OmTag. Ett par bilder från ovan.

Som vanligt blev det några bilder när vi tog sena rundan hunden och jag. Vi gick över Årstabron mot Marievik, så det fick bli ett par utsiktsbilder.

Funderade lite på mitt tidigare inlägg om hur olika vi kan göra våra svartvita bilder och vad vi gillar. Hårt, mjukt, mycket fina detaljer, lite softat, igensotade partier, jämna gråskalor osv. osv. I slutändan kokar det ned till hur vi vill ha det och det varierar från bild till bild tycker jag.

En sak som jag däremot tror att de flesta är överens om är att trenden under ganska lång tid gått mot mer extremer, skall det vara hårt så skall det vara ruskigt hårt och skall det vara mjukt så skall det vara väldigt mjukt. För egen del lägger jag mig nog ofta mellan extremerna.

En bild måste hålla i sig själv till att börja med, sedan kan bildbehandlingen lyfta och tydliggöra det jag vill visa.

Jag tycker ibland att detta med framför allt överkontrasterade bilder blivit ett maner bland en del, speciellt när det gäller så kallade socialrealistiska bilder av människor som kanske levt och lever ett hårt liv. Där tar man gärna i med bildbehandlingen, oavsett digitalt eller i mörkrum, så att man skapar rena skräckkabinett ibland. 

OmTag. Hur har konsumtionsmönstret förändrat hur vi presenterar våra bilder?

Wolfgang fick mig att fundera lite på detta med hur vi gör med saker som kontrast, klarhet och skärpa m.m. när vi jobbar med våra bilder i datorn. Han tyckte sig uppleva att digitala bilder ofta är ”sotigare” i svärtan än analoga bilder?

Nu tror jag för egen del inte att detta har något med analogt vs digitalt att göra så länge vi tittar på en digitaliserad bild på skärmen eller en analog vs digital på papper. Jag kan göra mina analoga bilder kontrastrikare med mer ”pop” än mina digitala och tvärt om om jag vill.

Däremot kan det spela in vilken bakgrund och erfarenhet vi har av att titta på bild?

Om jag gör en bild för skärm så har jag möjlighet att göra den så att den står ut på ett annat sätt än om jag gör en papperskopia. Ett bakgrundsbelyst medium som en bildskärm beter sig ju på ett annat sätt än en bild på papper. Lite som att jämföra negativa kopior med diabilder visade på duk i det analoga.

Jag tror också att vi tenderar att anpassa oss en del mot hur bilder ”normalt” presenteras när vi sitter framför datorn. En bild som stämmer bättre överens med verkligheten kan upplevas som lite platt och livlös på skärmen eftersom vi vant oss vid att det brukar vara mer ”tryck” i bilder som vi tar del av på datorn, eller att de är mer överdrivna för att säga det på ett annat sätt.

En mjukare bild kan kräva ett mer aktivt betraktande då den kanske inte träffar oss lika ögonblickligt som en bild med sprakande färger och kontrast tror jag.

Ett av ”problemen” idag är också hur vi konsumerar bilder tror jag. Från att i lugn och ro betrakta bilder i någon bok eller på en utställning översköljs vi av bilder på nätet. Om din bild inte väcker omedelbar uppmärksamhet så är du bortspolad till historiens skräphög utan att någonsin betraktats på något sätt.

Lite samma sak har skett inom musiken, lyckas du inte fånga lyssnaren på några sekunder blir din låt aldrig hörd. Detta nya konsumtionsmönster tror jag driver utvecklingen mot att vi tar i mer för att synas i bruset.

Det vara andra tider när man kom hem med sin nyinköpta LP-skiva och andaktsfullt lade den på skivtallriken för att lyssna på sidan 1 för att sedan vända den och lyssna igenom resten. Idag har vi ofta inte tid att koncentrera oss på en sak i taget på samma sätt som förr, hur många lyssnar igenom ett helt album idag utan att avbryta sig för något annat?

Hur som helst, jag tror inte att hårda respektive mjukare bilder har något med analogt eller digitalt att göra, däremot kan våra bakgrunder säkert spela in ganska mycket på hur vi vill att bilder rent tekniskt skall se ut.

