Canon & Nikon. Eller Leica?

Vad behöver man för att skapa bra bilder? För att väcka intresse och ta den där sortens kort som ingen kan motstå att titta på och beundra? För att bli den där riktigt Store Fotografen som limmar in ära, priser och berömmelse?

Ett intressant liv kanske någon skulle säga:. Någonting särskilt att berätta om. Något som går utöver åtta-till-fem-tillvaron, tacos på freda'n och en chartervecka i Antalya om våren.

En ungdom på Reeperbahn till exempel. Eller transvestitkompisar i Paris. Några dramatiska krig på andra sidan klotet. Kanske en egen stadsdel i Tokyo att rota runt i. Ett liv i knarkarkvartar i Tulsa, som tjackhora i  New York eller bland romer i Östeuropa.

Eller egna ögon att se med. 

Ögon att rikta mot den lilla del av livet och verkligheten som tilldelats just mig. Jag kanske inte rumlar med oredliga kamrater och lever i sus och dus. Men jag lever just mitt lilla liv och det är jag faktiskt helt ensam om. Och det kan vara något att berätta om. I ord - som i bild.

Passion är inte alltid svallande känslor och breda penseldrag. Passion kan vara att se och envisas med att vilja tala om vad man ser. Som Sune Jonsson gjorde till exempel. Han kröp nära och kom tätt inpå  livet som han såg det, utan stora gester och åthävor. Kanske skymtar en Renatbutelj nånstans, men det är också allt av excesser och det vilda livet man kan ana. Annars är det vanligheten han berättar om. På sitt alldeles egna, ovanliga sätt.

Och alla vet väl egentligen att det är lättare att dra till sig uppmärksamheten om man sänker rösten och viskar?

Det gröna gräset och den andra sidan är en av våra främsta undanflykter för att slippa göra något bra av våra liv. Liksom att lägga ut tusenlappar på nya kameror och gluggar som ett alibi för att byta upp sig till nya kameror och gluggar om ett halvår igen.

Här är några bilder av trängseln i London i påskas.

Hästloppet Grand National på puben The Cambridge.

Superhjältar på en busshållplats i Islington.

Kuddkrig på Trafalgar Square.

Rubriken på det här inlägget? Tja, det var bara för att testa om Alf Johanssons kommentar till min  blogg igår stämmer. Att man får flera som kollar om man skriver kända kameranamn i rubriken. Vi får väl se.

Låt oss snacka kort!

Jag är så less på kameror. Inte rent fysiskt och användarmässigt - tvärtom är de rätt trevliga att ha och göra med. Men allt snack om dom. Fy fan, det står mig upp i halsen. 

På Fotosidan är det nästan bara teknikprat, prylar, prylar, prylar. Sällan snack om vad man gör med den och dom. Om resultatet, bilderna alltså; den diskussionen lyser mest med sin frånvaro. Det är som att det är lättare att snacka analogt kontra digitalt, pixlar kontra korn, Leica kontra allting annat. Men var är korten? Resultaten av alla miljontals kronor som pytsas in för prylarna? Bilderna för tusan?

Själv har jag just gjort årets debut. Gett mig ut för att kolla in tillvarons absurditeter igen. Dom som finns där ständigt och jämt men som jag inte orkar titta efter när det är vinter, mörkt och kallt. Ibland har jag haft en kamera med mig, ibland inte. Det känns inte så viktigt att alltid registrera, viktigare att bara se. Att låta ögonlocken vara uppfällda och ta in.

Under vinterhelvetet brukar jag bläddra i olika fotografers böcker för att påminna mig själv om att det kommer bättre tider. Dagar av ljus och värme och nätter av hetta och åtrå. 

Några av dem jag tittat extra mycket på den gångna vintern är min ständige följeslagare Tony Ray-Jones, engelsmannen som dog alldeles för ung 1972 men som hann göra mästerverket A Day Off. Jag har också hittat en arvtagare till honom, Iain McKell, som ännu inte är lika vass men vars nya bok Beautiful Britain ändå är riktigt inspirerande.

Gregory Crewdsons småstadstablåer är också alltid upptändande på mig liksom svärtan och motståndet hos Michael Ackerman. Helen Levitt och Lasse Tunbjörk har också delat plats på mitt nattduksbord under vintern. Googla på namnen och kolla in dom, det är de värda.

Och nu är jag som sagt på gång igen. Här är några nya kort från den gångna helgen. Så hej på dig våren!

Man måste gå ut och gå

Annars får man ingen soppa. Och det var hit vi gick. Vi träffade ett  gäng Bruce-fantaster som bodde i tält. En hade varit på 45 konserter. Fast inte Konserthuset 75; då var han inte född. Men det var jag och jag var där. 2000 gick in och 20 000 gick ut som hans kompis påpekade. Fast jag var faktiskt en av de 2000!

Och på lördag är det dags igen. För 7:e gången? Bruce i Friends för första. Schuckert att ha en sån arena på spotthåll. Welcome to Solna Mr Springsteen. 

Soppsöndag & go'morron världen!

Idag är det soppsöndag - trots att det bara är onsdag. En gammal fin tradition tillsammans med gamla fina vänner.

Det är också den första dagen på den del av året som är levbar för mig. Borta är snön, borta är isen på Brunnsviken, borta är kylan i mitt hjärta och min själ. Nu kan det bara bli bättre!

Därför  jag vill önska er alla en riktigt varm och god vår! Nu är livet tillbaka i leken.

PS. Man får inte spara på grädden om soppan ska bli välsmakande.

Det händer. Jag känner att det händer!

Det är på gång. En liten blyg solstråle letar sig in i mitt ide och killar mig på näsan. En lång vinter i helvetet närmar sig sin upplösning. Det plaskar utanför grottöppningen, droppar och dräller, precis som från näsan.

Kanske, kanske överlever man en vinter till? Fast att köpa storpack verkar fortfarande en aning utmanande. Det får blir normal size.

Men ändå, undret är som alltid lika stort. Ljuset, det osannolikt sagolika ljuset är på väg tillbaka. En tröst för tigerhjärtan. Och för fotografer. Snart kommer jag att stiga upp och gå ut i solen igen. Skugga handen för ögonen. Det finns en del att se fram emot. Den 8 mars fyller jag 63 år och samma dag har Cartier-Bresson vernissage på Fotografiska. En hyfsad present. Man tackar!