Luftpuppan och några hårbuskar

Just nu lever jag i en luftpuppa. Ni som läst Haruki Murakamis 1Q84 vet vad jag pratar om. Ni andra bör läsa den på stört.

Tillvaron i en luftpuppa är både utveckling och energiupptagning. Åtminstone för mig. Jag njuter kolossalt av snöfrånvaron men känner ingen inspiration att skapa nåt just nu. Jag vill bara finnas utan att vara något särskilt. Ett glas rött, en bok med hundratals bilder av Daido Moriyama på magen och tentrippla lås för dörren. Det är så jag vill ha det i min luftpuppa.

Fast längtar gör jag ju. Efter sånt som varit och det som skulle kunna bli. Hur ser det ut på resefronten nästa år till exempel?

Jo, Dominikanska Republiken i februari på bröllop. London i påsk. Fuengirola efter midsommar. Det är så det ser ut. Det är vad som väntar. Och sen då? Livet efter 62?

Tja, jag hoppas fortsätta längta. Efter allt som ligger utom räckhåll för mig, efter ett liv på max. Då kanske jag kryper ut ur min luftpuppa och kollar upp på de bägge månarna. Och tar rygg på nån med en rejäl hårbuske på ryggen.

Mina älskade prylar

Mycket har dom senaste åren handlat om att kasta och rensa upp i röran. Av det har man lätt kunnat dra slutsatsen att jag är nån sorts asket som skyr varenda pryl. Inget kunde vara mera fel. Jag älskar prylar. Åtminstone vissa.

Så jag dokumenterade några av dom i min närhet. Det kunde blivit fler: kaffebryggaren och min nya MacBook Air. Eller en massa andra böcker. Men det var dom här som jag kände starkast för just nu.

Morteln, för att den är så tung, så vacker och så brukbar. Jag använder den till allt man tänka kan i den vägen. Inhandlad i Visby.

Självporträtt målat av Linköpingskonstnären Pär Thorell 1966. Min favorittavla alla kategorier. Inköpt från konstnären av min pappa strax efter att den målats. Jag kan sitta och titta på den i timmar.

Min Ipod med Boselurar. Här stänger jag ute världen och skapar mitt eget musikuniversum i random. Med 25 000 låtar är det ingen risk för trista upprepningar.

Reservoirpennan med guldstift är av märket Lamy och boken är en Moleskine. Det som skrivs där med den här pennan är primärt till för mina ögon och tankar.

Min tramsigaste samling: Contaxkameror med Carl Zeissobjektiv. Alla fungerar och några av dem ger mig vällustkänslor bara av att se på. G2:orna är dom vackraste kameror Gud skapat.

Jodå, den hänger med fortfarande, Alfan. Precis som sin ägare börjar den bli lite tilltufsad här och var. Men det är äkta patinering som jag själv i stort sett bär ansvar för. Min allra sista bil.

Den är vacker att se på och hålla i. Och ännu vackrare att läsa. Tomas Tranströmers Dikter och prosa 1954 - 2004. Den enda bok jag skulle rädda i mitt bibliotek om det brann.

Intervjuporträtt av Tuija Lindström

I juli 1992 gjorde jag en intervju med fotografen Tuija Lindström för Ica-kuriren. Tuija hade precis blivit utsedd till professor vid fotohögskolan i Göteborg och förberedde som bäst sin flytt. Vi träffades en strålande dag på hennes veranda i det gamla huset ute på Dalarö. Så här blev resultatet av vårt samtal.

Fotografen Tuija Lindström kan titulera sig professor om hon vill. För nu i höst tillträder hon den tjänsten vid fotohögskolan I Göteborg.

- Jag tycker faktiskt det är modigt av de sakkunniga att de valde mig, säger hon och ser det som en seger. Dels för konstnärlighet och andlighet, dels för att hon är kvinna.

Uppslag ur TUIJA LINDSTRÖM, ETC förlag, 1989

Att beskriva en bild med ord är egentligen lika omöjligt som att fotografera den mänskliga rösten. Vartenda vaket ögonblick och under dem då vi sover också förresten  så översköljs vi av bilder.

Runt omkring oss finns de. Alltifrån frukostbordets fil- och flingpaket till nattbion på teve. I tidningar och böcker, på husväggar och bussar, i album och på gallerier. Inte ens när vi blundar kan vi komma ifrån dem.

