OmTag. Fotboll kan vara som en papperskorg

Svensk sommar, en överfull papperskorg, några ölburkar och ett par övergivna skor. Ganska ofta man springer på övergivna skor? Knallar folk vidare barfota eller har de ett extra par i ryggsäcken? Små mysterier som kan sysselsätta skallen en stund i den lugna sommarkvällen.

Annars kan man ju se papperskorgen som symbol för det Svenska fotbollslandslaget, ibland finner man saker som inte riktigt verkar höra hemma i papperskorgar. Det har verkligen blivit något av en bergochdalbana med Hamrén vid rodret tycker jag. Ibland helt under all kritik och ibland helt brilliant, alltid fantastiskt åt något håll liksom.

Det mesta verkar handla om Zlatans spelhumör, Sverige har ju en ganska inbiten tradition av lagspel sedan tidigare, kollektivet har ofta överraskat och presterat bättre än vad de olika spelarna individuellt egentligen haft kapacitet för. Om man då inför en mer sydländsk filosofi som bygger mycket mer på individuell teknisk skicklighet så har vi inte så många spelare som har tillräckliga kvaliteter för den typen av spel tror jag.

Stjärnorna måste kunna underordna sig laget, om deras omgivning inte håller samma klass måste de vara beredda att i högre utsträckning ta del i skitjobbet. Man kan nog inte gå så långt i olika turneringar mot världens bästa lag om man skall förlita sig på att Zlatan skall fixa det mesta. För handen på hjärtat så platsar knappt någon av spelarna i det Svenska landslaget i något av de ledande landslagen, de har spelare som är bättre på alla positioner.

Då vill det till att man har ett kollektiv som funkar bättre än de andras, och som jag ser det verkar detta vara något som Hamrén gått ifrån, han vill spela som Spanien men har missat den lilla detaljen att detta kräver spelare som håller den nivån.

Lagerbäck fick mycket kritik för tråkigt spel och så vidare, men jag skulle istället vilja påstå att han som tränare var kanske bäst i Världen på att få ut maximalt ur det spelarmaterial han hade tillgång till. Han verkade mer kolla vad han hade för möjligheter med materialet och göra det bästa av detta. Bevisen för hans storhet är att han tog Sverige till fem raka mästerskap, något han är ensam om.

Nu reducerade Sverige till 1-2 så kanske är inte den här matchen körd, vi får se. Men lite stabilitet skulle jag gärna se i det Svenska spelet, lägstanivån måste upp en hel del.  Ja nu har jag lyckats skriva en blogg om fotoboll även fast det inte intresserar mig speciellt mycket. Det jag tycker är kul är VM där man ser ett högklassigt spel på den högsta nivån eller champions leage, i jämförelse påminner dessa kvalmatcher mer om allsvenskan kan jag tycka. En sak kan vi i alla fall trösta oss med, det är som regel de lagen som förtjänar det som går vidare till de stora mästerskapen. Hur det går för Sverige är tvivelaktigt, däremot är det ett faktum att Lagerbäck tog oss till fem slutspel i rad. En tröst i detta är i alla fall att vi fotointresserade kan fortsätta med våra bilder som om inget har hänt. :)

Slutsignalen har gått och Sverige förlorade med 2 -1, mot Österrike, det ser mörkt ut.

OmTag. Lite folktomma svartvita bilder och en länk till färg

På gårdagens promenad styrde jag och hunden kosan ut till Vinterviken. Vinerviken är en vik och en dalgång nedanför Aspudden här i Stockholm och mest känd för att Alfred Nobel hade fabrik och testanläggning här.

På vägen dit passeras även Liljeholmens gamla industriområde med Cementa och Förenade Kolsyrefabrikernas AB. De senaste åren har området vid kolsyrefabriken spärrats av, vilket är synd för oss fotografer då det var en häftig miljö att botanisera i.

Men även det förutan är det et intressant område som uppvisar de sista resterna av ett försvinnande industrisamhälle. Jag gillar att plåta dessa lite dystra bilder i svartvitt ibland, bara att fånga olika strukturer i gråskala kan räcka ganska långt för mig.

Jag kom att tänka på detta när Krister Kleréus bloggade om färg igår. Även dessa bilder skulle nog även kunna fungera i färg med lite dova färgskalor. Men jag tycker oftast att olika bilder funkar olika bra i färg, färg är svårt tycker jag det är lätt att färgen tar över bilden.

Men det hela beror på vad man vill visa och vad som passar en själv. Här är en länk till riktigt bra färgbilder tycker jag, och färgbilder av en typ som vanligtvis gjorts i svartvitt.

