OmTag. Överdriven bildbehandling och nu AI?

Jag har funderat en del på detta med att ”ta i” när man drar i spakarna när det gäller bildbehandling. Det jag skriver om här handlar inte om de som använder bildbehandling på olika sätt som del i sitt konstnärliga uttryck utan om de som bara vill ”krydda” sina dokumentära bilder.

Jag tror att nätet och vår extrema exponering för mängder av bilder är en orsak till att så stor del av alla bilder blivit mer och mer överdrivna idag. Oavsett om det gäller socialrealistiska bilder på, ofta nedgångna, människor där man gärna förstärker ”det fula” med blixt på nära håll och tar i extra med kontrasten för för att bilden skall bli ”slagkraftig”, eller rent dokumentära bilder från olika katastrofer och oroshärdar där man drar på med färg och kontraster och jobbar med bilden så att den knappast representerar hur det såg ut längre, eller dagens naturfotografi där motiven ofta tycks hämtade från Sagan om ringen är det samma sak som gäller.

Jag ser detta bland våra mest prisade fotografer och undrar varför de inte tror på sina egna bilder längre? Men sedan ser man vilka bilder som vinner stora internationella fototävlingar och det spelar ingen roll om det handlar om bildjournalistik eller naturbilder. Det som premieras är det överdrivna.

Om du fuskat med att lägga till något i bilden blir du stämplad och får springa gatlopp, men om du i bildbehandlingen överdriver, ljusare upp och mörkar ned och jobbar stenhårt med kontraster och färger så att bilden knappast kan påstås representera någon form av existerande verklighet är det ok?

Det jag var inne på tidigare är att jag tror att nätets snabba flöde där det handlar om att fånga uppmärksamhet på någon tiondels sekund och där ganska få ger sig tid att verkligen ta in en bild gett denna accelererande utveckling mot det mer och mer extrema. Allt styrs av antalet inklick och likes idag, och det är bara att se sig om på nätet för att förstå vad som genererar detta.

Det finns dock ett problem med denna utveckling och det är att vi blir mer och mer avtrubbade, kräver extremare och extremare bilder (och berättelser) för att vakna upp för ett ögonblick ur vår surfdvala.

Skulle sådana fotografer som Cartier-Bresson och Koudelka eller Ansel Adams och Edward Weston ens få chansen idag? Jag tror inte det. Deras bilder är alldeles för ”långsamma” för att vi i dagens tempo skulle hinna med att se dem, de flesta av oss.

Bildbehandlingens resa mot det extremare har pågått ganska länge, men nu kommer även AI så att man inte ens längre vet om det är ett fotografi man tittar på eller något sammansatt av en dator, som ytterligare kommer att styra algoritmerna mot det ”de flesta vill ha”. Risken är att vi kommer få en väldig likriktning av extremt slagkraftigt men på innehåll både likriktat och tunt material i framtiden. Denna utveckling har pågått ganska länge som sagt, men frågan är om inte AI verkligen kommer att sätta turbo på utvecklingen?

Föresten, här är samma bild som ovan fast som det såg ut i verkligheten:

OmTag. In i mörkret.

Att plåta när det är mörkt har ganska länge varit det jag ägnar mig mest åt. Delvis beror det säkert på att jag alltid varit nattmänniska, men jag tycker också att fotografera i natten/sena kvällen ger en speciell känsla. Brassaï, den störste föregångaren enligt mig, uttryckte det bra: “Night does not show things, it suggests them. It disturbs and surprises us with its strangeness. It liberates forces within us which are dominated by our reason during the daytime.” Fast Brassaï uttryckte sig säkert på franska då den Parisiska natten var hans hemmaplan 😉.

