Det drar ihop sig!

Tänk vad tiden går. Förr så var vi fyra. Nu är vi sex. Eller 3 + 3 som vi kallar oss: 3 damer och 3 gubbar.

Den 28 september visar vi upp oss i all vår prakt på Galleri Fotografi hos den eminente Bernt Lindgren på Hornsgatan 42. Sex olika temperament på fem väggar.

Detta vill ni inte missa!

Juliga kort

En god jul önskas alla glada fotografer på denna sida med den här Visbytomten.

Nyliga kort ... 55

Om att förstå sig på konst.

Det finns alltid dom som kan. Som begriper och inte inser att andra också gör det.

På museer och utställningar är det en vanlig syn, att någon - oftast en man - lägger ut texten om mening, innehåll och underliggande orsaker till att man står och glor framför en tavla som tydligen behöver en brux. Mansplaning heter det på modern svenska och det kan vara en ganska irriterande företeelse.

Visst är det trevligt när en kunnig guide berättar om konstverk som man inte visste något om, men den själpåtagne konstvetaren är 0ftast en störig figur i galleriet. Särskilt om man själv råkar vara insatt i det som hänger på väggen och hör att föreläsaren inte är det utan är tämligen okunnig i ämnet.

Men, varför reta upp sig? Det är väl egentligen ganska underbart att människor fortfarande, i dessa kulturnedmonteringens sista darrande dagar, betalar för och förmår samlas framför dukar och skulpturer för att ta del av en annan människas visioner om livet, döden och konsten sköta en motorcykel?

Nyliga kort ... 54

Så här såg filmjölkspaketen ut 1985.

Att fotografera är att samla på sig minnen. Att stacka upp med detaljer från vardagen och det vanliga livet. För man glömmer ju snabbt.

Att se hustrun hälla upp fil till junior är ingen bild att vinna tävlingar med. Men det är en liten hint om igår. Så här såg dom ut då och så här såg Arlas filmjölkspaket ut. Det kan väl vara värt att spara? Både i det vanliga minnet och det digitala?

Nyliga kort ... 53

När och var ...

... är den här bilden ifrån? Det finns massor av markörer i den och ändå är den rätt tidlös. Fast man kan ju undra vad paret gör idag. Ifall de fortfarande är ett par, om de lever. Det är det som fascinerar mig med s.k. gatufoto. Att folk som jag plåtat lever vidare för alltid (nåja) precis som dom var och såg ut just när kortet togs.

För i takt med att tidens hjul snurrar så förändras ju också allting. Med ålder läggs nya lager på varenda person och ibland är de igenkännbara, andra gånger inte alls.

När jag tittar på den här bilden så är paret alltid detsamma. De förändras inte ett dugg. Samtidigt ser hon lite avståndstagande ut; dom kanske är på väg till ett parterapisamtal. Han verkar lite stressad, tänker kanske att "va' fan"?

Givetvis får vi aldrig något svar på undringarna. Paret fortsätter att gå över den där Londongatan i evighet, eller åtminstone ända tills bilden är utsuddad. Och i arkivet trängs de med tusentals andra jag inte vet ett jota om.