OmTag. Allt handlar om ärlighet, ärlighet mot sig själv

Jag har fördjupat mig lite om introverta personlighetstyper de senaste dagarna och det har varit lite av en ögonöppnare för mig. Dels därför att jag är utpräglat introvert själv, och dels för att det känns skönt att få en bekräftelse på att detta inte är något "fel" som man kan eller bör träna bort.

Just detta tror jag att många introverta har fått nedkört i halsen ganska länge. Om man inte trivs i händelsernas centrum utan föredrar lugnare samvaro med någon eller några man känner eller helt enkelt vill vara för sig själv har detta tidigare ofta tolkats som någon defekt. Man skulle helt enkelt tycka att det var kul att mingla runt med en massa okända, gjorde man inte detta så sågs det som någon form av social inkompetens eller till och med en fobi. Och led man av dessa problem skulle man helt enkelt träna sig till att tycka att det var kul.

Den senaste tidens forskning visar ganska tydligt att detta med personlighetstyper är lika genetiskt som ögonfärg ungefär, och ingen skulle nog komma på idén att föreslå en brunögd att träna sig till att bli blåögd. Sedan måste man skilja på social fobi, blyghet och introversion. Lider man av fobi eller blyghet så vill man, men kan inte av olika ångestrelaterade orsaker.

Man kan ganska enkelt få en uppfattning åt vilket håll man lutar genom att ställa sig frågan: Om jag var tvungen att välja hur jag skulle tillbringa de kommande två veckorna, antingen helt ensam eller hela tiden tillsammans med andra, hur väljer jag då?

Nu finns inget så extremt som rent introverta eller rent extroverta personer utan vi befinner oss alla någonstans mellan ytterligheterna. Nog om detta, men anledningen till att jag tar upp det igen är att det förklarar ganska väl varför vi plåtar som vi gör tror jag. Jag har ju tidigare skrivit om hur viktigt jag anser att det är att vara ärlig mot sig själv när man plåtar.

Om vi tittar på en sådan genre som gatufoto till exempel tycker jag att det blir ganska uppenbart att vi förhåller oss till detta på ganska olika sätt. En del gillar att vara deltagande och med i händelsernas centrum när de plåtar, andra liksom jag själv gillar att vara en anonym iakttagare på lite avstånd. Att avbilda människor på nära avstånd känns ofta som en väl intim handling om jag inte samtidigt skapar en relation till den avbildade.

Jag gillar att prata med folk, men helst en i taget och inte gärna om det uppenbara vädrets beskaffenhet eller vart de köpt sin fina skjorta. Pratar jag med folk vill jag gärna lära mig något om dem, då kan jag också ta en bild där jag försöker vara ärlig och avbilda personen som jag uppfattar dem. Men då är det ju inte gatufoto enligt definitionen utan mer ett porträtt i stunden.

Hur som helst om vi tittar på gatufoto så skulle man kanske kunna säga att det finns en introvert typ som får symboliseras av Cartier-Bresson och en extrovert typ med Bruce Gilden som extrem arketyp. Jag tror att detta är något att ha i bakhuvudet när vi tittar på varandras bilder.

Eller om vi väljer att gå en workshop till exempel, då kan det nog vara en god idé att välja en handledare som inte står allt för långt ifrån det egna sättet att förhålla sig till sin omgivning och sitt fotograferande. För mig till exempel skulle det vara helt meningslöst att gå en workshop med Anders Petersen, helt enkelt därför att han tar en typ av bilder som jag själv vare sig vill eller skulle kunna ta. Gunnar Smoliansky däremot skulle jag gärna kunna följa tyst och lugnt ett halvt steg bakom.

Det jag egentligen vill säga är detta: våga gå din egen väg med dina bilder, att du inte tar samma typ av bilder som Petersen eller Engström beror förmodligen på att det inte är den typen av bilder som funkar för dig som person.

Jag själv känner mig som exempel betydligt mer besläktad med en sådan som Bruce Davidson. Varför det undrar någon, han tar ju också nära bilder och ofta av samma typ av människor? Skillnaden som jag ser det är att han är mer intresserad av det fördjupade mötet och förståelsen än ett snabbt möte som egentligen inte fördjupar utan mer beskriver en företeelse.

Personligen tycker jag att mycket av den socialrealistiska fotografin började gå vilse någon gång i slutet av 80-talet. Innan dess var det mer av relation mellan fotograf och det denne fotograferade tycker jag, sedan hände något, man började mer göra snabba nedslag för att ta sina bilder efter ett redan färdigt koncept. Fotografen blev mer intresserad av att visa upp sina färdiga föreställningar än att skapa relationer och fördjupa sin egen och andras förståelse.

