Folkpartiet

Oj, oj, oj vad trött jag blir på folk ibland. Människor överallt. Under mig, över mig, emellan mig och överallt däremellan. Fast jag antar att det är ett pris man får pröjsa för att bo i en storstad.

Men visst är det gastkramande att det sker så få möten mellan alla dessa individer i människomassorna som likt Egyptens gräshoppor väller fram längs shoppingstråken. Det verkar mest som alla med tom blick tagit ut riktning på nåt sprakande köptempel och sen med mobilen under nosen dras dit i tusental.

Så vad fan har jag där att göra!?

Nu är jag i ärlighetens namn inte mitt i city så ofta. I stället sitter jag här och bläddrar bland mina bilder för att försöka hitta några där det faktiskt uppstod ett sorts möte. En kontakt av något slag. Som dom här kanske?

Alice Springs, Australien

New York City, USA

Istanbul, Turkiet

Luxor, Egypten

Bob Marleykonsert, Gröna Lund, Stockholm

Birmingham, Alabama, USA

Birmingham, Alabama, USA

Lucca, Italien

Amsterdam

Cyklar, gaya och en massa kanaler. Det är Amsterdam för mig. Men eftersom det är höst just nu - en varm sådan i Holland förvisso - ligger min inspirationsnivå vad gäller avbildande på nollpunkten. Inte många kort knäpptes och få passerade nålsögat. Här är några av dom.

Att slå ner en spik

Den stora frågan som ständigt ställs och svåreligen låter sig besvaras dyker åter upp: Vad är en bra bild? Mitt enkla svar är: berättelsen.

En bra bild måste innehålla en berättelse. Tydlig och yvig eller tillbakadragen och fjär. Den här bilden innehåller en berättelse.

När jag var i Japan fick jag höra ordstävet, "en spik som sticker upp slår man ner". Det betyder i klarspråk att man ska hålla sig på sin plats och inte sticka ut. Med andra ord vara en i mängden. Inte utmärka sig. Veta sin plats. Här i norden brukar vi kalla det Jantelagen.

Men det japanska samhället är ett kollektivsamhälle i än högre grad än vårt. Här har ju all kollektivism stämplats som rester av vårt DDR-förflutna. Till och med att vara med i facket är lite suspekt, även om det bara är i den fåfänga förhoppningen om några extra sekiner i lönekuvertet.

Dom här två japanska töserna plåtade jag i Nara, som var Japans första huvudstad. Jag tycker dom förkroppsligar det där med spiken. Dom är intill förväxling lika varandra. Varandras spegelbilder. Till och med kroppsspråket är uniformt.

Ändå är jag övertygad om att dom nånstans känner sig som individer. Att dom har drömmar som inte låter sig bytas ut helt eneklt. Jag vill åtminstone tro att så är fallet. Det är det som är min berättelse i den här bilden.

Min bästa bild?

Vadå? Den här? Nä, det vore väl synd. Då kunde jag ju släppa kameran i pottan, skicka den i omloppsbana runt jord och måne eller skänka den till exfotografen Håkan Juholt.

Ibland ligger det frestande nära till hands att göra nåt sånt. För jag blir så förbålt trött på allt tjat om alla apparater omkring oss att jag bara vill skrika. Som han på bilden gör. I svåra plågor vridande sig.

Särskilt fotoapparater som äter hyllutrymme och urholkar sedelinnehavet lackar jag ur på. Dom där prylarna som ska göra oss alla till mini-Cartier Bressons.

Nä, använd grunkorna du har i stället och sluta masturbera över dom. De är ju ändå bara hjälpmedel. Som en sån där krok som fixar på en strumporna om ryggen pajat, eller en permobil om benen gjort det. Bilden är i bästa fall en lycklig biprodukt av vad våra ögon såg. Eller trodde sig se.

Om en vecka drar jag till Amsterdam. Kanske tar jag en kamera med mig då. Vi får se.

Stockholm city

Ha’ru nånsin vatt i Stockholm city? undrade Lundell på första plattan. Jodå, i stort sett varenda dag. På gott och ont.

Jag fascineras av alla dessa par som drar fram på stan. Coola män med tjejen vid armen och alla vackra kvinnor med sina en mil långa ben. Bara det att dom verkar inte ha så mycket kontakt med varann. Dom går där som på en catwalk.

Jag har väl fel. Klart dom har kontakt. Eller? Det är bara mina snapshot som frusit ögonblicken där dom stirrar frånvarande in i evigheten. Inte kan man leva så isolerat?

Fast i tider när vi förväntas vara socialt mediala 25 timmar om dygnet, är det ett oproportioneligt stort antal människor som avskärmat bara glider runt och glor ner i sina mobiler. Tar dom alla del av den arabiska våren? Håller sig Ajour? Eller spelar dom alfapet?

Jag vet inte. Jag har dödat mitt facebookkonto för månader sen och vridit nacken av twitter. Jag har överlevt de långa knivarnas natt.  Hittills har det gått fint. Och jag gillar  att kolla in och prata med människor.