektivet: med vilken trovärdighet kan vi annars möta deras bilder?

OmTag. En sommarnattspromenad runt Årstaviken

Det känns som att det är en bit kvar till sommaren och de varma nätterna. Den här bilden tog jag när jag och hunden tog en promenad runt Årstaviken en natt i augusti. Nattbilder i stadsmiljö och färg kan få en lite surrealistisk känsla över sig tycker jag. Den här gången var det lätt utrustning och bilden är tagen på frihand på full öppning med den billiga och fina 35/1,8 till Nikons aps-c, isot var uppskruvat till 6400 på D7100:an.

Normalt pysslar jag ju med lite långsammare fotografering på nätterna, men ibland kan det vara skönt att bara hänga kameran runt halsen och knalla ut, det ger ofta en annan typ av bilder. Nu på vintern om det är lite snö funkar det bra med en 400 asa film i småbildskameran också om man har en ljusstark glugg. Jag hoppas på lite påspädning av det allt tunnare snötäcket så kanske det kan bli några nattbilder i steget även med svartvit film denna vinter.

OmTag. Trist väder och lite plåtande

Vädret är det tristast tänkbara, snålblåst runt nollan och snön på väg bort. Det blir inte mycket plåtat för egen del, men nu har jag i alla fall åter börjat hänga på mig en kamera när jag går ut. Framkallaren börjar gulna, dags att slänga med andra ord, trots att det är ett par liter kvar. Det hände aldrig förr och är väl en indikation om att fotograferandet legat på sparlåga ganska länge.

Kombinationen salt och vasst grus gör också att hunden inte vill gå så långt, de blir känsligare för sådant med åldern och nu när hon är drygt 11 år så märks det. Så det blir inte heller så många promenader på stan som det brukar när hunden kan hänga med, vilket givetvis visar sig i färre bilder.

Jag tycker också att jag ledsnat lite på det fotografiska mediet, inte ofta jag ser något nytt som får mig att gå igång. Vet inte om det beror på att jag är insnöad, men jag tycker att det är ganska sällan jag ser något som når upp till samma standard som de gamla stötarna höll. Var finns de nya H C-B, Gene Smith, Brassaï, Larrain, Koudelka, Salgado… ?

Jag tycker också att mycket styrs mot den fotobaserade konsten i dag, och den intresserar mig sällan, jag tycker också att den borde jämföras med annan konst i första hand och inte med mer dokumentär fotografi.

Claes Gabrielson bloggar initierat om fotografi och lyfter fram en del nya intressanta namn då och då, men nu har han haft en period där han haft en hel del annat för sig (tror jag). Jag hoppas han kommer igång igen snart, han är en mästare på att dammsuga efter nya intressanta fotografer.

OmTag. Stanna upp och sluta fly

Att försöka göra bokslut och gå vidare är inte så lätt, när ens livsföring av olika anledningar blivit en del av en själva kan det vara ganska knepigt. När man lyssnar på olika självutnämnda livsåskådningsgurus låter det alltid så enkelt. Bestäm dig för vad du verkligen vill göra och gör det! Detta är dock förenat med vissa svårigheter för de flesta, råden har ofta ungefär samma värde som att påstå att det är bättre att vara lycklig än olycklig.

Jag skulle tro att ganska få motsätter sig detta påstående, och vore det så enkelt skulle nog knappast någon välja annorlunda. Funderar lite över detta med alla olika typer av gör om mig program och alla skriverier på samma tema i tidningar. Ofta är det någon flåshurtig människa som tycks gå på uppåttjack som talar om för världen hur de skall bli lyckliga.

Ofta kopplas denna lycka till det ytliga och till ett förnekande av livets realiteter. Det handlar om hur man skall bli framgångsrik i så väl arbete som relationer, lyckligast är den som har förverkligat drömmen om alla prylar, är attraktiv till sitt utseende och som utstrålar självsäkerhet som andra ser upp till beroende av detta.

Helst skall det också finnas snabbkurer för allt: känner du dig inte tillfreds? Gå ned tio kilo på tre veckor! Inte gladare ändå? Bygg om köket för 100 000! Känns det tomt i alla fall? Gör en vinprovningsresa! Inte bättre? Berätta för alla vännerna om vikten, köket och vinprovningen! Och så verkar det rulla på, synonymt för många av tipsen är att de dels riktar in sig på ytan och dels att de kostar en massa pengar.

Jag tror att det mesta av tidens mantra är rent nys och har som syfte att distansera sig från livets realiteter. Realiteten är att vi alla en dag blir tvungna att lämna och att vi knappast får förmånen (eller skammen) att höra vårt eget eftermäle. Jag är övertygad om att den enda sanna lyckan kommer av att lära sig acceptera denna realitet och med denna insikt ständigt i huvudet ändå kunna leva förnöjsamt. Livet handlar inte så mycket om kickar och prylar utan om acceptans här och nu.

Hur kopplar jag allt detta till mitt plåtande? Jo fotograferandet har varit en metod för mig att finna glädje i stillsam ensamhet med mina tankar, jag trivs inte alltid med sakernas tillstånd givetvis. Men jag är inte längre obekväm med mina egna tankar i ensamhet vilket medfört att jag inte behöver försöka fly från livet, och det tycker jag är en bit på vägen. För det är så jag ser mycket av de olika livsstilsidealen som trummas ut, ett försök till flykt från livets realiteter.