Törs man hoppas?

Så var det då över för den här gången. Jul och snöelände. Och man lever på, rätt in i oxveckornas januari. Såg första semlorna idag och drog en suck av lättnad: dom kom ihåg att baka dom i år också. Det känns tryggt.

För övrigt vill jag önska alla ett långt och gott liv om ni nu vill ha det. Annars får ni väl börja röka eller nåt.

Fyyy på sig Instagram!

Som jag skrev igår har jag dödat mitt Instagramkonto. Jag skrev också att det inte hade nåt att göra med skolupploppen i Göteborg men det måste jag nog revidera. För efter att ha läst det här i bladen idag finns det all anledning att ta sig en rejäl fund'rare.

Näe, posten kan inte ta ansvar för allt som skickas i kuvert och paket. Och (a)sociala medier kan inte ta ansvar för allt som sägs och visas på deras fora. Det är grundläggande. Men att man efter flera påstötningar låter konton ligga kvar, som innehåller material som kan klassas som barnpornografi, det är faktiskt inte okej.

Jag tycker man ska vara försiktig med moralism och dito panik. Jag minns videovåldsdebatten på sena sjuttiotalet, och även om man inte hade fel i allt, så blev det ju så fel när man tog allvarsminen på och fördömde, FÖRDÖMDE. Moralism stinker alltid, hur välmenande den än är.

Antagligen kommer sidan i tidningsklippet i länken ovan att vara borta redan idag. Medial uppmärksamhet kontra dålig publicitet brukar få saker att hända snabbt. Men bara att det legat där den tid det gjort trots påstötningar från skolpersonal visar att Facebookifieringen gått för långt. Att det inte är vi som kontrollerar vad vi vill göra på nätet utan tvärtom.

Jag kommer just från tunnelbanan där jag rest tillsammans med en massa zombier. Alla, utan undantag, satt som vanligt och stirrade ner i sina mobiler och pillade och drog. Inte för att Stockholms tunnelbana gjort sig känd som platsen där blickar möts, men numera råder en glasartad känsla av dödsriket. Inte ens prasslet av gratisblad hörs längre. Metrofieringen har ersatts av Facebook-ditot.

En riktigt god jul på er alla!

Hej då Instagram!

Det har ingenting med upploppen i Göteborg att göra, även om det är skrämmande hur de (a)sociala medierna kan förvränga mänskligheten inom oss. Särskilt om vi är unga och oerfarna. Nej, att jag nu dödar mitt Instagram-konto är betydligt allvarligare än så. Deras nya användaravtal hotar nämligen min integritet på ett sätt som är fullkomligt otänkbart för mig att acceptera.

Så här står det bl a i avtalet:

You agree that a business or other entity may pay us to display your username, likeness, photos (along with any associated metadata), and/or actions you take, in connection with paid or sponsored content or promotions, without any compensation to you.

Det betyder att Instagram tar sig rätten att använda mig och mina bilder i olika sammanhang som dom själva bestämmer. Reklam till exempel. 

Nu är jag en rätt social typ och har därför redan för snart två år sen dödat både mitt Facebook-konto och mitt Twitter-dito. Jag är nämligen rätt svag för den nära kontakten mellan människor. Det vill säga den där man både kan se och - vid behov - röra vid varandra. Dessutom är mitt behov av redogörelser för dagens meny eller vad nån (o)gillar ett nytt TV-program begränsat.

Nu har jag inte varit särskilt aktiv på Instagram utan mest varit med för att få se nya bilder av mina barnbarn. När jag nu lämnar får jag väl försöka se och träffa dom IRL desto mer. Den som vill se mina bilder kan ju kolla här på Strövarkort på Fotosidan. Jag hoppas den fortsätter att garantera min intergritet.

Här är ett kort som jag tog i Berlin för nån månad sen. Med den av mig älskade men av många andra förtalade Nikon V1. Påskruvad var den nya fantastiska normalen 18,5 mm/1,8. Med den kombon är det riktigt kul att plåta igen så det kanske kan bli en vana.

HÄR kan du läsa mer om Instagrams  nya användarregler och kritiken mot dom.

Inte så gammal men gruffig

Vi har våra favoriter. Folk som säger bra saker och som gör bra saker. Fotografer som tar attans klämmiga bilder och som förmår häva ur sig både klokare och djupare tankar. En av dom är Larry Clark. Han har alltid hört till mina bildliga favvisar och han uttalar sig alltid med en vresighet som väcker min beundran.

För varför ska vi alltid vara så inställsamt vänliga och ängsliga? Måna om att bli älskade och omtyckta för allt vi gör 24/7?

När man blir lite äldre har man inte tid med sånt. Och när man är ung har man det inte heller. För man har alltid ett liv att leva. Det är en skyldighet; vår enda egentligen. För plötsligt slår infarkten eller stroken till och då sitter man där (i bästa fall)  darrande och dreglande i sin rullstol.

Så lev nu på gott folk! Också en sån här dag då världen är vitare än dödens blekaste fejs. Och ta med och ta del av följande citat från Larry Clark, den gamle knyffeln:

"I’ll be 70 in January, and I have no time to waste. If I’m going to make five or six more films, I’m going to put them out on the web. I’m working on a film now which keeps getting delayed, and I told them, “Now or never, motherfuckers. I ain’t got time to waste no more.” I became a vegan to get more energy, and because I’m working 20 to 21 hours a day, every day, so I have to adjust my body to sleep three hours, four hours a night max. And I’ve done it. So here I am, talking to you. How’s that for a fucking interview?"

PS: Hittade en alldeles ny intervju med Larry Clark. Klicka här.

Veckans Fotograf

Hallå där! Photographer of the week! Vem kan det vara? Nån man känner?

Det är ju jag ju! Kolla gärna.