När det gäller det analoga har jag ju både gått runt med stativ och kört med långa tider och knallat runt med småbildskamera och fotograferat på frihand. Oavsett tagna med stativ eller på frihand innehåller mina nattbilder ganska sällan människor, folkliv på natten har aldrig varit min fotografiska likör. Mitt liv ser inte så ut numera att jag går på krogen eller deltar i den sortens nattliv,  jag lever väldigt stillsamt. Jag knallar runt med min hund och tar mina bilder och trivs med lugnet.

Jag har tidigare fått en del kritik för att en del tycker att mina nattbilder är ”tråkiga” just för att de inte skildrar nattliv och en massa människor. Men det är ganska enkelt: mina bilder skildrar i hög utsträckning hur jag lever, man kan inte fotografera utifrån någon annans liv. Sune Jonsson, min favorit bland svenska fotografer uttryckte det väldigt fint: ”God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa.”

Bilden på Årstabron tog jag en natt med Hasselbladare och stativ, det var kallt kommer jag ihåg och mina hundar Kajsa och Sally var som alltid med. De andra två är tagna med småbildskamera på en 400 asa svartvit film i närheten av Medborgarplatsen här i Stockholm, Jag brukade plåta på 1/30 - 1/15 sek och f/2,0. Bara att hålla andan och hoppas att någon blev skarp, ofta blev de faktiskt det och en av anledningarna till skärpa på såpass långa tider, innan bildstabilisering fanns i hus eller objektiv, var att jag plåtade med en mätsökarkamera. I en spegelreflex så kan spegeln ställa till det på långa tider, när den går upp blir det ofta vibrationer i kameran som kan avspegla sig i oskarpa bilder.

OmTag. Sprickan vid Marievik.

Det var i februari 2007 och jag knallade iväg med mina hundar, Hasselbladaren och stativet för att ta några nattbilder. Ja natt var det egentligen inte denna gång utan snarare sen kväll. För mig är det skillnad på nattfotografering och mörkerfotografering vilken man kan ägna sig åt nästan dygnet runt så här års, nattfotografering är mörkerfotografering men all mörkerfotografering är inte nattfotografering.

Riktigt nattfotografering tycker jag är när man fotograferar då nästan alla ligger och sover. Det skall lysa endast i något enstaka fönster och det skall vara tyst på stan tycker jag. Normalt brukar jag inte knalla ut före klockan ett på natten om jag skall nattfotografera lite mer ”seriöst” med långa tider och stativ.

När jag plåtar analogt så räcker en rulle med 12 exponeringar för Hasselbladaren bra, är det storformatskameran som gäller så har jag aldrig hunnit med att ta mer än 4 bilder på en natt.

Tillbaka till den aktuella bilden, jag såg den fantastiska sprickan i isen vid Marievik och satte upp kameran. Exponerade 5 minuter, f/11 på Ilford Delta 100 pro har jag för mig. Delta 100 är en favoritfilm på natten då den tecknar gråskalan mer traditionellt trots att det är en Tkornsfilm. När jag kör långa tider på natten så är det Tkorn som gäller som regel beroende på att känsligheten i filmen inte sjunker lika mycket vid långa tider som den gör om man använder en film med traditionellt korn, reciprocitetsfaktorn är mindre avgörande för att använda en fackterm. För att uttrycka det enkelt är en 100 asa tkornsfilm ljuskänsligare än en TriX när tiderna blir flera minuter.

Jag underframkallar regelmässigt mina nattbilder tagna med långa tider för att få ned kontrasten.

Det som jag tycker är tjusningen med den här typen av fotograferande är att det snarare blir en form av meditation, man måste varva ned i allt från att hitta motiv som är värda tiden till att invänta exponeringen som i extremfallet med storformatskameran kan hamna på halvtimman eller ännu längre. Det större filmformatet ger också en helt unik följsamhet i tonövergångarna och en fantastisk teknisk kvalitet. Något att testa för dem som har möjlighet!

OmTag. Bilden som tidsdokument.

