Strövarkort 201. 785 meter trist gatufoto är väl inget att snacka om?
Börjar bli lätt less på allt tugg om gatufoto och all fundamentalism som omger den. Vad fan spelar det för roll vad HCB eller Winogrand gjorde för tusen år sen? Förutsättningarna har förändrats så i grunden sen den tiden att det inte längre finns någon gatufotografi att tala om.
Bara för att man traskar runt några timmar på stan och hugger gluggen upp i fejan på folk man möter, är man inte någon gatufotograf. Man är bara en helt vanlig plåtnicke som gör en massa (oftast oerhört tråkiga) exponeringar av människor som är ute för att handla, käka eller gudvetvad.
Det var nån som för ett tag sen skrev att all fotografi egentligen är dokumentär. Åtminstone den som icke-kommersiella fotografer ägnar sig åt. Man plåtar det som finns framför nosen på en och sen är det inte mer med det. En sorts verklighetsavbildning alltså.
Själv är jag så trött på alla svartvita, misstänksamma nunor som stirrar mot mig från sånt som pretentiöst nog kallas för gatufoto. Kan inte alla berätta om sina egna spännande eller urtråkiga liv i stället? Om 20 år är dagens mjölkförpackningar historia som man glömt utseendet på.
För att demonstrera vad jag menar laddade jag Ricoh'n en dag och avverkade så där en 785 meter stockholmsgator. Det tog väl en halvtimme ungefär. Svartvitt och hård kontrast förstås. Resultatet? Några trista exempel på det kommer här.
Och visst har du rätt om morgondagen; det var vad jag menade med dagens mjölkpaket.
Ha de gott i värmen
/H-Å
För mig är det ett ytterst otrevligt förhållningssätt. Kolla in Sofia Sandströms POETISKA gatubilder. Helt oslagbara bilder från gatan, i Sverige, idag.
Det som mig också är att nästan alla sk gatubilder saknar det avslappnade. Folk vilar liksom inte i bilden. Jag tror att om man ska plåta på gatan får man gå tillbaka till mötet, sensualismen och poesin.
Annars, ha en skön sommar.
Gatufoto handlar om möten och om komposition. HCB talade ju alltid om geometri och den är essentiell anser jag. Att skapa efter det gyllene snittet är det som gör bilden möjlig att ta in och njuta av. Vi behöver helt enkelt nån sorts balans och harmoni för att kunna tillgodogöra oss vad man försöker berätta. Sen kan det handla om mjölkpaket eller en blick av sensualism.
Ha en skön sommar själv!
/Göran
Men som sagt ofta saknar jag någon tanke: Vad vill man berätta med sina bilder och varför?
-affe
Ha det gott!
Göran
/G
Du kan bli anmäld till DO! ;)
Ha det bra i sommarvärmen Göran!
/Bengan
Det märks att många som lägger ut gatubilder är nöjda med en liten del i bilden, att man vågat höja kameran, att man ser ett mönster, en konstrast osv. Det är en del av en utvecklingsprocess. Det tar tid att få rätt på allt och alla kommer inte ens dit. Jag tycker det är svårt att kritisera någon som är i denna process om bilderna inte presenteras som ett färdigt verk som i en bok eller en utställning.
Jag tror det underlättar för dem som är i en intensiv utvecklingsprocess att det finns folk som visar bra gatufotografi, skriver om gatufotografi osv. Just bra resonemang om gatufotografi är en bristvara.
Även om man tittar på andra motivområden på de stora fotosajterna så dominerar de ofärdiga bilderna, inget unikt för gatufoto.