Bilderna är två exempel där de ena bilderna kanske är mer ”normalt” bildbehandlade och de andra lite mjukare utan att någon av dem är extrem på något sätt.

OmTag. Negativet/raw-filen.

”The negative is the equivalent of the composer's score, and the print the performance.” Skrev Ansel Adams.

Så ser jag det också både med negativ och raw-filer. Jag försöker exponera så att bildfilen innehåller så mycket information som möjligt utan att klippa högdagrar och/eller sota igen lågdagrar.

I det digitala måste jag främst vara varsam med att högdagrarna inte klipper då uträtta partier utan information upplevs som betydligt mer störande än helt svarta partier i den färdiga bilden.

Det är också därför jag föredrar objektiv med hög upplösning och skärpa och en relativt neutral återgivning. Om jag har med mig så mycket information som möjligt när det gäller såväl ljus och kontrast som detaljer, upplösning och skärpa i ursprungsfilen så har jag maximala möjligheter att sedan jobba med denna för att den slutliga bilden skall bli som jag vill ha den.

I exemplet är den första bilden konverterad rakt av till svartvitt med förinställningen för Fuji acros och i den andra har jag valt en förinställning lite mer åt vintage hållet med lägre kontrast och mer överstrålning.

OmTag. En promenad i vårvädret.

Tobbe, bäste kompisen och min ständige följeslagare.

Vi tog en promenad runt Årstaviken, en sväng på ca 8 km, idag hunden och jag. Det blev en massa ”dagboksbilder” som vanligt där jag brukar visa fler på Facebook för mina kompisar utanför ”fotosvängen”. Fint vårväder var det om än lite kallt. 

I närheten av Årsta gård med bäcken som tidigare var ett betydligt större vattendrag som drev Årsta gårds kvarn lite högre upp med anor ända tillbaks till 1400-talet. Jag gillar gråskalorna i bilden.

Vid Sjövikskajen såg jag detta motiv av en lastpall och någon växt bakom ett frostat fönster. Tänkte att det skulle gå att göra några varianter av denna bild. Varianterna nedan.

OmTag. Vidvinkel är inte riktigt min likör.

Har plåtat med 24 mm lite, jag har haft 24 mm eller motsvarande (16 mm för aps-c) till de flesta av mina kameror. Det är ett strålande objektiv, Nikon Z 24/1,8 S, liksom de tidigare jag haft.

Men brännvidden funkar inget vidare för mig, att jag aldrig lär mig. 24:an är så pass vid att man måste anpassa kompositionerna efter detta tycker jag, det ger en effekt som skiljer sig från hur jag ser i verkligheten.

Allt vidare än 35 mm blir knepigt, jag vill att det kameran ser skall vara det jag uppfattar med ögonen när det går åt det vidvinkligare hållet, det förändrade perspektivet som vidvinklar ger har jag svårt att hantera. Däremot åt andra hållet är inga problem, att isolera objekt är mycket enklare än att få med mer än hur jag ser.

Vidvinkelbilder blir, för mig, lite som att fotografera en öken på något sätt. Och om jag lägger något i förgrunden för att göra bilden intressantare så gillar jag inte det förvrängda perspektivet jag får mot bakgrunden. Vad vill jag säga med detta då? Jo, att vi alla funkar olika och ser på olika sätt. Visst kan man ”lära sig” att plåta med en brännvidd, men det blir sällan bra om den inte sammanfaller någorlunda med "vårt personliga seende", åtminstone inte för mig.

För egen del gillar jag mest brännvidder runt ”normalen” som definieras som diagonalen av sensor eller filmformatet. Normalen för en FF (24 * 36 mm) ligger på ca 43 mm, man brukar kalla 50 mm för normal men en 35:a ligger ungefär lika långt åt andra hållet. Normalen sägs ge ungefär samma perspektivuppfattning som ögat om vi betraktar en bild på ett ”normalavstånd” alltså lika långt eller lite längre än bilddiagonalen.

Lite lustigt i sammanhanget är att många av de fotografer vars bilder jag själv gillar mest ofta körde med vidvinklar, som Koudelka till exempel.

Jag hittade en bra artikel om detta med brännvidder: https://www.patriksandstrom.se/praktisk-fotografi/brannvidd/

Bilderna är tagna med 24:an, den ena i natt och den andra i dag.