Min bästa bild?

Vadå? Den här? Nä, det vore väl synd. Då kunde jag ju släppa kameran i pottan, skicka den i omloppsbana runt jord och måne eller skänka den till exfotografen Håkan Juholt.

Ibland ligger det frestande nära till hands att göra nåt sånt. För jag blir så förbålt trött på allt tjat om alla apparater omkring oss att jag bara vill skrika. Som han på bilden gör. I svåra plågor vridande sig.

Särskilt fotoapparater som äter hyllutrymme och urholkar sedelinnehavet lackar jag ur på. Dom där prylarna som ska göra oss alla till mini-Cartier Bressons.

Nä, använd grunkorna du har i stället och sluta masturbera över dom. De är ju ändå bara hjälpmedel. Som en sån där krok som fixar på en strumporna om ryggen pajat, eller en permobil om benen gjort det. Bilden är i bästa fall en lycklig biprodukt av vad våra ögon såg. Eller trodde sig se.

Om en vecka drar jag till Amsterdam. Kanske tar jag en kamera med mig då. Vi får se.