Bygget av Söderströmstunneln 2012

Bilder tagna på promenaden som är högst alldagliga när vi tar dem kan bli betydelsefulla som tidsdokument vad det lider. Kommer ihåg när jag beundrade Gunnar Smolianskys fina Slussenbilder från 50 talet och hans kommentar: ”Väntar man i 50 år blir alla bilder bra”.

Jag går ju alltid runt med kamera och jag gillar att promenera så staden har korsats ett otal gånger och alltid blir det bilder. Många av dessa upptäcker man långt senare som värdefulla om man inte hunnit städa bort dem förstås. Staden är under ständig förändring och om vi inte bevarar bilder av hur det ser ut nu kommer man inte i framtiden att kunna se hur det såg ut då.

Slussen vid Saltsjöbanan 2009, en plats som inte finns kvar.

Jag tror också att det kan vara viktigt, även om jag är usel på det själv, att göra fotoböcker och printa ut bilder för framtiden. Det finns ju inte heller någon institution med ansvar att bevara det kulturarv som utgörs av våran nationalskatt bilderna. När man drog igång fotografiska dödade man i sin marknadsföring effektivt debatten om ett behov av ett fotografiskt museum som pågått sedan 70-talet. Vi har fortfarande inget fotografiskt museum trots att behovet är större än någonsin.

Hur kommer viktiga bilder som visar människor och vårt samhälle ens att överleva i dagens digitala värld där livslängden bestäms av icke underhållna hårddiskar eller hur länge man betalar för sin molntjänst? Nu menar jag givetvis inte att alla bilder som tas skall tas om hand, men det borde finnas ett museum som hade ansvar att sovra i materialet och se till att det som har ett värde för framtid och nutid sparades.

Ps. Behovet av ett fotografiskt museum är min personliga åsikt, andra får givetvis tycka annorlunda.

OmTag. Glöm inte bort det viktiga för dig som person.

Sista påsken hemma.

Jag har skrivit om detta för flera år sedan, men då jag tycker att det är värt att tänka på skriver jag om det igen.

Den vardagsnära fotografin, alltså alla de bilder som dokumenterar vårt och våra näras liv när vi lever det. Jag har märkt med mig själv och tror att det samma gäller för många av oss fotointresserade att vi lätt glömmer bort de vardagsnära bilderna i jakten på våra bilder med stort B.

Det är lätt att missa detta, som för de flesta utanför kretsen av oss som har fotograferandet som seriös hobby eller är professionella är vad fotografi till stor del handlar om, alltså att ta minnesbilder från livets olika händelser. Skomakarns ungar och de dåliga skorna gäller nog ibland även för oss fotografer.

När jag nu senare tittar tillbaks på mina bilder så är det de vardagsnära bilderna som är de som egentligen är viktiga för mig. Visst jag tycker att det är kul att titta på en och annan nattbild som jag lyckats med, men det som verkligen väcker mina känslor och betyder något är dessa frysta ögonblick från ett liv som inte längre finns kvar. Jag tycker också att det är viktigt att fotografera även sådant som inte är så roligt, livet är inte alltid roligt.

Bilderna på mina föräldrar är tagna mellan år 2000 och 2007. Mamma drabbades tidigt av en demenssjukdom, pappa skötte henne i hemmet i många år men till slut var det dags för det särskilda boendet.  Bilderna är tagna från den sista påsken mamma fortfarande bodde hemma och satt vid köksbordet till den sista bilden av min far, jag tycker han ser så rofylld ut i den bilden.

Mamma gick bort hösten 2007 och pappa våren 2010, de sista månaderna i pappas liv var jag där så han behövde aldrig ligga på sjukhus eller bo borta.

Som sagt, glöm inte bort att ta de kanske enda bilder som i slutändan blir viktiga för dig.

Precis flyttat in på det särskilda boendet.

Mamma på det särskilda boendet.

Mamma den sista sommaren, pappa hälsade på henne varje dag som hon bodde på det särskilda boendet.

Pappa 2007.