Flickor som går på gatan

Är någonting vad det ser ut att vara? Eller är allting bara illusioner? Bilder som vi skapar inom oss och klär i känslor genom ord.

I dessa tider då asociala medier styr allt, när man varken törs rapa eller fisa utan att erfara hot om att bli upplagd på nätet, så kan en rubrik i kombination med en bild betyda någonting helt annat än vad de flesta associerar den med och tror att den visar.

Betydelsen ligger inte i järnrören om man säger så, utan vad vi tänker oss att använda dom till. Att bygga en ställning med? Att slå i skallen på nån som inte tycker likadant?

Det här är bilder som visar precis vad dom gör: flickor som går på gatan. Varken mer eller mindre.

En hög skojfaktor

Det ska va’ gött å leva, annars kan det kvetta! Det gäller även fotograferande. Det ska va kul. Ha en hög kulfaktor. Minst 7.0 på Richterskalan. Annars får det vara. Lessamt är det så mycket som är ändå: livet och all allmän pessimism. Och så den jävla vintern till på köpet.

Men när livet inte är särskilt kul, hur ska då fotograferande kunna bli det?

En sak kan vara uppskattning. Att bli uppskattad är kul. Det höjer kulfaktorn.

På söndag den 2 december blir jag Veckans fotograf på 591photography.com. Det är kul. Under en vecka visas bilder som jag har tagit. Som en utdragen utställning ungefär. Sånt piggar upp.

Annars kan man ju alltid göra yttre förändringar. Sälja några kameror till exempel. Eller köpa.

Jag har förvisso sålt, men det tas ut av att jag fallit för den leda frestelsen att köpa nytt. Eller förnya om vi nu ska göra en förskönande omskrivning. 

Efter att ha glott i sökaren på en ny kamera på en Heathrow-fotoshop i våras blev jag klart sugen. Det kunde bara inte hjälpas. Det var den bästa elektroniska sökare jag kollat in i. Klar som en kristallkula. Och med en blixtsnabb autofokus. När jag sen fick veta att man kan ta bilder med kameran utan att det hörs ett endaste pip när man trycker, var det bara en tidsfråga.

Fast jag stod emot länge. Jag är ju enligt min självbild inte en sån som köper nya kameror stup i kvarten. Jag är en sån som säljer. Men  till sist åkte jag ändå dit.

Blev då mitt liv helt annorlunda och helt plötsligt mycket skojigare av detta inköp? Självklart inte. Fast sökaren är bra och kameran tyst så är mitt liv lika trist och innehållslöst som förut. Så vad finns det för spännande saker i mitt liv att plåta? Några fulla punkare i Berlin?

Annars kan man ju alltid ge sig in på sitt eget mikrokosmos. Det som ligger närmast ens lilla liv. Som pillerskörden jag måste sätta i mig varenda morron för att få uppleva kvällen. Fan tro't, men det är vad doktorerna hävdar. Det ska va' gött att leva, som sagt. Får man ta kameran med sig upp till himlen?

Den stora tomheten

Just som vansinnet kulminerar i Köln (snygg allitteration va?) sitter jag i soffhörnet och söker tröst i den nya Strömholmboken Post scriptum. Jag finner gott om det. Och förutom för mig flera nya bilder har boken dessutom ett osedvanligt bra tryck. Där brister det annars alldeles för ofta numera.

På sidan 349 hittar jag följande tänkvärda ord att ta till sig en dag då Hasselblad sprängt fånighetsvallen på Photokina med sin ädelträklädda Sony-kamera för dryga 40 papp:

"Men om fotografen ska frigöra sig från den nuvarande slentrianen fordras ett starkare personligt engagemang ... de flesta fotografer är nollor och idélösa slavar under sina kameror. Perfekt korn och knivskarp skärpa i ett foto har ingenting med fotografiskt skapande att göra ... (...) Vi vill förhindra det nu rådande mörkrumsraseriet och hejda teknikknuttarna, eftersom tekniken är ett medel och inte ett mål. För att kunna arbeta subjektivt - personligt - fordras förutom en stor portion tekniskt kunnande och vetande - mänsklighet."

Detta skrev Christer Strömholm nån gång på femtiotalet men det skulle kunna vara skrivet idag.

För mig lyser inspirationen mest som en ny lågenergilampa: kallt och känslolöst. Tillvaron känns tom och ointressant och mitt behov av att pilla på kameror, antingen dom är gamla och filmdrivna eller nya och med trähandtag, är klart begränsat. 

Så det är gott att det börjar höstas. För året och i livet.

Vi måste tänka på börnen

Eller hur det nu var drottningen uttryckte det. Fast vad hon än sa, så hade hon rätt. Ungarna är framtiden. Och nu när jag har blivit dubbelfarfar känns det än mer angeläget att tänka framåt.

Inte så att jag plötsligt blivit den mest miljö- och klimatmedvetna 62-åringen på planeten. Även om jag cyklar mer än kör Alfa (som har nåt fel på kylaren). Näe, det handlar mer om att se barnen för det de är: små människor som ännu inte blivit alltför desillusionerade.

Visst, jag såg mina grabbar när dom var små. Samtidigt ser jag Stella och Sigge, barnbarnen alltså, på ett annat sätt. Det är dom som ska bära minnet och mina gener vidare in i framtiden. Snart är min stund på jorden förbi och då finns bara barnbarnen kvar att hoppas på. Att dom nån gång ska minnas sin gamle farfar och kanske berätta nån liten lustighet han sa eller gjorde då, i början av tiotalet, när dom var små människor.

Jag tycker om att plåta barn. Så det gör jag ofta när andan faller på, varhelst i världen. Barns ögon berättar, precis som djurens, väldigt mycket om oss andra. Om oss som nämner sig vuxna och mogna människor. Deras blickar talar om tvivel, ibland om skräck och inte sällan med skepsis. Och jag säger bara det, den som släcker tilliten i ett barns ögon, begår det skändligaste av alla brott man kan begå!

Bardolino, Italien

Tel Aviv, Israel

Side, Turkiet

New York, USA

Berlin, Tyskland

Istanbul, Turkiet

Palermo, Sicilien

Karlar bakom glas

Att vara man är som att leva i ett terrarium. Potentiellt livsfarlig betraktas man utifrån med ständig misstro. Killar, grabbar, gubbar, gossar. Alla är vi vandrande bomber som bara förväntas explodera i vilket ögonblick som helst.

Visst, det finns missfoster, men de är av bägge könen. Fast medieversionen är den att det bara är vi som har en X- och en Y-kromosom som är fatala. X + X står för dom mjuka värdena.

Här kommer ett litet gäng som jag för säkerhets skull satt bakom glas. För alla att betrakta utan någon som helst fara.