Därför är det viktigt att vi försöker göra det omöjliga, att vi analyserar verkligheten och ställer frågorna. Även om vi kanske får vara beredda på att svaren uteblir.

Att påstå att bilder är viktiga skulle kunna vara århundradets understatement. Men just därför är det också intressant vilka vi minns och vem det är som har gjort dem.

Den som sett Tuija Lindströms fotografier brukar inte glömma dem. För de präglas av en obeskrivbar magi, den som annars bara omger våra allra djupaste känslor. Sådana som förälskelse och sorg.

Kameran är till sin natur ett tveeggat instrument. Den är avslöjande eftersom den visar, dels vad som rör sig inuti den som tar bilden, dels en "objektiv" avbild av verkligheten utanför. Den blir lika mycket en kikare inåt som en projektor utåt. Kanske är det just därför, för att man känner närvaron av en människa, som Tuijas bilder förmår röra så starkt vid oss som tittar på dem.

Själv mötte Tuija den fotografiska magin första gången 1977, när hon besökte sin allra första fotoutställning, Christer Strömholms "Privata bilder" på galleri Camera Obscura i Stockholm.

- Jag blev så tagen! Att man kunde använda kameran och fotografera något osynligt med verkligheten som underlag var något helt nytt för mig. Det gav mig märkliga känslor.

Vi träffas en sommardag på en glasveranda i Tuijas gamla hus på Dalarö utanför Stockholm. Fjärden nedanför oss är prickad av vita segeltrianglar och på den lilla skärgårdsidyllens trånga gator trängs ferielediga människor. Men för Tuija har de senaste veckorna mest inneburit kaos och uppbrott.

Hon har nyligen utsetts till professor i fotografi vid högskolan i Göteborg och måste snart lämna sin trädgård för en våning mitt i stan. Men hon är glad att hon fått familjen med på att flytta. Att pendla är jobbigt, speciellt när man har småbarn hemma.

Telefonen ringer oupphörligen. Det är gallerier som vill ha bilder och det är hyreskontrakt som ska skrivas under. Hon slår uppgivet ut med händerna och skrattar.

- Jag har lite svårt för att koncentrera mig just nu. Allting är så rörigt, ursäktar hon sig på melodisk finsk-svenska.

Sedan mitten av åttiotalet har hon, vid sidan av eget bildskapande, undervisat i fotografi. Förutom här i landet också i Finland och Danmark. Så det var med framvuxen medvetenhet som hon sökte tjänsten i Göteborg.

- Jag fick nog knappast jobbet för att jag är känd som en duktig administratör, ler hon. Det är en konstnärlig professur; halva tiden av den är avsatt för egna projekt och det är väl just på grund av mina egna erfarenheter inom fotografi och konst och för att jag undervisat så mycket, som jag fått den.

Uppslag ur TUIJA LINDSTRÖM, ETC förlag, 1989

Hon ska fortsätta att hålla sin egen konstnärliga profil högt men vill också lyfta upp skolans och vara dess ansikte utåt. Höja den ur anonymiteten så att säga.

- Jag ser min utnämning som en seger. För hjärtat snarare än för hjärnan, för andlighet och konstnärlighet, och för att jag är kvinna. Jag tycker faktiskt det är modigt av dem i juryn, de sakkunniga, att de valde mig! Det finns dom som tror att jag vill förvandla fotohögskolan till något slags flummigt "amazonnäste". Men de behöver inte vara rädda.

Det var jämt i "slutstriden" mellan henne och den andra kandidaten, fotogafen Dawid. 44 stod det i juryn så det blev med prefektens utslagsröst som valet avgjordes.

Eventuell oro från vissa håll torde dock vara obefogad. Tuija är en stark och tuff tjej, sin yttre ödmjukhet till trots. Hon vet vad hon vill men hon vet också att ingenting är gratis här i världen. Att det krävs hårt och målmedvetet arbete för att nå resultat.

- Det är en yrkesinriktad utbildning och det ska det fortsätta att vara. Fast visst vill jag göra mer för den kvinnliga fotografin och ta dit fler kvinnliga lärare. För under de år som jag undervisat har vi varit i absolut minoritet, trots att sextio procent av eleverna är tjejer. Men jag vill också försöka öppna kvinnliga sidor hos de killar jag undervisar.

Tuija gillar visserligen inte att generalisera men tycker att män ofta jobbar mer för ett snabbt resultat och för att få direkt gensvar. Själv arbetar hon långsamt och på längre sikt, mera inåt. Hon söker sig fram, intuitivt, men utesluter därför inte tankeverksamhet och analys. Tvärtom anser hon det nödvändigt att göra det privata mera allmänt.

- Jag tror många som väljer fotografyrket är ensamvargar. De är lite utanför, voayeurer som tycker om att titta utifrån och in. Fast man bör förstås vara försiktig när man pratar om sådana här saker. Konstnärsmyten har redan romantiserats alldeles för mycket.

Hon kom till Sverige som 25-åring vid mitten av sjuttiotalet. Hade hon stannat i Finland skulle hon kanske ägnat sig åt att skriva, men här började språket halta. För trots närheten mellan våra länder och kulturer, så finns där tusentals små skillnader i vardagen och de kan vara ytterst frustrerande.

- Jag minns hur jag gick till ett bageri och frågade efter semlor. Det var i augusti och tanten sa att de inte skulle komma förrän i februari. Jag kunde inte fatta vilket konstigt ställe jag hamnat på. Semlor är nämligen det finlandssvenska namnet på småfranska!

Så blev kameran ett sätt att bryta sig ut. Tuija gick några kurser i fotografi och fortsatte sen på fotoskolan i Stockholm. Och där upptäckte hon en ny språkförbistring.

- Jag tyckte att allting fanns i mina bilder. Allt som jag ville säga fanns där. Men när jag visade dem för folk fattade de ingenting. Då förstod att jag måste bli tydligare. Jag fattade att jag måste skärpa mig, utan att förlora det som var mitt eget. Man måste lära sig språket, men får inte sälja sig och det är vad jag fortfarande håller på med, tror jag.

Fast då var det inte så lätt. Tuija höll på att ge upp och lägga av när hennes lärare, fotografen Anders Petersen, en dag gick igenom hennes bilder. Han fann speciellt en som han gillade. "Tuija, du har det", sa han och uppmanade henne att fortsätta och att arbeta hårt.

- Jag blev överlycklig för att han såg mig. Det är så oerhört viktigt att bli sedd och det försöker jag fortfarande, som lärare att alltid tänka på.

Kritik är viktig och Tuija tycker vi är dåliga, både på att ge och ta kritik. Där behöver vi träna oss.

- Svenskarna är ju så snälla! Så goa och hövliga och rädda för att såra varandra. Men det gäller att förstå vad det egentligen handlar om, att se bort från sin egen lilla person och se helheten. Att inse att kritiken inte är personlig utan till för en djupare förståelse. För varför ska man gå tre år på en skola och hela tiden ljuga för varandra?

Tuija tycker att många unga fotografer verkar ha tappat tron på den fotografiska bilden. Det blir mycket ramar i stället, stora format, texter och bara en massa intellektuellt arbete.

- Men det haltar eftersom man inte har tron på bilden kvar. Jag litar inte riktigt på det. Det känns mest som skrap på ytan för att det inte har gått genom magen och hjärtat. Vi är i allmänhet väldigt lata. Vi tror att det bara är att gå ut och ta eller låna något. Men man kan aldrig ta något utan att ge något själv. Det är livets lag.

Wolfpack

Jag vet att många hatar vargar. Är rädda för dom. Eller helt enkelt inte vet nånting om dom och därför vill ha bort dom.

Jag kan berätta att dom är vilda men inte luktar det. Att dom kan vara keliga som hundar men inte är det. Och att mitt livs lyckligaste ögonblick var när jag fick träffa flocken på Kolmården. In person. Nos mot nos så att säga. Den största ära jag nånsin har vederfarits.

Bob Marley på Grönan

Igår visade jag en bild tagen vid ett av Bob Marleys framträdanden på Gröna Lund. Det var inget kort av artisten himself utan en bild av en representant för ordningsmakten iförd rejäla hörselskydd. För att slippa höra, antar jag.

Jag påstod i en kommentar att bilden var tagen på konserten då publikrekordet på Grönan slogs. Det var lügens. Efter att ha kollat upp det hela var det i stället vid det allra första framträdandet på Lunden, den 20 maj 1977, som jag var där och plåtade.

Det var tider det. Jag minns att jag satt på scenkanten med mina kameror och jag hade lätt kunnat rycka Bob i tårna. Inga larviga "tre-första-låtarna-tillstånd", inga hysteriska vakter. Bara snälla poliskonstaplar i hörselskydd. Och ett jävla gung. Den här bilden tog jag vid tillfället och den har aldrig varit publicerad nånstans. Förrän nu.