Nu generaliserar jag ganska hårt givetvis, men är det inte en ödets ironi att den fotograf som gjort bland de bästa, mest genomarbetade och ögonöppnande reportagen i det här landet numera är en portalfigur för dess raka motsats?

Till sist ett bloggtips för de som till äventyrs missat det, Claes Gabrielsons blogg som jag tycker är den bästa fotobloggen i landet.

OmTag. Introvert eller extrovert, det kan göra ganska stor skillnad

Sommaren är här!

Läser precis en intressant bok: "tyst" De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain. Boken klargör den avgörande skillnaden mellan de introverta och extroverta personlighetstyperna och hur den introverta typen inte alltid passar in i ett samhälle där det extroverta premieras i ganska hög utsträckning.

De introverta ses ofta som personer med dålig social kompetens, då de ofta föredrar lugn och ro framför sociala aktiviteter som inbegriper en massa människor de inte känner. De introverta brukar inte heller vara lika bra på att ägna sig åt "lättsamt mingel" och liknande. Det innebär inte att de inte deltar, men när en extrovert person får energi av sådant töms en introvert på energi av samma sak.

Det fina med boken är att den inte grundar sig så mycket på författaren uppfattningar och tyckande utan att hon bygger sitt resonemang på vedertagen forskning inom området. Framför allt finns ett värde i att hon visar att det inte är fel att inte vara social i bemärkelsen utagerande, utan att det i hög utsträckning handlar om vilken personlighetstyp man är.

Det är inte normalt för en stor del av befolkningen att gilla en massa sociala aktiviteter, det är helt enkelt en konstlad norm som vårt samhälle skapat. Med andra ord: det är inget fel på dig om du föredrar att ta det lugnt med en bok framför att mingla runt med en massa människor på någon uppsluppen tillställning. Och du är inte heller speciellt ensam ca 30 % av befolkningen ligger mer åt det introverta hållet än det extroverta vilket kan vara skönt att veta.

Nu skall man inte förväxla en introvert personlighetstyp med till exempel social fobi. Som introvert kan man till exempel uppleva den i vårt extroverta samhälle så uppskattade mingelförmågan att prata väder som just tomt prat och därmed meningslöst. Introverta personer diskuterar hellre frågor som de tycker är viktigare och fördjupar gärna diskussioner, vilket inte alltid är så populärt i mer extroverta sociala sammankomster. Säger någon: Kul att ses, hur är det? På en fest vill de sällan hamna i någon djupare psykologisk diskussion om vederbörandes inre liv för att överdriva lite.

Givetvis vet alla introverta detta, men för dessa kan hela frågan kännas meningslös, varför fråga bara för att truten skall gå när man ändå inte har något vettigt att säga liksom? Själv har jag en ganska dominant introvert personlighet, vilket inte innebär att jag inte tycker om att träffa andra. Däremot kan det kanske förklara min benägenhet att vilja diskutera och gå till botten med olika frågor, vilket säkert kan uppfattas som påfrestande ibland av dem som inte ligger lika långt åt det introverta hållet på personlighetsskalan.

Hur som helst tror jag att boken kan vara en ögonöppnare för ganska många. De introverta kanske inser att det inte är något fel på dem bara därför att de inte med liv och lust vill delta i alla festligheter som andra verkar ha så stort utbyte av. Och de extroverta kanske förstår att deras sätt att uppfatta världen och relatera till den inte är det enda sättet. Dessutom kompletterar de olika personlighetstyperna varandra om båda tillåts fungera sida vid sida. De introverta är som regel mer analytiska och försiktiga när det gäller beslutsfattande till exempel eftersom deras hjärnor enligt den senaste forskningen inte triggas på samma sätt av snabba belöningar och de blir därmed inte heller lika beroende av att allt skall gå så snabbt som möjligt i alla lägen. En introvert är mer benägen att se lösningar på lite längre sikt, de är ofta mer eftertänksamma med andra ord.

Ett kort föredrag med Susan Cain för den som är intresserad:

När det gäller fotografi tror jag att detta kan bli väldigt tydligt, en del söker situationer och bilder där det hela tiden måste hända en massa, andra kanske mer kan uppskatta en vissnad blomma avbildad i ett skitigt ateljéfönster och finna minst lika mycket sanningar om livet i en sådan bild. Nu är ingen av oss rent introvert eller extrovert, men vi befinner oss alla någonstans utefter den skalan och detta tror jag förklarar mer om varför vi tänker och handlar som vi gör än vad man hittills velat erkänna eller ens haft kunskap om.

Annars har det varit utställning här vid Hornstull på galleri KORN i dagarna tre. Många bra bilder har jag fått se och en del intressanta samtal har det också blivit. Här kommer lite bilder från dagen: