OmTag. Intresse?
Mitt intresse för fotografi är nog inte så stort egentligen, det är ganska sällan jag berörs av det jag ser. För mig handlar det om att beröras, och jag berörs i huvudsak av sådant jag kan identifiera mig med. Ofta handlar det mer om berättelsen än fotografi i sig, det är också därför jag har svårt att ta till mig mycket av det som visas på utställningar och i böcker.
Berättelserna är antingen för svaga eller också kan jag inte känna igen mig i dem. Nu behövs givetvis inte berättelser om gubbar i övre medelåldern för att jag skall känna igen mig, många frågor och berättelser är allmängiltiga. Men jag tycker att den berättande fotografen ofta fastnar i klichéer: nedkörda människor, "förlorare" vid vägs ände osv. ofta blir det någon form av karikatyrer som saknar nyanser och djup. Man bygger för det mesta vidare på redan cementerade uppfattningar.
Det finns dock en handfull fotografer som kan skapa resonans med något djupare hos mig, där fungerar fotografi mer som musik. Svårt att sätta fingret på vad det är, jag kan bara konstatera att det finns vissa fotografer och/eller bilder som berör något djupare hos mig än det uppenbara i bildytan.
Jag har också svårt för fotografens, som jag ofta upplever det, krystade förhållande till andra visuella konstarter. Ibland kan jag känna det som om man inte tycker att fotografi är ”fint nog” i sin egen rätt. Detta kan ta sig uttryck i att man försöker skapa iscensatta bilder, verbalt grandiosa koncept eller efterlikna måleriet. Det finns givetvis de som är bra på detta också, men många tycks använda det som en "genväg till berömmelse" där berömmelsen utgör det viktiga, som jag uppfattar det.
Fotografins unika egenskap är ju att fånga det som finns framför kameran som det är, detta borde vara fint nog. Fotografi handlar enligt detta synsätt om att träna sitt öga och sin mottaglighet för världen omkring sig.
Mycket faller tillbaka på de gamla frågorna om att ”göra” eller att ”ta” sina bilder.
På mitt tv-bord ligger ofta Robert Franks "The Americans" som är en fantastisk samling bilder och inspirationskälla.
En av mina stora favoriter är Brassaï och hans Paris by night m.m.
Franks The Americans är ju en klassiker också, och som sagt de lyckas ladda sina bilder.
-affe
Vi dras alla till det som attraherar oss, det vi har smak för och ja, kanske identifierar oss i. Och vad gäller foto av utsatta människor, så tycker jag ärligt att det är tråkigt. Det känns som, har man sett ett, har man sett alla. Och inte hjälper bilderna de utsatta heller. Blir det en slags "effektsökeri" eller kanske en lite falsk sympati. Man känner men gör inget.... ?? Jag kan känna så i varje fall, och mig tilltalar inte den typen av foto, hur mycket man än känner med personen.
När det gäller det "måleriska", så håller jag personligen med dig. Men återigen, det får vara en smaksak... För mig håller foto långt fristående. Och när man börjar skruva om för mycket så ja, då anser jag att man lite lämnat foto... Fine, såklart, men det är inte min grej... Jag vill "ta" mina bilder, utifrån det jag ser och känner... i min smak.
Lite söndagstankar. //Peter
Mycket av den så kallade socialrealistiska fotografin tycker jag kört i diket för ganska länge sedan, och som du säger är den ju sällan till någon hjälp annat än att föra upp fotografen i rampljuset.
-affe
Enda chansen att lyfta den sortens fotografi är ju att man brinner för ämnet, att man vill visa och berätta något positivt, något som leder till en bra handling eller en längtan. Salgados bilder var ju ett veritabelt fiasko, jag skulle kunna rada upp en massa socialrealistiska projekt idag som har noll bäring, noll inflytande, noll positiv vibb.
Frågan är bara vad man ska plåta och hur man ska plåta och hur man ska presentera det för att det ska ha någon bäring och någon vibb och då menar jag i en gestaltande eller socialrealistisk form. Personligen är jag helt utan medel och form och jag ser tyvärr ingen annan heller som precis spritter av berättarglädje och spännande budskap.
Salgados senaste var snygga bilder, men det var väl egentligen det hela även om jag gillade en del av dem.
-affe
Och det är väl så att det är lätt att bli mätt, med alla de fotografier vi överöses med i olika etermedia. Det är till och med svårt att skilja ut guldkornen i den strömmen.
Men det är ju så roligt att både göra och ta sina bilder, och visa dem för de som uppskattar dem.
-affe
PS Stämmer för mig också, det här med att beröras, och det är det jag kallar för känsla. Därför blir bra foto eller bra bilder för mig oerhört personligt, vad som berör mig kanske inte berör dig och vice versa. För att bli känd kanske man måste beröra beröra ett större antal personer förutom sig själv?/ DS
-affe
Däremot kan du kanske känna dig mätt på fotografiska bilder, på manéren, trender - och ditt tidsperspektiv ser upprepningar, tankar och tekniker. Vilket är helt naturligt. Så känner även jag, och det är en känsla som växer sig allt starkare ju längre jag fotograferat.
Tro mig, jag har sett det mesta inom min specialkategori som är naturfotografi. Idag känns det som jag alltmer sällan ser naturbilder som väcker mina reaktioner. "Sett det förr"-känslan dyker upp hela tiden. Och man ser ett mönster, och känner ibland att man är ensam om att se detta mönster - då "alla andra" bara verkar köra på i blindo.
Så känns det iallafall. Och jag kan ha fel, men känner att jag har rätt.
Min gamla fråga är att jag "gör" bilder, något jag också alltid gjort... För mig gäller att följa mina egna skapande intentioner, oavsett vad andra skulle påpeka med sina pekfingrar. Jag följer mig själv i mitt fotograferande och i mina bilder. Och jag känner starkt att så borde "alla" göra, men som få gör. Flockdjuret människan har ofta svårt att bli individualistisk, att bli sig själv mest.
Än en gång ett intressant inlägg till den fotografiska debatten!
Inom naturfotografin tror jag att det ofta råder ett lite annorlunda förhållandet gentemot den traditionella dokumentärfotografin. Många (allt för många?) håller fortfarande på med ett ganska tråkigt artbeskrivande, När det gäller landskap så handlar det kanske även om att dra på med färg eller göra HDR-lika bilder, ganska sällan någon söker några nya infallsvinklar.
Inom den socialrealistiska fotografin har man lite fastnat i svärta och höga kontraster eller dess motsats desaturerade färger och mjukt och någonstans efter resan har man ofta förlorat berättelsen tycker jag.
-affe